Så har vi trillat ett par veckor in i Januari & 2020.
Jag tycker om att sammanfatta året som passerat, det är något lättande i det,
att skriva ner, sätta punkt, och sen kliva in i ett nytt år,
som väntar på att fyllas av liv.

Orden har dock inte riktigt kommit till mig för
att plocka samman 2019,
förrän nu.

Jag kikar tillbaka på 2019 med blandade känslor,
det har på flera sätt varit ett underbart år, men det har också varit ett år
fyllt av mycket sorg, ångest & obeskrivligt många tårar.

Året var händelserikt.
Första delen av året präglades av oro, pirr & så småningom stor lycka,
när vi, efter lite om och men, tillslut fick ett samtal från mäklaren att säljaren godtagit vårt bud,
och att gården utanför Sala blivit vår.
– Vi skulle äntligen få flytta ut på landet, till vårt eget hus!

Därefter började våren spira.
Jag & Johan tog jägarexamen och vi spenderade en weekend i Budapest.
På hemvägen möttes jag av beskedet att en fin person & inspirationskälla
valt att inte leva jordelivet längre, det träffade hårt,
och tankarna på henne har funnits med hela året.
Samtalen med vänner, om livet, mening och valen vi gör.
Har varit många & meningsfulla.

Vi flyttade in i Maj. Och våren på gården var härlig!
Att kunna sitta ute på bron och dricka kaffe,
strosa runt och bara njuta. Vi trivdes snabbt i vårt nya hem, och hundarna njöt minst lika mycket som
vi av att ha utrymme att springa massor på. Jag minns Diezels lyckorus och hur hela han strålade.
Vi var på bröllop och dansade natten lång. Och firade första midsommaraftonen på gården med vänner.
Emrick, en ljuvlig liten kattvalp flyttade in, och spred så mycket glädje.
Sådär som bara en kattvalp kan, med en massa tok & upptåg.

Strax innan semesterns ankomst så blev Noomi huggormsbiten.
Hon blev plötsligt halt och apatisk en eftermiddag, och vi åkte i ilfart till Uppsala där Noomi stannade över natten.
Då visste man inte helt vad som hade hänt, och oron var stor tills veterinären, morgonen efter,
konstaterade att det var ett ormbett. Tack och lov repade hon sig väl.
Semestern rullade igång och startade sedan i Jämtland.
Diezel blev hängig, och det gick inte över. Oron för Noomi blandades för oro för Diezel.
Och det hela slutade med jag fick ta avsked av min allra vackraste Diezelfarbror. 11 år gammal.

Jag var inte redo för det, skulle aldrig kunnat bli redo.
Men det var oundvikligt. Hans kropp var klar med jordelivet nu,
och hans själ var redo att flyga vidare.

Tårarna var många och smärtan stor. Jag sörjde, men kanske inte så mycket jag hade behövt.
Sånt kommer alltid ikapp, och har funnits med i bröstet under hösten.
Älskade, älskade, Diezel. Känner ännu sån tacksamhet att
han fick leva sin sista tid här på gården.

Sommaren,
trots att något så viktigt fattades oss så, rullade ändå vidare.
Lilla Estrid flyttade in och gjorde Emrick sällskap. Det donades på gården och familjen kom på besök.
Vi spenderade större delen av dagarna utomhus och njöt av landetlivet.
Att kunna öppna dörren och direkt komma ut i naturen och tystnaden.
Inget slår det. Det var motigt att börja jobba igen efter semestern – jag hade en ständig hemlängtan.
En skön känsla. 

Hösten och vintern som inte blivit någon riktig vinter,
har rullat på i mestadels vardagslunk men med flera fina inslag.
Fjälltur, sovrummet blev färdigrenoverat, jag insåg hur roligt det är att cykla MTB,
Johan fyllde 30 & firades, vänner har kommit på besök, långa pannlampe-promenader
& många tända ljus. Och så har jag stått stilla, länge, med blicken vänd uppåt
och känt tacksamhet över hur väl man ser stjärnhimlen här ute.

Ett år med lite av varje. Som alla år, antar jag.
Ett fint år, och på samma gång, ett fult.
Ett år med lärdomar, insikter & nya erfarenheter.
Ett nytt, fantastiskt hem, nya bekantskaper och nya drömmar.
Två älskade kattvalpar.
Jo, visst var det ett fint år, på väldigt många sätt,
2019.

Och 2020, då?
Jag hoppas på ett år med lite mer av det mesta som är härligt, helt enkelt.
Och lite mindre av det där andra, mer ohärliga.
Förhoppningar om mer energi, mer glädje, mer mod & mer tillit.
Mer äventyr. Små. Och kanske något större.
Jag vill skapa en tillvaro där jobbet tar mindre energi än det gjorde 2019 och
att livet utöver timmarna på jobbet därav känns mer lustfyllda.
En tillvaro med en gnutta färre känslor av oro vore fint, och så en massa roligt
att längta till och se fram emot tillsammans med människor jag tycker om, förstås.
Det. Vill jag fortsätta skapa,
nu under 2020.

Och konstaterar, att jag till viss del, redan börjat.

Det är November. Och jag njuter.
Jo, det är faktiskt sant.
November, som brukar vara månaden jag fasar för redan i juni.
Månaden, när mörkret kommer & energin försvinner.
Det är annorlunda i år. Lättare.

I år njuter jag av dimmiga dagar & mörka kvällar, av att gå med pannlampa i beckmörkret
och mötas av katterna på uppfarten när bilen rullar in på gården efter jobbet,
av att fylla huset med tända ljus, och om & om igen säga, tänk att vi bor här.
Men allra mest njuter jag av att känna energi på kvällarna. Trots att det är årets gråaste månad.
Vi snickrar & tapetserar, grejar, donar, dricker te och njuter.
Klart att ångesten kommer vissa dagar ändå, men det är på ett annat sätt nu,
när jag har ett på-riktigt-hemma jag inte längtar bort från.

Det är klart att vi ibland funderat över om vi tagit oss vatten över huvudet
som köpte en gård såhär ute på vischan, om vi har råd, om vi klarar av allt.
Säkert har en del i vår omgivning också skakat lite på huvudet och undrat.
Men sedan vi väl flyttade hit, är det så sällan de tankarna kommer,
för oavsett om vi kommer bo här i 2 eller 20 år, så gjorde vi det,
vi vågade köpa ett eget ställe att bit för bit, göra till vårat.
Och för min del, uppfylla en dröm jag haft sedan jag var liten.
Oavsett, vad framtiden, som vi inte vet något om, innebär. Så får vi chansen att bo här nu,
och jag kan tjata om det i all oändlighet, hur mycket värt det är, och vilken livskvalitet det ger.

Att följa den där magkänslan, det finns inget viktigare. Kom ihåg det.