Snart har halva 2020 passerat. Jo, men nästan ändå.
Bloggen har verkligen fått rekordfå inlägg, text har formulerats i mitt huvud men inte satts på pränt.
Livet har rullat på i snabb takt, och på samma gång långsamt.
Den mörka vintern skapade nog lite oreda i mitt inre, jag tror det var min norrländska själ som
längtade så innerligt efter snögnistret, som aldrig kom…
Själen har fått mer ro nu, när våren ankommit, om än i något stillsam takt.
Strax innan Coronavågen sköljde över världen tog jag mod till mig, och tackade Ja till ett nytt jobb.
Så sedan några veckor tillbaka arbetar jag inom skola istället för inom arbetsrehabilitering.
Det är som en helt annan värld, som jag längtat tillbaka till, och det känns så bra & inspirerande.
Det får bli ett eget inlägg framöver, tror jag bestämt.
Helgen har varit en väldigt fin sådan.
Med valpgos, trädgårdspyssel, kompistid & utflykt.
Igår vandrade jag och Eva en tur i Hårsbäcksdalen.
En pärla, som visade sig ligga endast en kort biltur härifrån.
Vi vandrade bland vitsippor, längs stigar vid porlande bäckar med solstrålar som
letade sig fram genom grönskan.
Var och varannan meter stannade vi,
bara för att det var så vackert!
Så, våren är här nu, med ljuset, grönskan, nytt jobb, mer energi
& en pirrande längtan till sommaren.
Samtidigt härjar Coronan, och jag är tacksam över varje dag jag & mina nära får vara friska.
Och över att ha en gård att dona på, som inte gör det det minsta jobbigt att hålla social distans.
Tacksamheten, tror jag är det viktigaste vi har,
i sådana här märkliga tider.
