Det är November. Och jag njuter.
Jo, det är faktiskt sant.
November, som brukar vara månaden jag fasar för redan i juni.
Månaden, när mörkret kommer & energin försvinner.
Det är annorlunda i år. Lättare.
I år njuter jag av dimmiga dagar & mörka kvällar, av att gå med pannlampa i beckmörkret
och mötas av katterna på uppfarten när bilen rullar in på gården efter jobbet,
av att fylla huset med tända ljus, och om & om igen säga, tänk att vi bor här.
Men allra mest njuter jag av att känna energi på kvällarna. Trots att det är årets gråaste månad.
Vi snickrar & tapetserar, grejar, donar, dricker te och njuter.
Klart att ångesten kommer vissa dagar ändå, men det är på ett annat sätt nu,
när jag har ett på-riktigt-hemma jag inte längtar bort från.
Det är klart att vi ibland funderat över om vi tagit oss vatten över huvudet
som köpte en gård såhär ute på vischan, om vi har råd, om vi klarar av allt.
Säkert har en del i vår omgivning också skakat lite på huvudet och undrat.
Men sedan vi väl flyttade hit, är det så sällan de tankarna kommer,
för oavsett om vi kommer bo här i 2 eller 20 år, så gjorde vi det,
vi vågade köpa ett eget ställe att bit för bit, göra till vårat.
Och för min del, uppfylla en dröm jag haft sedan jag var liten.
Oavsett, vad framtiden, som vi inte vet något om, innebär. Så får vi chansen att bo här nu,
och jag kan tjata om det i all oändlighet, hur mycket värt det är, och vilken livskvalitet det ger.
Att följa den där magkänslan, det finns inget viktigare. Kom ihåg det.