Det är måndag morgon och tredje veckan av semestern har därmed precis rullat igång.
Noomi och jag har gått en morgonpromenad i den lite disiga augustiluften,
och Emrick försöker i detta nu att stjäla både min tepåse & sladden till den bärbara hårddisken.
Jag sitter ute på bron i väntan på att sambon ska
vakna så att vi kan äta frukost.
Det är en fin morgon, och ändå, är det ju så uppenbart att något saknas.

För semestern startade inte alls som det var tänkt.
Noomi blev huggormsbiten med allt vad det innebär,och så snart det verkat stabilisera sig,
så blev Diezel hastigt sjuk. Han låg på Ultunas intensivvårdsavdelning ett
dygn innan det konstaterades att det inte fanns något mer att göra,
hans 11,5 år gamla kropp var klar med livet på jorden nu,
och från en dag till en annan så fanns han plötsligt inte hos oss längre.

Jag kikar på bilderna jag nyligen hittat på minneskortet, tagna för ett par veckor sedan.
Jag visste inte, att de skulle bli de sista, av alla hundra bilder jag
tagit på Diezel under våra år tillsammans.

Min fina, älskade, svarta prins.
Jag minns så väl, vart jag stod i Kastalsskolans glaskorridor när smset från Stina kom för 11 år sedan.
Jag hade väntat hela dagen, och tillslut kom det ”svart hane, lång svans”. De övriga meddelandena minns jag inte.
För det var ju han det blev, den svarta hanen med lång svans, trots att jag bara skulle ha en valp om det blev en tik.
Vilken tur, att mina föräldrar gav med sig den gången, och gick med på att vi skulle ta en hane ändå.

För sedan den dagen, så har Diezel gett mig så enormt mycket.
Han har stått vid min sida genom både gymnasiet & högskolan och han har hängt med alla gånger jag flyttat.
Tack vare Diezel har jag lärt mig så enormt mycket och hundträning,
och fått uppleva såväl träningar som tävlingar och läger. Alla fjällturer, timmar i skogen.
För att inte tala om alla vänner jag känner, tack vare honom & hundsporten.
Det har inte enbart varit en dans på rosor med min svarta, lurviga kompis.
Vi har kämpat mycket med hans rädslor redan från start, men det har gett lärdom,
och trots alla hans knäppheter blev han en
trygg & fin individ som gett så enormt mycket kärlek till människor omkring sig.
Han har spridit så mycket glädje min älskade Diezeltornado.
Och nu är det så tomt. Så tomt & lugnt & tyst utan honom som far runt.

Han har slickat bort mina tårar så vansinnigt många gånger genom åren,
trots att han tyckte det var jobbigt när jag grät, så har han alltid tröstat mig när jag behövt det.
Låtit mig fläta in fingrarna i hans långa, svarta päls, slickat bort tårarna, tittat mig djupt i ögonen
och med en djup suck lagt sig nära mig, tätt intill. Som för att säga, att det kommer ordna sig, den här gången också.
Och precis så, gjorde han sista gången vi möttes också, trots tröttheten kom han fram,
försökte slicka bort tårarna som aldrig slutade rinna, tittade på mig, och la sig lugnt vid min sida,
för att för sista gången, somna in.
Det var dags nu, dags för honom att gå.
Men han fattas mig något enormt, och det kommer han alltid att göra.

Men så tacksam jag är, över att min väg mot att bli vuxen, har delats med just honom.
Och jag är så innerligt glad, att han, sina sista två månader i livet, fick bo här ute på landet.
Jag har sagt det flera gånger, att Diezel sett så himla lycklig ut, när han lufsat runt här på gården, kastat pinnar i luften,
hämtat dom, och lagt sig på rygg i gräset.
Han fick sluta på bästa sätt, och jag tror att han finns med oss här ute, på sig eget vis.
Och jag finner sån tröst i det, att tro att han fortfarande finns kvar på något sätt.
För kanske, var de hjärtformade stenarna som plötsligt och första gången någonsin,
trillat ur sin skål på fönsterbrädan och ner på golvet, samma kväll som Diezel somnade in, bara en tillfällighet.
Kanske var också sorgmanteln som flög in och satte sig på dörrmattan härom morgonen, också det.
Eller, så var det inte det.
Oavsett, kommer han alltid finnas med mig,
min högt älskade Diezelprins.
Ända tills vi ses igen, där på andra sidan. ♥

För nästan precis tre månader sedan, följde Diezel med goa, fina Martina
upp till nordligaste Norrland.
Det var tungt, och det skar i hjärtat den dagen.
Samtidigt som det på något vis kändes som det alldeles rätta beslutet.
För honom, för Elvin & för mig.

Jag vill gärna tro att saker & ting sker av någon slags mening,
så även detta. Och det känns verkligen som att det var så i det här fallet.

För bara en vecka efter att Diezel åkt,
så uppenbarades Elvin ryggproblem och han gavs vila hela hösten.
Alla planer på att ägna kommande månader åt träning & tävling i massor,
lades på is. Och istället har tiden ägnats åt skola & jobb,
större delen av dygnets timmar den senaste tiden.
Skola & jobb, att hålla huvudet ovanför ytan, och intala sig själv
att det kommer gå, snart är det slut, krascha inte.

Och mitt i allt det tråkiga med Elvin,
så undrar jag, om det var faktumet att Diezel inte var kvar,
som gjorde att han faktiskt vågade visa smärtan som han troligen gått med ett bra tag?
Och jag undrar hur livet hade gått ihop för min egen del,
om det varit så att jag haft 1-2 hundar i träning & tävling nu med c-uppsats och allt annat.

Summan av kardemumman,
så är jag glad att jag tog det där tunga beslutet.
att Elvin tillät sig visa smärtorna så vi kunde börja jobba med dom och
att Diezel inte behövde komma i skymundan i allt det under hösten.
Att om de nödvändigtvis nu skulle bli en vilande Elvin
– att det tidsmässigt blev nu, även om det varit & är väldigt tråkigt.

som en klok människa i min närhet nyligen sa
”även om du inte tar besluten, så tar besluten sig själv, det ordnar sig”
Och det kanske är så.
Att beslut ibland tas av sig själva, att livet på egen hand,
gör det som behövs för att sträva efter balans.
Jämvikt.

Oavsett.
Så är han hemma igen nu, efter vad som för honom varit bästa tänkbara höst,
med kärlek & uppmärksamhet i överflöd.
Jag är så tacksam för det,
för att Martina ville ta hand om honom ett tag. Enormt tacksam.
Men nu kände jag att det var dags för honom att komma hem igen.
För om inte alltför lång tid, är livet inte lika stressigt,
och jag hoppas att, när jag blir lite mer harmonisk igen
så kommer Diezel bli det också.
Vi bestämmer så. ♥

När jag tittade ut genom fönster imorse, var marken vit på sina ställen.
Och även fast jag förstår, att den här första snön inte är här för att stanna.
Så skvallrar den om vintern som är påväg.
& ger mig en lätt ångestklump i magen.
För min del kan vi gärna hoppa över den kallaste årstiden helt.

Men jag förmodar att det inte är möjligt.
Så det är väl bara att börja förbereda sig.
Mössor, vantar, jackor & tjocka halsdukar.
Chailatte & pepparkakor. Och glögg, förstås.
Så ska den väl överlevas, den här vintern också.