.jpg)
.jpg)
Jag har följt flera vänner och bekanta som kämpat sig igenom långa rehab & viloperioder
tillsammans med sina hundar. Ibland med ett gott resultat, ibland inte.
Jag har verkligen beundrat deras styrka och deras tålamod, men jag har aldrig riktigt förstått allt som faktiskt ligger bakom. Inte förstått att det är så mkt mer som följer med processen,
än att se till att hålla hunden i schack och att åka på rehab & veterinärbesök då och då.
Jag har inte förstått det förrän jag & Elvin snurrades in i just en sån där, lång process i höstas.
De senaste fem månaderna har varit så vansinnigt långa, när jag ser till allt vi faktiskt gjort.
Och jag inser nu, att det är omöjligt att förstå hur förbannat jobbigt det är, innan man hamnat där själv.
Att gå med en ständig oro hängande över sig, det tär på krafterna. Mer än jag först trodde.
.jpg)
Jag pratade återigen med vår veterinär förra veckan.
Och efter att ha samtalat med henne, och bollat tankar med vänner,
beslutade jag mig, för att låta Elvin återgå till att vara hund och slippa koppeltvånget.
Det är klart att man skulle kunna fortsätta hans smärtutredning i all evighet.
Om man hade ekonomin för det, om han mentalt klarade av livet i stillhet, om övriga flocken inte kom i kläm på grund av hans ökade resursförsvar & lättretlighet och om jag själv,
psykiskt skulle orka med all oro och att gå på helspänn jämt här hemma.
Men att efter fem månaders tappra försök, medicineringar och annat, se honom bli allt mindre och svagare i och med alla muskler som försvunnit den senaste tiden, och inse att vi just nu är tillbaka på ruta 1, och att en ny process skulle behöva dras igång. Det fick mig att känna, att nu får det vara nog.
Nu får han glädjas åt att lite i taget, springa fritt igen,
och träna små mikropass för att försöka bygga upp lite muskler igen.
Och jag kan inte annat än att vänta och se,
hur såväl hans mentalitet som fysiska hälsa, svarar på detta.
Älskade hund. Älskade, älskade Elvin.
& ni, underbara vänner, som lyssnar och stöttar, och bryr er så otroligt mycket.
Som är raka och ärliga, som förstår, respekterar och sätter ord på mina känslor.
Jag är så himla tacksam. Så enormt tacksam för Er. ♥
Jag tror du gör helt rätt, Sofie. Och jag förstår hur oron gnagt i dig den här tiden, det är mer påtagligt än man kan tro och det tär…
Hur som helst så får vi på nåt vis vara tacksamma att våra hundar faktiskt är så accepterande, ”förlåtande” och förstående och att vi egentligen inte gör nåt ”fel” under den resa vi gör när vi försöker reda ut vad som är rätt eller fel för dem. Hoppas du förstår hur jag menar med mitt svammel? :)
Sen tror jag att man inte kan passa sig för allt, eller utreda allt mystiskt i all oändlighet – då ger det precis som du skriver nu, en mer tillfreds hund som får leva som vanligt utan begränsningar, även om det i värsta fall blir en kortare tid än om man valt att inte göra det. Hunden själv väljer nog kvalitétstid före kvantitetstid… Så kände jag i det jag upplevde med min Hippie. Jag gick igenom alla förtvivlade känslor och gjorde allt man kan tänkas försöka göra, men när alla medel är uttömda – så får man bara släppa ödet fritt liksom… och jag är då glad att vi ändå vann vår korta tid tillsammans innan vi var tvungna att säga hejdå.
Jag önskar er lycka till och man kan ju alltid hoppas som bönderna gammalt brukade säga ”det som kom’ av sig självt, försvinn’ av sig självt”.
Tack Elaine, för dina kloka värmande ord. Du om någon är ju förstående i det här med att gå och vänta och undra… <3 Stor Kram.
Jag hann få hjärtsnörp flera gånger medan jag läste, innan jag förstod att det inte blivit värre och du hade tvingats ta det svåraste beslutet av alla. Fina, fina Elvin. Jag tycker att det låter som att du väljer helt rätt för honom. ♥ Vi håller alla våra tummar och tassar för att det ska bli bättre.
Tack snälla du, rara Anna <3