Kanske tidernas längsta torsdag.
Och efter att ha fyllt dagen med diverse pappersjobb, bildfix & telefonköande,
följt av tedrickande och en massa struntprat hos grannen,
så kändes det nu lämpligt att fylla ut lite av tiden med bloggande.

Och jag tänkte mest säga Tack. 
För all respons på bilderna i det tidigare inlägget.
Jag kände mig alldeles överväldigad av de fina orden som trillade in.
Efter en svacka i fotograferandet, där jag ifrågsatt mig själv och hur mycket jag egentligen vill detta,
så kändes alla de värmande kommentarerna otroligt upplyftande.
Tack. För att ni tar er tid!

Och när jag tänker vidare på just det.
Så tar det ju verkligen så liten del av vår egen tid & energi,
att ge någon annan så mycket glädje genom bara några få ord!
Tänkvärt för var och en av oss, tror jag allt.
Att lyfta andra, är något man alltid kan bli bättre på,
och ständigt arbeta med.
Åtminstone jag, funderar ofta på sådant som andra gör bra, är duktiga på osv.
Men det är långt ifrån alltid som jag faktiskt låter
personen ifråga få veta det – dumt, eller hur?

Det fattas en?
Sa bonden med frågande blick när vi gick förbi hans gård,
som vi så ofta gör, igår.

Ja, det fattas en. Och han har fattats mig i en hel vecka nu.
Tiden har gått snabbt & samtidigt stundvis stått stilla.
Det känns fortfarande så konstigt. Och tårarna trillade nedför kinderna,
när jag och Diezel gick genom skogen idag, så som vi tillsammans gjorde alla tre,
för precis en vecka sedan. I precis samma väder.
Det är så surrealistiskt ibland. Livet.
Så svårt att förstå sig på.

–

Helgen, den blev i alla fall precis som jag önskade.
Jag hade Eva på besök i lördags & igår, då kom Matilda hit.
Fina dagar i solen med två goa, och otroligt förstående vänner.

Och så var det ju så mysigt att träffa Matildas lille goding Ix.
En Working Kelpie-grabb på 10 veckor. Underbar på alla sätt.

Förkylningsdagar är verkligen så tråkiga.
När man inte orkar annat än att ligga i soffan och titta på film,
trots att det kryper i hela kroppen av uttråkning.

Men igår fick jag nog.
Jag har ju lovat Elvin att vi ska hitta på något roligt i stort sett varje dag,
så vi åkte upp till skogen. Jag traskade ut ett kort spår, och under tiden det låg till sig fick grabbarna röja omkring medan jag strosade runt i solskenet.

En förmiddag i skogen var kanske inte kroppsligt det bästa för varken mig eller för Elvin.
Men för själen, då är skogen alltid den bästa platsen att vara på.
Skogen lindrar både sorg och smärta, även om det bara är för stunden.

Och idag?
Idag dricks det te, fylls på med C-vitamin och
samlas energi inför en helg på jobbet.

Jag önskar er alla en fin helg, ta hand om varandra.  ♥

Några bilder på en av Evas grabbar, Ullbitens Colin. 

Helgen blev som förväntat härlig.
Den startade med en god & trevlig födelsedagsmiddag hos Marlene under fredagskvällen,
och fortsatte därefter med en tidig lördagsmorgon och
en roadtrip tillsammans med Eva. Kulig sådan!

När jag sedan var hemmavid igen, så fick det röda lilla huset finbesök i form av Lotta, Draco & Knota.
Och helgen fortsatte sedan med en väldig massa babbel om smått & stort, en kväll på stan,
och avslutningsvis hundträning följt av slötid i soffan hemma hos Towa & Fredrik.

Jag kände igår att en förkylning började krypa sig på,
och sant som det var sagt. När jag vaknade i morse kände jag mig mer död än levande.
En väldigt, väldigt lugn måndag har det därför blivit, och jag är såå uttråkad.
Knaprar ipren och halstabletter, och hoppas att det drar förbi fort, det här.
Många stackare som är sjuka nu, så det verkar vara svårt att klara sig undan!

En lite sämre måndagsstart,
men kvarstående brakänslor efter en fin helg, alltså.
Och så har jag ju fyra fyrbenta som snällt ställer upp som troget sjuksällskap.  ♥

Vips, så har snart ytterligare en vecka passerat.
Vilket betyder att det är en vecka mindre kvar, tills det är ordentlig vår! :-)

Igår, var första dagen på några dagars ledighet.
Och vilken toppentorsdag att vara ledig på.
Jag vaknade tidigt av att solen sken,och startade dagen med långpromenad med
grabbarna  i det underbara vädret. Energipåfyllning av bästa sort!

Under kvällen blev det lite lydnadsträning med Madde.
Det kändes då stundvis som att fingrarna skulle trilla av i kylan,
men roligt var det och hundarna jobbade på bra.
Träningen med Diezel är ganska kravlös, men vi är glada båda två, och det är det viktiga.
Kanske, blir det en lägrestart till våren. Men blir det inte det, så gör det inget.
Vi tar det lite som det kommer, och det passar oss båda bäst just nu.

Elvin fick också träna lite smått.
Och den glädjen.. Åh. Det bara lös om hela honom,
och allt finns kvar i minnet, trots att det var så länge sedan sist.
Hans kropp svarar inte som önskat på att få vara hund igen,
men huvudet gör det. Och därför känns beslutet som det rätta,
trots att det samtidigt är förbannat tungt.
Vi tar en dag i taget, och försöker fylla varje dag med något roligt.

Helgen ser ut att bli en finfin sådan, och ses fram emot.
Men än så länge är det ju bara fredag, några ärenden ska uträttas,
en fotografering väntar och ett födelsedagsbarn ska firas.
Dags att köra igång dagen ordentligt, tror jag bestämt.

 Söndagkväll,
efter en helg som varit en fin sådan.

En helg som spenderats med goa vänner,
där tiden ägnats till både smått & gott.
Mest av allt till att prata hund. Så som det så lätt blir,
när det är vänner med hund som man umgås med. ;-)
Och det har fått mig att längta ännu vansinnigt mycket mer,
till vår och till sommar. Till dagar i skogen, kvällar på träningsplanen,
glädje över lyckade träningspass, analyser över mindre bra sådana,
och massor av tid tillsammans med människor som jag tycker mycket om,
och som brinner för precis samma sak som jag.

Jag tycker att det är så himla fint.
Och på samma gång fascinerande, hur en hobby & en livsstil…
Ja kort och gott, hur kärleken till ett fyrbent djur,
kan binda samman människor på ett sådant sätt,
som hundsporten faktiskt gör.

Trots de baksidor, som de ibland innebär att äga en hund.
Så är jag så tacksam att jag som fjortonåring med en envis Goldenfröken i kopplet,
trillade in i just den här världen.
In i bästa sortens gemenskap, om ni frågar mig.

Några trötta söndagstankar.
Nu ska jag fortsätta surfa runt, läsa bloggar och drömma mig bort till sommaren,
tills tunga ögonlock trillar ihop, det blir måndag,
och en ny vecka gör antåg.

Efter en långhelg på jobbet var det väldigt skönt att komma hem igen imorse.
Det pussades på katterna och samlades lite energi.
Innan jag sen följde med en av mina grannar till stallet.
Jag valde ju att prioritera bort hästarna i höstas, och det är klart att det saknas ibland.
Nu när skolan är slut, jag börjar komma in i jobbet &  schemat och sådär,
så blir det kanske läge att ta upp ridningen igen, vi får se.
Oavsett, så var det väldigt mysigt att starta ett par dagars ledighet
med att klappa på hästmular, pyssla i stallet och känna doften av hö.

Hundarna sover tungt efter promenadtid i blåsten & halkan,
och jag har lite smått & gott som väntar på att bli gjort.
Stor tekopp och film, bredvid Diezel som intagit soffans bästa hörn,
känns dock mer lockande… Men, det får bli senare, det.

Veckostart i solen med prinsarna,
och mer utetid måste det allt bli idag.
Helt fantastiskt väder!

Jag hade sådan himla tur att få jobb direkt när skolan tog slut.
Som behandlingsassistent. Med varierande uppgifter & möjligheten att ha hundarna med på jobbet.
Det sistnämnda är värt så otroligt mycket. Utan den möjligheten skulle det aldrig fungera.
Jag är alltid borta minst två dygn när jag jobbar, och det kan självklart kännas intensivt ibland,
men samtidigt blir det ju också luckor med mycket ledighet däremellan.

Som nu.
Över en vecka, att göra precis vad jag vill av dagarna.

Behöver jag säga att jag inte saknar plugget ett endaste dugg? 

När jag kom hem igår trillade bästa grannen in för lite
middag, filmtittande & ta-igen-prat.
Som sig bör när man inte hunnit ses på länge.

Mysonsdag, alltså.
Med hundar och katter i varje hörn.

Idag,
då startade torsdagen med promenadtid medan solen letade sig upp på himlen,
med kyla som bet i kinderna & som bildade frost i hundarnas morrhår.
Men ack så fint det var!

Därefter långfrukost & lite planerande av de närmsta dagarna,
medan jag kikar ut på katterna som leker tafatt i snön utanför huset.
Är verkligen så glad att de trivs så bra ihop, dedär två busiga.

Men nej, nu tror jag allt att det får vara färdigslöat för stunden.
Fixa sådant som ska fixas, så att jag hinner med så mycket promenadtid som möjligt i det härliga vädret, innan ett efterlängtat besök hos en av mina käraste vänner väntar ikväll.
En tiptoptorsdag på alla vis.

Hoppas att dagen blir fin, även för er.

Jag undrar som vanligt var tiden tar vägen,
och kan inte riktigt förstå att vi redan är inne i februari.
Snön vräker ner utanför fönstren och verkar aldrig ta slut!
Lite mysigt är det allt. Och vackert.
Även om jag längtar tills den smälter bort.

Helgen passerade snabbt, mina rara föräldrar och den gula prinsessan kom ner till Vässan på snabbvisit
för att examensfira mig lite. Så en tredje helg med firande blev, inte dumt alls.
Det är väl lika bra att fira när man kan, tänker jag!
Så tid med föräldrarna, god mat och utetid med djuren blev det.
Mamsen & papsen rullade sedan uppåt i landet igen igår,
medan jag själv spenderade kvällen på födelsedagsfirande.

 Elvin, han påbörjar idag en antibiotikakur.
Kortisonet inte hade någon effekt överhuvudtaget mer än tappade muskler.
Blodproverna som togs vid senaste veterinärbesöket var negativa, och ovissheten är fortfarande lika stor. Men en ny medicinkur alltså, om det är så att det ligger kvar någon fästingsjukdom i kroppen.
Och så kör vi vidare med massage & novafon.
Något slags mirakel vore önskvärt.

Helgen har ägnats åt att njuta av känslan av ledigt. Den är ju fortfarande ovan, den där känslan.
Lediga helgtimmar har fyllts med mycket tid i sällskap av flera fina vänner.
Det har firats, skrattats, pratats ikapp sådant som hänt sen sist
& planerats för framåt.

Härliga dagar, alltså.
Och en bra uppladdning inför kommande vecka som ser ut att innehålla lite av varje.
Mest av allt hoppas jag dock på givande veterinärsamtal och klarhet i ovisshet.
Att klumpen i magen växer i takt med Elvins ökande hälta
ska jag inte sticka under stol med.

Livet alltså…
Det är verkligen en ständig variation av uppförs & nedförsbackar.
Men uppförsbackarna vi möter bidrar kanske till att nedförsbackarna blir ännu lite roligare.
Jag försöker i alla fall intala mig själv så.

Ha en fortsatt fin kväll, alla ni.
Här blir det film, te & lite bloggläsande.
Fint så!