Kategoriarkiv: Noomi

med försmak på jullov.

Älskade lortjänta. 

Igår avslutades elevernas höstterminen,
själv jobbar jag även på måndag, men därefter blir det blir ett par veckors jullov även för mig.
Det ska verkligen bli fantastiskt efter en ganska jobbig höst.

Trots att 2020 varit ett konstigt & omvälvande år ur ett större perspektiv,
ser jag fram emot att någon ledig dag,
sätta mig ner och reflektera över hur mitt 2020 har varit…
För det har ju faktiskt, trots allt, innehållit en himla massa ljusglimtar, när jag tänker efter!

Men, det får bli sen.
Först ska jag njuta av helgen som jag startar med att packa väskan med grillkorv & saffransbullar.
Sen tar jag med mig hundarna & rullar iväg för en tur till skogs med en vän.
Känner tacksamhet, över jag och flera av mina vänner, redan sedan tidigare,
haft naturen som en självklar mötesplats.

Aldrig hade vi väl kunnat gissa att det skulle komma så väl till pass,
som nu.

lussehundar.


Igår var det ju Lucia.
Inget som jag direkt brukar fira,
men ändå en högtid jag tycker om.
Med ljusen, sångerna & stämningen.

Vi åt frukost till SVTs Luciasändning, och med en kasse med diverse rekvisita så åkte jag sen till skogen.
Jag fotograferade några produkter för ett samarbete och föraren och medpassageraren i bilen som passerade
uppe i skogen såg lite undrande ut inför alla tända ljus i en liten skogsglänta…
Skulle så gärna vilja veta vad de gissade att jag höll på med!

Med ljus och annat på plats, blev det som upplagt för att fotografera hundarna lite också.
Mina fina lussehundar. Och – hur mysigt blir det inte med en liten ljusslinga i skogen såhär års?
Blir nog nya måstet i packningen. Så enkelt sätt att piffa upp den mörkaste av dagar!

Skogen bjöd på dis & regnet hängde i luften,
men ändock är det alltid underbart att fylla lungorna med skogsluft
och se hundarna njuta av spring & bus.

En luciadag till skogs alltså, som uppladdning inför en kväll med julbak.
Ett fint avslut på tredjeadventshelgen.

sommarprat & eftertanke.

Vi startar långsamt, långsamt idag, jag & tjejerna.
Jag fyller på kaffekoppen igen, äter några fler jordgubbar.
Lyssnar på Mumford & Sons;
before you leave,  you must know you are beloved.
Det får mig att tänka på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat,
har ni lyssnat på det? Om inte. Tycker jag att ni ska göra det.
Det griper tag, får tårarna att forsa och hjärtat att värka av smärta,
men det väcker också beundran för hans kloka, vackra ord.
Det skapar insikter och ger perspektiv.
För vad är viktigt i livet, egentligen? 

Själen har skavt lite sedan jag lyssnade.
Sådant som verkligen berör mig,
gör ju det så djupt och innerligt. Det stannar kvar ett tag.
Det behöver processas & reflekteras kring.
Och jag behöver få fatt i vad det är som träffar hårdast,
i just mig.


Så, en sådan vecka har det varit.
Med lite skav i själen emellanåt, och en känsla av skörhet.
Och trots att jag sagt precis det som behöver sägas till mina deltagare genom åren,
och nu till eleverna jag möter;
”alla känslor är okej, de behöver få kännas ordentligt, även de jobbiga”
har jag fortfarande ibland svårt att påminna mig själv om det, att det är okej med dagarna när
ledsenheten, skörheten & ångesten ligger nära till hands.

Vi är ju bara människor, allihopa.
Med de lätta och de tunga känslorna, med lyckan & tvivlet och allt däremellan.
Några av oss, känner in allt, med ständiga känselspröt ute. Medan en del, känner in lite mindre.
Men alla bär vi på samma sorts känslor. Och varenda en av dem, får plats i vår kropp.
Varenda en, av känslorna som känns, kommer med ett budskap.
Så, vad säger dina känslor till dig, idag?


Mina känslor säger att en långsam start var precis vad som behövdes.
Att bröstkorgen idag behöver fyllas med frisk efterregnetluft & fotsulorna behöver skog under sig.
Sen, är jag redo för att skåla i bubbel för en nybliven 30-årig vän och prata bort halva natten.

Det blir en fin lördag, det.


Och den här lilla, hon har blivit 10 veckor och är alldeles
ljuvligt busig, kramgo och nyfiken på livet. 

Jag tycker så mycket om henne! 

jämtland, du vackra.


Och så, vips,
har en första semestervecka redan passerat.
En underbar sådan, där pulsen fick gå ner
& ett sedan innan, sinande energiförråd fick fyllas på.


Semestern startades av att jag tillsammans med
Johan & Noomi traskade Jämtlandstriangeln.
Storulvån – Sylarna – Blåhammaren – Storulvån.

Vi gick i ösregn & ett dundrande åskoväder,
såväl som i strålande sol & tät dimma.
Tre dagar där jag fick andas fjälluft och må som bäst.
För avsett om det blixtrar omkring mig, värker i fötterna eller regnet öser ner.
Så fyller fjällen mig med en känsla som inget annat kan.
Lugnet. En vilsamhet i själen.


Jämtlandstriangeln var en fin tur.
En sån man borde gått om man är från Jämtland, kände jag.
Så det var dags. Och jag skulle gärna återvända.
Framförallt till Sylarna, för att gå en topptur.


Och Noomi.
Min älskade regnbågsskatt.
Hon höll.

Jag var lite orolig för om hennes kropp skulle orka 47 kilometer
på fjället under tre dagar. Med tanke på det som hon bär på invärtes.
Men bestämde mig, för att det fick bära eller brista, att jag ju redan tagit
mitt beslut om att hon ska få vara hon, fullt ut.

Och hon höll,
och skötte sig därtill helt perfekt.
Hon är en fantastisk friluftskompis och njöt till max av att traska på leden,
bada i fjällsjöar, mysa under pauserna & framförallt, sova i tält.


Efter tre fina dagar på fjället återvände vi till
Marieby & mina föräldrar.
Det blev sedan några dagar med familj, vänner,
hundar & små utflykter.

Och som avslut,
följde kameran med när jag & J sista dagen
begav oss upp till Svartsjöarna för lite fiske & hjortronplock.
Ljuvligt var ordet!

Och så var veckan i mitt vackra Jämtland alltså slut.
Alldeles för snabbt, men ack så härligt.

Och nu, är vi tillbaka i Västerås.
Väskorna har redan packats om,
och imorgon bär det av mot sommarens nästa anhalt
och (ännu) varmare breddgrader!

 

att följa sina egna ledkryss.

Några ögonblick från förra helgen.
En Jämtlandshelg, framförallt spenderad i fjällen.
Jag behövde det. Jag behövde tiden & utrymmet att
tänka, känna & andas.
Och det hittar jag bäst där,
på fjället. 

Och när jag kikade igenom bilderna nu,
så påmindes jag återigen om vikten av att reflektera
över vad vi själva behöver.
Vilka ledkryss i våra liv, är viktiga?
Vilka leder vill vi, och mår vi bra av att följa?

Ibland är det lätt att veta vilka leder vi ska välja.
Och ibland, är vi helt vilse. Då, är viktigt att
plocka fram kompassen.
Livskompassen.

För att kunna skapa det liv
vi mår allra bäst av, i enlighet med våra värden.


Under våren & sommaren är energiförrådet ofta lätt att fylla på,
men under hösten, så sinar det snabbare i mitt fall.
Detta, trots att jag verkligen älskar hösten & dess färgprakt.
Men det är den mörka tiden som är på ingång, som dämpar känslan.
Så just nu. Är det, åtminstone för mig,
extra viktigt att fundera över vad jag mår bra av,
och vad som ger mig energi. 
Och att ta mig iväg på det, även när det egentligen
lockar att krypa ner i soffan & gå i ide fram till våren.


Den här veckan,
har jag sett till att följa några av mina ledkryss genom att bland annat spendera
tid med vänner jag mår bra av, aktivera hundarna på olika vis
& spendera mycket tid i skogen.

Är ni medvetna om vart er livskompass pekar?
Följer ni era egna, eller andras ledkryss?

utforskande och längtan efter fjäll.

Veckorna rullar iväg, dag för dag.
Med en himla fart.

De två senaste helgerna
har innehållit besök av familjen från norr.
Det blir alltid intensivt, men mysigt.
Önskar jag hade dem närmare, så att det gick att ses
mer spontant. Men, allt går ju inte att få på samma plats,
och i samma del av vårt avlånga land,
tyvärr.


Vardagarna, de fylls såklart med jobbtimmar
(tacksam dock, för att många av dessa spenderas utomhus),
men utöver det, spenderar jag så mycket tid jag bara kan
i vandringskängor, springskor & tillsammans med vänner.
Sådant som ger endorfiner & energi!
Det är ju så lätt att trilla ner i efter-jobbet-tröttheten tycker jag,
och tycka att livet känns ganska torftigt & energilöst. Speciellt när det nu blir mörkare framöver.
Men jag gör mitt bästa för att inte ramla in i vardagslunk.
Jag vill njuta av livet & känna mig levande, varje dag,
om så bara för en stund.

Och apropå att känna sig levande,
har jag en helt vansinnig längtan efter fjällen just nu.
Efter frihetskänslan & efter friskluften…
Men utan möjlighet att åka upp än på ett tag,
försöker jag istället dämpa min längtan med
vardagsturer i närheten.

Häromkvällen utforskade jag & hundarna Frösåkers Naturreservat.
Bara varit där någon kortare sväng tidigare,
men det visade sig ju vara riktigt trevligt,
med många fina, ordnade små
rastställen med utsikt över sjön.

Så,
lite ytterligare utforskande av Västmanland med
omnejd får det allt bli framöver, innan hösten anlänt ordentligt
och det äntligen ges tid att åka upp till fjälls.

Men först & främst, hörni.
Slutspurt mot helg!

en helg i kilsbergen.


Förra veckan var lite av
en känslomässig berg-och-dalbana.

Därav, var det extra fint,
att helgen sedan spenderades på tur i
Kilsbergen tillsammans med Marlene, hundarna & tältet.
Det var precis vad som behövdes!

Vi har vandrat, fotograferat,
tittat på bävrar, eldat & bara varit.

Hundarna har verkligen njutit lika mycket som vi,
och jag är så himla glad över att Noomi, trots diverse
olika utflykter sista tiden, inte visat hälta en enda gång. <3

Och det gör ju mycket i en,
i själen, hjärtat & hjärnan,
det här.

Att vara i skogen. 

Att blicka ut över spegelblankt vatten,
att traska bland mossor, stenar & rötter.
Det hjälper mig att andas hela vägen ner till magen,
och gör det lättare att tänka klart.


Så efter ett par dagar i vandringskängorna,
en natt i tält & med lungorna välfyllda av friskluft,
är det nu dags att starta igång en ny jobbvecka!

Hoppas ni får en fin måndag där ute. 

att ha fått lite klarhet.

Fullspäckad vecka, med jobb, fotograferingar & annat.
Tiden har bara sprungit förbi, och vips,
så är det ju äntligen torsdag!

Igår fick jag äntligen något mer klarhet kring tiden framåt gällande Noomi.
Förändringen hon har runt bogleden är något som kallas Calcinosis Circumscripta.
Någon form av tumörbildning/kalkansamling, som tros i sig vara ofarlig.
Det som gör det tokigt, är att den sitter illa till och inte kan tas bort.
Om det är denna som är orsaken till hennes tidigare hälta eller ej,
är dock fortfarande oklart.
Likaså varför den uppkommit, hur länge den funnits osv.

På CT:röntgen kunde veterinären även se viss förändring på armbågarna,
så kanske är det detta som är huvudorsaken till smärtan. Ingen som vet.
Men nu gör vi så att hon får lagom med aktivitet så länge hon är hältfri,
och så följer en ortoped upp armbågarna i början av Augusti.

Situationen känns inte bra,
men ändock tusen gånger bättre än att det var en elakartad cancer.
Jag håller hoppet uppe, hoppas hältan fortsätter hålla sig borta,
att armbågs-situationen går att lösa,
och att jag får ha kvar min älskade pärla
i många år till. ♡

Nu – försöka väcka hjärnan till liv,
och därefter är det dags för sista
arbetsdagen innan tre veckors
e f t e r l ä n g t a d semester!

juni & sjukstuga.

Så trillade vi in i Juni.
Med grönska, solgula rapsfält,
blommande vägkanter & långa, ljusa kvällar.

Ljuvligt, men för tillfället har vi sjukstuga här i Tortuna,
och har inte kunnat njuta av sommaren på riktigt ännu.

Noomi vilar efter sin operation,
och jag, jag försöker vila bort min
eländiga körtelfeber som slog till förra helgen.
Man ska bara kunna ha körtelfeber en gång, tydligen.
Men se, jag lyckades få det en andra gång.
Bah. Såå trött på halsont & vila
så det finns inte, just nu.


Nomsans operation då.
Hon opererades för ett par veckor sedan.
Det blev mer komplicerat än beräknat att ta biopsin,
så efter ingreppet har det varit strikt vila för fröken.
Nu är bandaget åtminstone borttaget,
men koppelvilan fortsätter tills jag
får något ytterligare besked.
2-3 veckor skulle det ta, innan provsvaren kom,
så det bör väl närma sig nu.
Jag försöker att inte tänka så mycket på det, men det är klart att
ovissheten & oron hela tiden hänger över mig.
Lite som ett grått moln.
Speciellt nu när jag också är sjuk,
och har på tok för mycket tid att kunna tänka & fundera…

Otroligt duktig på att köpa läget, och acceptera att livet är tråkigt nu,
är hon dock, Noomi. Lika glad & gosig som vanligt.
Älskade hund!

Lite stiltje i livet för nuvarande alltså.
Men det blir bättre snart, så småningom.

Nu,
ytterligare en kopp te
& fördriva lite tid med
redigering av bröllopsbilder. ♥

att försöka sortera ett tanketrassel.

Mörkret har lagt sig & ögonlocken är tunga.
Men ingen riktig ro att gå och lägga sig har infunnit sig än, så jag dricker te,
kliar Noomi på magen & försöker sortera lite av allt som rör sig i huvudet.

Det blev en omtumlande vecka,
det här.

Noomi har haltat ett några gånger sista veckorna.
Några steg sådär, vid ett tillfälle ett par dagar.
Utöver det, inget specifikt,
mer än en magkänsla av att hennes rörelser
inte varit helt rena.

Jag anade OCD, och vi besökte veterinären i tisdags.
Noomi blev undersökt, men visade ingen smärta någonstans,
och vetten kunde inte se någon hälta just då.
Misstanken om en lindrig OCD fanns kvar,
och det blev röntgen av bogar & armbågar.
Huvudmisstanken var att hitta något på höger sida då hältan setts där,
men den vänstra röntgades också, för att kunna jämföra.

Någon OCD var det inte, lederna såg fina ut.
Däremot hittades något som ingen kunnat ana,
en cellansamling/tumör bredvid den vänstra bogleden.
Luften gick ur mig.
Det här finns bara inte, det är omöjligt,
hon är ju bara 8 månader.

Förra året vid nästan exakt samma tidpunkt
fick jag det ödesdigra & vidriga beskedet att Escott hade en obotlig hjärtsjukdom.
Och nu, när jag känt att livet börjat stabiliseras igen efter alla
förändringar som varit det senaste året – kom nu detta.

Jag känner mig så tom på kraft. Vill bara stoppa huvudet i sanden & inte låtsas om det här.
Bara köra på som att det inte alls finns något i Noomis kropp som inte borde vara där.
Men det kan jag ju inte.

Vi har fått tid på Strömsholm på måndag, för CT & biopsi.
Sen får vi se. Kan bara vänta nu. Avvakta. Hoppas.

Det tar så mycket energi, sånt här.
Så förbannat mycket energi, att inte veta.

Så jag försöker fylla på, så gott jag kan,
Trots att jag egentligen helst vill krypa ner i
sängen & dra täcket över huvudet.

Tid med vänner & på Ängsö.
Att prata, springa, fotografera,
promenera & att omges av vacker natur.
Det är sånt som hjälper mig att skingra tankarna.
Trots att det ibland är motigt att ta sig ut,
är det alltid värt när man står där på klippan eller i skogen,
och andas in den friska luften,
djupt. 

Måndag & ytterligare besked, alltså.
Till dess,
ska jag försöka stänga av känslorna & tankarna lite,
och bara njuta av en fin helg.

Ta hand om varandra, hörni.
& ta aldrig något eller någon för givet. <3

med vårkänsla.

Det börjar kännas som vår på riktigt nu.
Med fågelkvitter, barmark & värmande solstrålar.
Och livet, det känns…
starkare i mig nu, på något vis.
Förstår ni hur jag menar?

Trots att hösten & vintern inte på långa vägar kändes
lika jobbiga som året innan,
så känns livet ändå än mer… färgglatt & innerligt nu,
när våren är på ingång!

Och veckan, den har varit härlig.
Roliga jobbdagar, fritid med människor
jag tycker mycket om, och så en del hundträning.
Att känna det där lyckoruset över att träna hund igen,
är så himla härligt & efterlängtat.

…Noomi har kikat lite på Marlenes får, gått ett par korta spår
& lite smått petat på några lydnadsmoment.
Hon är väldigt sansad och tänker mycket, både hos fåren & i spåret.
Det ska bli så roligt att få utvecklas tillsammans
med henne framöver!

Jag & hundarna kom för en stund sedan in från kvällspromenad
under en glittrande stjärnhimmel.
Får man någonsin nog av att titta upp mot stjärnorna?
Jag tror inte det.
Jag kan verkligen titta hur länge som helst…
Det är som att titta in i en eld,
förtrollande på något sätt.

Nu i alla fall, nedkrupen i sängen med tunga ögonlock.
Både Diezel & Noomi sover redan, och jag ska snart göra detsamma.
Planen är att kliva upp tidigt imorgon, för att försöka bli så klar som
möjligt med det urtråkiga flyttpackandet.
S O M jag längtar tills allt är klart & på plats i nya lägenheten.

Ännu en flytt, ännu ett nytt kapitel.
Jag hoppas & tror att det kommer bli bra,
det där.

torsdagsbabbel.

En härlig vecka såhär långt,
och än är den ju inte slut!

Jag & Johan firade 6 månader tillsammans med restaurangmiddag i måndags.
Ett halvår, alltså. Långt & kort på samma gång, på något vis.
Å ena sidan känns det som att vi träffades förra veckan,
men å andra sidan som att det varit vi så mycket längre,
med tanke på att det känts så självklart från dag ett.
Konstigt det där. Men härligt oavsett,
och jag hoppas på en väldig massa fler
månader tillsammans <3

I övrigt, fullt upp på jobbet, men på samma gång väldigt roligt.
Verkligen himla tacksam över mitt jobb av flera anledningar.
Härliga människor & arbetsmiljöer är två av dem.
Idag har Diezel hängt med J på äventyr,
så Noomi har fått hänga med mig till kontoret på egen hand.
Nyttigt med egentid för lilla damen.
Efter jobbet hann vi med promenad & bus innan mörkret föll.
Mysigt, och SOM jag tycker om min lilla bustjej!

Nej, färdigvilat här.
Packa väskan, och iväg för att träffa Marlene i simhallen.
SEN ska jag däcka i soffan & njuta av att jag nu har HELG.
Imorgon bär det av mot Mora för att möta upp Elin.
Vi ska bo på hotell, prata ikapp, äta god mat och ha det härligt…
Och visst ja, pallra oss igenom Tjejvasan ska vi göra också…
Det blir nog bra, det ;-)

februariveckor och en liten Noomi.

IMG_5042

Så var det söndagkväll,
och vips har ännu en helg rusat förbi.
Alldeles för fort.

Både hundarna & mannen har redan somnat.
Själv, så funderar jag lite över de senaste februariveckorna.
Och konstaterar, att det varit en himla bra månad hittills, det här.

Med bland annat skidåkning,
häng i fårhagar, promenader i skogen & på isen,
solsken, lydnadsträning, middagar med vänner,
skratt & mys.

IMG_4902IMG_4903noomiIMG_4935colinIMG_4938lottaknotaIMG_4987
Och,
så har livet blivit lite annorlunda, senaste tiden.
Efter en Sollefteåtripp,
har ju en liten 5-månaders Noomi (Valledets Min) flyttat in.
Hon dök upp, och jag kunde inte få henne ur tanken.
Magkänslan sa att livet var redo för hundträning igen,
och nu är hon här.
Som om det vore den mest
självklara sak i världen.

IMG_5002IMG_4946
Vi är ju fortfarande lite i lära-känna stadiet.
Men hon är hittills en otroligt go & positiv tjej.
Behaglig, och enkel att ha att göra med.
Jag tycker redan om henne massor,
och ser så fram emot allt vi
kommer hitta på framöver!
Är så tacksam över att Stina låter
mig förvalta den här lilla pärlan. <3

IMG_4875
Nej, nu ska jag göra som resten av gänget här.
Sova, och samla energi inför kommande vecka.
Det kommer bli en finfin sådan,
det känner jag på mig!

IMG_5048

IMG_4991