Träningen har känts bra på sistone, helhetsfokuserat utan koncentration på detaljer.
Endast lagt krut på att få ihop en helhet av momenten.
Och det har känts som att nu skulle det kunna fungera, som att vi skulle kunna gå ut och göra en tävling jag kunde känna mig nöjd med.
Det har inte varit så mycket grästugg på sistone, han har varit tyst i fria följet och känts balanserad.
Men, så slås man ner igen.
Och nya saker dyker upp. Ikväll satte han sig på platsen, och satt som ett ljus tiden ut.
Jahapp. 20 poäng bort direkt, härligt utgångsläge
( inte omöjligt, men med svaga tävlingsnerver och låg tro på egen förmåga räcker -20 till att sänka självförtroendet ganska mycket tyvärr).
Med startnummer 1 fanns inte så mycket tid att ladda om på, men vi körde i alla fall.
Jag gjorde honom inte rättvisa i fria följet, var själv väldig ofokuserad och gick inte alls som jag brukar. Men, han var överlag tyst och gled inte fram i sakta marschen.
Z:at gjorde han jättefint, och fick en 9:a trots mitt icke-fokus. Den tar vi med oss.
Inkallningen gjorde han också okej, lite segt ställande, men inget grästugg & ett snabbt läggande. Dessutom bättre fart än tidigare på sista sträckan.
Jag är jätteglad att han sen hittade rutan på ett självsäkert sätt.
Tyvärr var jag sen med stå-kommandot, och snabb med ligg-kommandot, så han hamnade lite utanför.
Men han gjorde helt rätt, så jag valde att bryta där för att han skulle få avsluta bra på tävlingsplanen.
Jag förmodar att det inte kommer bli bättre för att jag deppar, överväger att lägga alla satans lydnadstimmar på något bättre
eller ge upp försöken att förstå Diezels komplexa hjärna och bara fokusera på Elvin osv, osv.
Nej. Slutdeppat. Det enda som kommer ändra situationen är att träna mer.
Mer med störning, mer i tävlingssituation
& även försöka stärka mitt eget självförtroende, och våga tro att vi kan.
Och jag tänker att, för varje misslyckad tävling,
så borde väl glädjekvoten när förstapriset väl nås, bli allt högre?
= jag kommer vara hur jävla lycklig som helst när vi väl får det här att funka.
Finaste du!
Varför inte tävla massor och tänka träning på tävling?
Att du ska gå ut och träna på plan för att komma tillrätta med Diesels alla påhitt? Kanske prestationen och tävlingsnerverna lägger sig med tiden?
Jag kan skriva under på att glädjekvoten blir större ju fler misslyckanden man råkar ut för! Ju mer man får kämpa för att uppnå resultat detsto härligare känsla, lovar!
Du är en grymt duktig tränare, det är inte lätt med ”svåra” hundar, glöm inte det!
Kram
Glädjen när man väl sätter det, blir obeskrivlig. Trust me!
Underbara bilder, som vanligt :)