Att få komma hem.
Det uppskattas verkligen enormt när jag jobbat mina lång-pass,
och varit borta hela helgen.
Att få komma hem till det röda lilla huset,
släppa väskorna och sätta sig på knä för att pussa på två små jamande svartvita,
alltid lika glatt välkomnande när jag och Diezel kommer hem.
Efter nätter med knepiga mardrömmar, var jag inte mitt piggaste jag när jag landade hemma imorse,
och övervägde att sova en stund. Solen lockade dock lite för mycket,
och efter en lång frukost och joggingtur var tröttheten bortlurad för ett tag.
Därav, en passande dag att ta tag i kaosverandan som bara fungerat som något slags förvaringsutrymme över vintern. Så lite shopping av smått & gott, följt av en eftermiddag
utomhus för plantering av växter, ihopbyggande och fixande, fick det bli.
Katterna lekte tafatt omkring mig och Diezel strosade runt på gården.
Stundvis blev de nyfikna alla tre, och kom för att sticka ner huvudet i jordpåsen,
eller bara vara i vägen så gott det gick. ;-)
Själv hade jag musik i öronen, och kunde inte låta bli att le åt mina knäppa men underbara fyrbenta.
Jag kom på mig själv med att känna ett lugn inombords, som jag inte riktigt känt på ett tag.
Ett lugn, av att kunna sitta på gräsmattan bland katterna, Diezel, och med tjurarna strax bortanför.
Med sol och blå himmel, knoppar som börjat slå ut på träden och med
snart bara tre veckor tills en liten tussar runt här med oss.
Ibland glömmer jag bort vad som är viktigt, och vad som får mig att faktiskt må bra.
Tankarna glider så lätt iväg, till sådant som tar energi, är tungt, jobbigt, sorgligt. Ältande.
Jag måste bli bättre på att lära mig samla ihop tankarna till vart jag faktiskt befinner mig.
Inte leva i dået eller framtiden så ofta.
Det kanske låter klyschigt.
Men jag tror det är viktigt för så många,
åtminstone för mig själv och flera nära,
som ibland känner in lite för mycket av sådant som sker omkring en.
Känner in utan att sortera, och därigenom glömmer vilka känslor som faktiskt är mina egna,
och vilka som egentligen tillhör någon annan – men som jag inte kan låta bli att bära,
och stundvis tyngas ner av.
Något flummiga ord, kan tyckas.
Men det jag menar i stort, är att se till att gör något som får er att landa i nuet ibland,
om så bara för ett par minuter – det är så viktigt.
För min del fungerade det med att sommarförbereda en veranda.
Inte helt klart ännu,
men på god väg.
