2023 – och dess olika nystarter.

2023 kom, och gick. Utan ett enda blogginlägg.
Men – en årssammanfattning av året som gått, får det bli ändå.
Såklart.

Vad blev det av 2023, egentligen? Jag hann tänka, att det inte inneburit något speciellt.
Men insåg i nästa stund, att det faktiskt hänt mycket.
Att det varit ett år av nystarter, på flera sätt.

Under årets början njöt jag, allt jag bara kunde, de sista månaderna av min mammaledighet.
Jag älskade verkligen min mammaledighet med Folke, och hade gärna fortsatt den länge till, om jag hade kunnat.
Sista tiden innebar vårvinternjut, skidåkning och solsken. Ljuvligt.
Parallellt med det härliga, ett skavande inombords, som senare landade i beslutet att låta Säkra flytta.
Småbarnslivet passade inte henne, på flera sätt. Hennes passion och kall är därtill, att jaga klövvilt, vilket jag inte kan erbjuda henne.
Stjärnorna stod rätt, och det bästa tänkbara hemmet för henne, dök tillslut upp.
Idag bor hon söderut, avgudas av sin nya husse, och höjs till skyarna under jakterna där hon levererat både en drös hjortar och älg under hösten. Trots att jag saknar henne innerligt, så är jag så otroligt glad och lättad över att det landade i något såhär bra för henne.

 

Jag blev färdig med min utbildning till Diplomerad Massör, startade upp min nya verksamhet Inre Medvind, och har arbetat med massagen parallellt med min anställning på olika vis, sedan i Maj. Jag har byggt på med första steget i Reiki. Och är SÅ spänd, nyfiken och förväntansfull inför framtiden och hur Inre Medvind så småningom kommer utvecklas.
Jag själv har ingen aning, utan åker med, lyssnar och ser vad som kommer komma framöver.
Oavsett, har det såhär långt varit en väldigt rolig resa, med många kundmöten, spännande insikter och nya kontakter.
Jag är stolt och glad över att jag vågade prova den här helt nya vägen – den känns rätt, och sann.


Sommaren blev fin, och innebar en del nytt på djurfronten. Åh. Så viktiga dessa fyrbenta varelser är för mitt mående.
Jag förstår det nog knappt själv ibland, att den där djurtokiga lilla tjejen jag växte upp som, fortfarande finns kvar inuti mig,
med ett ständigt skriande behov av att ha djur omkring sig för att kunna må bra.
Lilla kaninen Luna flyttade in på gården, för att det skulle bli så. Helt enkelt.
Och sen, genom kontakter, så åkte jag för att hälsa på en eventuellt blivande medryttarhäst.
Det visade sig, att Diva stod i ett stall, där min allra första medryttarhäst som tonåriga jag var störtförälskad i, också har stått på äldre dagar.
Och där det till och med finns en bild på honom. Ögonen fylldes av tårar vid insikten.
Är saker verkligen bara en slump? Jag tror inte det.
Glädjen över att nu få möjlighet att låna fina Diva ibland. Är stor.
Inget får mina axlar att sjunka mer, än en stund på hästryggen och en mjuk mule mot kinden.


Sommaren innehöll vidare en härlig norrlandstripp som gav fina upplevelser och minnen, och sköna dagar hemmavid.
Det har pratats om en regnig och dålig sommar, men jag upplevde den aldrig så? Oavsett, gick den vidare i en höst med ännu en nystart. Vi blev föräldrar till ett förskolebarn, med allt vad det vardagspusslet innebär. Det har varit omtumlande och spännande, väckt mycket känslor och framförallt inneburit en utveckling i raketfart för vår bebis – som numera inte är en bebis, utan en snart tvååring vars mun går i ett, konstant, och som snappar upp precis allt just nu.
Jag undrar som alla andra småbarnsföräldrar, hur kunde det gå såhär snabbt?
Men det är njutbart också. Att få följa Folkes utveckling med allt som hör till. Att han mer och mer blir en egen liten individ, att kunna prata och göra mer saker tillsammans, på riktigt. Wow – vilken resa det är, att få åka med på.

 

Förutom förskola, vattkoppor och höstblåsor. Så innebar början av hösten också att mina föräldrar fyllde 70.
Det firades med att hela familjen åkte till Kroatien. Och trots att oddsen var emot oss – så kom vi iväg, och det blev en underbar resa som jag är så glad för att den blev av. Det gav energi till den fortsatta hösten, med framförallt vardag i olika former.

 

2023 har inneburit mycket att vara tacksam för.
Att jag hittat tillbaka till så mycket kreativitet och hittat tillbaka till orden.
Jag har läst fler böcker än på länge, börjat skriva ordentligt, plockat upp kameran igen.
Tiden räcker inte alltid fullt ut till alla projekt, några idéer kommer säkert inte bli verklighet eller bli avslutade.
Men det gör ingenting, för jag älskar det där pirret av att vilja prova och förverkliga. Testa, och se vad som bär.
Och jag ser fram emot att fortsätta utveckla det, under kommande år.

Jag är också tacksam för alla fina samtal med vänner, kontakter som blivit starkare, små guldkorn i vardagen.
Att sjukhusbesöken varit få i år, och att vi fått leva som vanligt mellan rutinundersökningarna, till skillnad från året innan.
Jag är tacksam för att Noomi fått fylla sju år och fortsatt sprider glädje, och att få uppleva årstiderna här i Jämtland.
Häromdagen, under en skidtur, kunde jag inte låta bli att bara le, för att det är så fint att få känna livet i sig,
tack vare naturens skiftningar och olika möjligheter till att njuta av allt det vackra.

Tack 2023, för alla nya möjligheter, allt härligt och allt som varit tufft och utvecklande.
För minnen, leenden och allt som är en del av den bergodalbana som livet innebär.

Jag ser fram emot att se vad kommande år, 2024, för med sig.
Jag har drömmar och önskningar, men också vetskapen om att det är så mycket som vi inte kan styra över,
utan bara acceptera och förhålla oss till. Oavsett vad nästa år kommer innehålla, så känner jag mig redo nu –
redo att lämna 2023 och bläddra vidare, till nästa, oskrivna kapitel.

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

2022 och det största av allt.

Trots att bloggen, minst sagt, blivit åsidosatt under det gångna året,
så kan jag omöjligt låta bli att klicka mig in här, för att nu sammanfatta 2022.
Det har ju blivit en tradition sedan många år för mig, att ha en liten årsresumé här,
som jag sen kan kika tillbaka till.

Och 2022, ja.
Åter igen ett år, där så mycket har hänt!
Det startade med mysigt 30-årsfirande, med hårda sparkar i min mage och nedräkning.
Och natten till den 24 Februari, som för att väga upp otäckheterna i Ukraina, kom han, vår efterlängtade Folke.
Tio fingrar, tio tår, och alldeles perfekt, såklart. Så högt älskad från första stund, och med ens var livet något helt annat.
Det allra största, och finaste som hänt. Plötsligt var vi föräldrar, jag & Johan. Plötsligt var jag någons mamma.
Svindlande.

Johans behandling startade i samma veva, vilket innebar en del kämpiga dagar,
men samtidigt en tacksamhet över att vi fick möjlighet att vara tillsammans alla tre,
så mycket under Folkes första tid i livet.
Bebisbubbla, vårvinter, besök från olika håll, och väldigt mycket mys.
Såklart kantat av en del oro på flera plan, men sammantaget en väldigt fin första tid med en snäll liten bebis.

Året, och föräldraledigheten rullade på, och SOM jag har njutit av att få vara hemma med Folke.
Det har, förutom det fantastiska i att få följa hans ständiga utveckling också öppnat upp för ny kreativitet och gett mig möjlighet att verkligen få reflektera över allt som skett senaste åren, och vad jag önskar framåt.
Det ena har lett till det andra, och saker har på olika vis manifesterats tack vare att rätt människor kommit in i livet vid rätt tidpunkt. Små projekt jag länge funderat på har startats igång, och jag har fått hålla en första samtalscirkel hos Lyckolabbet vilket varit fantastiskt roligt och utvecklande.

Under sommaren, i samband med att Folke döptes, så passade vi även på att gifta oss.
Det blev en så otroligt fin dag, fylld av kärlek. Alldeles lagom, precis som vi önskade.
Och vilket minne att nu ha, och kunna se tillbaka till.
Vips, var jag inte längre Sofie Gustafsson, utan Sofie Hedlund.
Jag behöver fortfarande tänka ett varv extra, när jag får frågan om vad jag heter…

Ja, att Folke kom och blev en självklar del av vår familj, är såklart det allra största med det här året,
men i hjärtat har jag också sparat den magiska konserten på kalfjället med Melissa Horn, en väldigt mysig Bollnäs-resa med Josefine, mama/baby-yoga kursen som i efterhand inneburit mer än jag då förstod, dagar i fjällen, nere vid stugan…
Och såklart alla andra stunder med de fantastiska människor som berikat mitt år på olika vis.
En del som funnits i mitt liv sedan innan, och några som trillat in i livet under det gångna året.
Människor, som jag är så obeskrivligt tacksam för.

Så, tack livet!
För ett 2022, med en salig blandning av det mesta.
För med och motgång, glädje och oro, skratt och tårar.
Men framförallt,
Tack för Folke och allt underbart som vår lille prins för med sig <3

2023, jag är redo att se vad du har att erbjuda. 


Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

tre månaders evighet.


Senast jag skrev här,
var Folke tre veckor gammal. Igår blev han tre månader och jag förstår plötsligt det där som jag fått höra,
att tiden aldrig går så fort som när man får barn. En vecka är plötsligt sju dagars enorm utveckling,
och tre månader plötsligt en evighet. För visst har han väl alltid funnits, vår lille, pratglade solstråle?
Känslan är verkligen den, att han alltid varit en del av oss, trots att vi bara känt honom i tre månader.
Jag tror fler föräldrar känner igen sig i den känslan…

Jag har aldrig haft någon stor barnlängtan,
men nog förstod jag att kärleken till mitt barn förmodligen skulle vara väldigt speciell,
och skilja sig från andra kärlekar.
Men att den skulle vara såhär direkt, stark och inträngande i varje cell i min kropp, det var jag inte beredd på.
Jag kan komma på mig själv att längta efter Folke när han sover en halvmeter ifrån mig eller i vagnen ute i hallen.
Jag kan längta efter det där lilla leendet och skrattgropen i hans kind, efter att känna hans näsa borra in sig mot min hals och att känna hans lilla hand ta ett grepp runt mitt finger.
Fullständigt golvad av kärlek blev jag, när Folke kom och strösslade vår tillvaro med
mer glitter än vi någonsin kunnat ana.

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

klart att det var Han.


Snart är det 3 veckor sedan vi fick träffa honom för första gången.
Vår lille pojke.
Och direkt kändes det så självklart, att det var Han som hade legat där inne i magen hela tiden.
Hur kunde vi ens ha undrat?

Förlossningen blev inte alls som planerat.
Istället blev det en hastig igångsättning som snabbt byttes till ett akut kejsarsnitt strax efter midnatt den 24 Februari.
Omtumlande, smärtsamt och oroligt på flera sätt.
Men sen, sen var han här, en stark liten kämpe, på strax under 3 kilo.
Vår älskade Folke!

Han trollband oss direkt med sina stora, mörka ögon och det är magiskt att
få lära känna den här lilla krabaten mer och mer för varje dag.
Å ena sidan vill jag stoppa tiden, bevara honom såhär liten och ljuvlig för all framtid…
Men på samma gång, så är jag ju så otroligt nyfiken på att få veta vem personen i honom är
och få se honom utvecklas!

Så, från en dag till en annan, fick livet en helt ny mening.
Vi kan plötsligt kalla oss föräldrar och tacksamheten och kärleken är överväldigande.
Tack Folke, för att du valde just oss, just nu. <3

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

väntans tider.

Så var vi inne i 2022, och Januari börjar redan närma sig sina sista dagar.
Det betyder att vi snart också nått månaden då lilleman är beräknad, Februari. Så galet.
Å ena sidan känns det som att det var alldeles nyss, som det där plusset på stickan visade sig, och på samma gång,
känns det som att graviditeten varat en evighet, med tanke på allt vi gått igenom under tiden den varat.
Men nu är vi här alltså, i slutspurten, och nyfikenheten över att få träffa den där lille parveln är himla stor.
Den där lille, som vi ännu inte vet så mycket om. Mer än att han sparkas hårt,
och är extra pigg sent på kvällen, när vi andra, kvällströtta, redan slumrat till.

Graviditeten har från tidigt stadie varit väldigt tuff, m kraftigt illamående & kräkningar i stil med en never-ending magsjuka.
När det började avta, kom foglossningen som ett brev på posten istället.
Men nu! I v.36 mår jag lite bättre, och så länge jag får tillräckligt med återhämtning och tänker mig för,
så samarbetar kroppen, och jag får faktiskt känna lite njutning av graviditeten också.
Så tacksam för det och hoppas det håller i sig nu sista tiden.

För ett par veckor sedan, tänkte jag att det var dags att föreviga bebiskulan på bild.
Att släpa med stativ kändes inte som ett alternativ, men min kära vän Sandra ställde snällt upp och hjälpte mig.
Trots att jag valde vinterns hittills kallaste dag.

Så i -23, blev den fångad på bild. Den där kulan, innehållandes,
vad jag hoppas & tror är en liten själ som valde att komma till oss med kärlek & hopp,
i precis rätt stund.

Och snart, snart är han här ute i världen med oss.



Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

att försöka sammanfatta 2021.

2021 har alldeles snart passerat,
jag hade tänkt att sammanfatta det lite för mig själv.
Men jag undrar, var börjar jag?
För hur sammanfattar man egentligen det mest händelserika, jävliga
och på samma gång, fantastiska året hittills?
En bergodalbana utan dess like.


Det är så lätt att fastna med fokuset på den där dagen i början av April.
Den där dagen som gjorde att alla inlägg jag påbörjat efter det aldrig avslutats, för att orden inte fallit på rätt plats.
Den dagen som också gjort att kameran ytterst sällan under det gångna året, har plockats fram.
För kreativiteten, den sjönk drastiskt, när Johan plötsligt blev allvarligt sjuk
och jag tvingades uppleva en traumatisk dag som för alltid kommer finnas djupt etsad i mitt minne.
Den där klyschan om att livet kan förändras på en sekund,
blev verklighet.

Det finns ett före och efter den där aprildagen.
Livet, och synen på det, är annorlunda nu.
Det finns inga garantier för något, vi har ingen aning om vad som kan ske imorgon eller
hur många dagar vi har här på jorden.
Det enda vi vet, är att vi lever här och nu,
och att vi är skyldiga oss själva och våra nära att göra det allra bästa vi kan av det,
av nuet.

Men trots att det är lätt att fokuset, vid tanken på 2021, hamnar där, i det mörka, så finns det parallellt med det tunga,
också så enormt mycket att vara glad, tacksam och lycklig över.

I början av året togs beslutet att ta vårt pick & pack och flytta till Jämtland och vi sålde gården i Sala med fin vinst.
Johan gick ner på knä vid elden, höll fram en ring och frågade om jag ville gifta med mig honom. Och aldrig har väl ett Ja varit mer självklart! Vi fick snabbt nya jobb i Östersund, och trots att allt var upp och ner hjälpte nära & kära oss att lösa flyttlasset och allt därtill, så att vi i Maj kunde flytta upp och påbörja en ny vardag, här uppe.

Sommaren blev därefter väldigt tuff för min del, men av goda skäl. Ett litet liv hade börjat växa i min mage.
Nu har illamåendet till största delen äntligen lagt sig, magen har vuxit till en rejäl kula,
och om ett par månader blir vi föräldrar till en liten pojke.
Tänk, att detta kom just nu. När vi troligen behövde det som mest.
Det känns så spännande & läskigt!

Till en början hyrde vi en stuga av min bror, i väntan på att ett hus lämpligt att köpa skulle dyka upp här kring Östersund.
Jag minns att jag i somras försökte lugna Johan. Jag kände mig trygg och sa något i stil med att ”i december kommer vi flytta in i vårt eget, jag vet inte vart, men det kommer bli bra”. Jag kände sån tillit till det. Och trots att priserna här i Jämtland rusat, och visningarna snabbt fylldes, så löste det sig. En släkting bestämde sig för att flytta, och vi gavs möjligheten att köpa hans gård.
1 December fick vi tillträde till vårt hus, ett hus som bär många av mina egna barndomsminnen,
vilket gör att det känns lite extra fint att vår lille grabb kommer få växa upp just här.
Nära skogen, sjön, släktingar & skidspår.

2021, blev inte vad jag någonsin kunnat ana.
Och på samma gång, ändå ett år då flera av mina önskningar gick i uppfyllelse.
Året har lärt mig vikten av tillit & förtröstan, gett mig praktisk övning i att bibehålla fokus på det vi kan påverka,
och så gott det går, släppa det andra och att våga tro fullt ut på att livet bär oss dit vi ska,
om vi vågar öppna dörrarna för det.

Det som dock visat sig, och betytt allra mest under det senaste året.
Det är vikten av kärleken, omsorgen och de människor vi har omkring oss.
Under våra prövningar det här året har vi fått så enormt mycket stöd och omtanke från olika håll och på olika vis,
att det aldrig kommer finnas ord nog att tacka för allt. Det har varit så betydelsefullt.

Så, nu sätter vi punkt för det här året och tar med oss allt det fina.
Jag spenderar idag min sista dag som 20-nånting, och ser fram emot allt det nya som 30 kommer bära med sig.
2022 kommer också bli ett år av fortsatta prövningar på olika vis, men jag hoppas innerligt att blir på ett mer lätthanterligt vis.
Mottot en dag i taget fortsätter jag bära med mig, och påminna mig om.

Gott nytt år, och må vi få ett fantastiskt 2022. <3

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

Jämtlandsflytt

 

En söndagkväll i slutet av Mars, med en spinnande katt på bröstet och
en nöjt suckande Vorsteh bredvid mig. Helgen har gått i ett, och det är så skönt att ligga
i soffan en stund, känna tröttheten komma ikapp och bara andas.

Inser att årets tre första månader rullat förbi i ett svep.
Efter mycket diskuterande kring livets framtida vägval, kring längtan och kring byggstenarna i livet,
togs ett första trevande steg som visade sig sätta tillvaron i rullning.
Och vips, så blev det sedan klart, att vi flyttar till Jämtland.
Jag har längtat upp ett bra tag, och Johan är så himla modig som vågar nu, som vågar flytta med.
Så under årets första månader har vi båda fått och tackat ja till nya jobb i Östersund, sålt huset och börjat stöka inför flytt.
Nu fattas bara att vi hittar ett eget ställe där uppe, att falla för, så som vi föll för vår nuvarande fantastiska gård.
Men det kommer, när tiden är rätt för just det.
Jag tror till fullo på divine timing.
Allt sker precis när det ska ske.

Så,
livet alltså, det är ett äventyr på alla sätt & vis.
Och ibland är det bara att hålla i sig och åka med.

.

Bilder från dagens skogstur med tjejerna.
Säkra är i en riktig tonårsålder just nu, varannan dag ljuvlig, varannan dag ganska odräglig.
Just idag mer av det förstnämnda och vi hade så fina timmar utomhus i solen!

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

att avsluta januari med vintermagi.

En spontantripp till Jämtland över helgen,
fick sätta punkt för årets första månad.
Tänk att Januaris trettioen dagar redan har gått…
Det har varit en händelserik start på året i både stort och smått.
Bland annat har jag deltagit i Seasons of You som Sara Rönne & Therese Furudahl hållit i.
En månad av yoga, meditation och olika
uppdrag & reflektionsuppgifter i självutvecklingssyfte. Så givande & inspirerande.

Jag har lätt för att coacha och peppa andra, men att göra detsamma för mig själv är lite av en annan femma.
Så att investera i Seasons of You och verkligen avsätta och prioritera tid för mig själv och
mitt eget välmående har varit superfint att starta 2021 med!
Glad att jag hoppade på det hela, och vill nu se till att hålla i detta under det kommande året.

Och som avslutning på månaden, blev det alltså ett par dagar i norr.
Ett par riktigt kalla sådana, där ögonfransarna snabbt blev isiga och det bet
i kinderna, men det trots det, inte gick att gå in – för det var ju så vackert.
Det är ju något med solglittret & krispet som de kalla vinterdagarna skapar,
som är som ren magi!



Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

hundträning & kolbullar.

Måndagsmorgnar,
kan förmodligen vara den tid då ögonlocken känns som allra, allra tyngst.
Speciellt sådana, när hundarna vaknar och behöver gå ut, lite extra tidigt.

Nåväl, nu är vi uppe och har försiktigt startat igång den här veckan.
Och med mig, har jag en riktigt fin helg.

I lördags mötte jag & Säkringen upp Josephine & Swinga i Långtora.
Vi spenderade sedan förmiddagen i lite olika terränger för att leta främst fasaner.
Även om det inte blev några fasta fågelsituationer då de flesta fåglarna höll sig i väldigt ett snårigt buskage,
vilket blev lite svårt för två unga hundarna, så blev det en fantastiskt nyttig dag för både mig och Säkra.
Hon fick se fåglar lyfta, känna massor av fågelvittring, öva på passivitet medan Swinga jobbade, lyssna på skott på avstånd, mm.
Tjejerna jobbade på så bra och till största delen av tiden lyssnade Säkra fint, ett par tillfällen fick hon lite knäck i öronen,
men jag påminner mig om att hon ännu är en ung, tuff brud i lyxförpackning och att vi nog ska få ordning på alla bitar tids nog.
Det ska bli väldigt roligt att utveckla allt detta, allt känns ju så himla spännande!

Jag passade även på att köpa med mig lite apportvilt hem,
så söndagens ”äventyr” för Säkra blev att prova apportera fågel för första gången.
Hon tyckte att anden var lite märklig till en början, sen tyckte hon att den var lite svår att greppa innan
poletten trillade ner och hon (mycket!) stolt insåg att hon faktiskt klarade av att apportera den. Så kul!

Kolbulle-lunch, hemmafix av olika slag & promenader i solen hanns också med denna helg
och igår kväll hade båda tjejerna totalt checkat ut, lika nöjda som jag, efter en skön helg.

Men nu, måndag alltså.
Det ska nog bli bra, det med.

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

att maxa snönjutandet.


Efter jul kom vi ner till ett grått & lerigt Västmanland.
Det kändes…sådär. Och själen längtade tillbaka till snön & kylan.
Men, så slog den ju faktiskt till, vintern. Och kom på besök även här nere under veckan.
Med knarr under fotsulorna, bitande kinder & frisk, kylig luft som
strömmade ner i lungorna vid varje andetag.
Äntligen!

Och nog för att jag njuter av snön, men det trumfar inte hundarnas,
och kanske speciellt Säkras glädje.
SOM hon älskar detta.

Så, nu njuter vi av helg, skidåkning och pulsande i snön.
Och det är ju faktiskt en hel söndag kvar att ta tillvara på,
innan vardagen åter är ett faktum.
Vi får se, hur vi bäst spenderar denna!





Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

att sammanfatta 2020.

Så är vi där nu, alltså, vid 2020’s sista dag.
Det är nyårsafton, ett tunt lager snö vilar på marken utanför och ljuset är långsamt påväg.

Jag tar ett djupt andetag och blickar tillbaka på året som precis passerat.
För ja, det känns som nyss, som vi klev in i det här året, ovissa om vad som väntade.


Nog har det varit ett speciellt år, det här, på flera sätt.
Med en pandemi & stor kollektiv oro som påverkat oss alla,
och väckt tankarna kring vad som verkligen är viktigt här i livet.
Som fått de flesta av oss att behöva stanna upp, känna efter, reflektera.
Jag hoppas pandemin släpper greppet om oss snart, jag vill tro det.


För min egen personliga del, har 2020 varit ett år av förändringar och utveckling.
Året började med att jag gick i tankarna kring en kommande hund, och efter många olika tankebanor landade i fågelhund
& Vorsteh. En tid av letande och väntande påbörjades.

Jag sa upp mig,
efter 4 år i Samordningsteam Västerås. 4 lärorika, roliga och utmanande år med fina kollegor.
Det var dags för något nytt nu, och jag tackade istället ja till en tjänst som skolkurator här i Sala.
Skolans värld är inte helt ny för mig att arbeta i, men att axla kuratorsrollen har varit något helt annorlunda mot det jag tidigare gjort. Ändå har det snabbt känts självklart på något vis. Det är fantastiskt att få ynnesten att prata med så många elever om livet och allt vad det för med sig. Men det är också bitvis tungt, det ska jag inte sticka under stolen med.
Att få jobb i Sala förenklade också det hela med hundarna, och jag hinner nu åka hem till hundarna på lunchen,
vilket gjorde att en stor sten föll från mina axlar efter att under en tid behövt pyssla med att få det hela att fungera.

Ett nytt jobb närmare hemma, öppnade även upp möjligheten för att göra min valpönskan genomförbar,
och på midsommarafton hämtade jag hem en efterlängtad liten tjej från Kennel Tappra. Lilla Säkra, som nu blivit 8 månader.
Hon har virvlat in här som det yrväder hon är. Och med humor, enorm fart under tassarna och en stor portion
envishet stal hon snabbt mitt hjärta. Hon är en utmaning för mig, helt klart. Men en spännande sådan,
och oj så jag ser fram emot allt vi har framför oss att lära oss och uppleva ihop!


Och Noomi, som äntligen fått ha ett år helt utan olycka & smärta. Hon har varit glad och nöjd hela året,
spridit kärlek och glädje som bara hon kan. Är så tacksam precis varje dag för min älskade tjej.
Måtte hon få leva frisk tills hon blir 100 år.



Sommaren blev inte bara förändrad genom att Säkra gjorde entré…
Estrid började bli väldigt rund om magen och vi fick sedan vara med när hon fick sina fyra små kattvalpar. Det var alldeles fantastiskt! Att sedan få följa de små underbara liven under deras 12 första veckor var bland det ljuvligaste jag varit med om. Sådan lycka, och något jag drömt om sedan jag var liten.
I samma veva skaffade även Johan höns till gården, så vips blev vi ett helt gäng här!


2020 gav mig möjligheten att åka helikopter & fotografera brudpar på en fjälltopp för första gången, magisk upplevelse!
Året har också gett mig nya bekantskaper, kvalitetstid med vänner & familj och härlig tid i Jämtland vid fjäll, sjöar & i skidspår, härliga och kalla tältnätter och under sommaren en himla massa finbesök här på gården från olika håll. Många fina minnen.
Under en mörk höst har 2020 visat mig hur härligt yoga & meditation faktiskt kan vara och påmint mig, återigen,
om hur viktig den spirituella delen är i mitt liv är, att den också behöver få sin plats.


Så, 2020.
Ett konstigt år på så många sätt, och samtidigt ett utmanande,
läskigt, viktigt, utvecklande & fantastiskt år.

och 2021 då?
Det känns som ett år som kan överraska med vad som helst.
Jag ser fram emot det nya året, och känner tillit till att det kommer bli fint och spännande år.
Jag har drömmar och förhoppningar, vi får se om ett år, om de slagit in.

Gott Nytt År!

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

från en vintrig julhelg.

Vi spenderade första tiden av ledigheten och julen, i ett vintrigt Jämtland.
Och vilka fina dagar det blev. Sådana som bevaras i hjärtat och minnet att plocka fram senare,
någon dag när livet inte känns fullt lika härligt.
Vi har mestadels spenderat tiden utomhus, och maxat dagarna med skidåkning,
promenader, snöbus, fika & korvgrillning.

Hundarna har njutit lika mycket, och Säkra har minst sagt tagit vara på sina första
dagar i livet med ordentligt med snö. SOM hon har sprungit och härjat i snön, galenpannan!
Så vi har alla varit trötta och nöjda om kvällarna och jag har mest hasat runt i underställ
och tjocksockar och ätit för mycket julgodis.
Så som man bäst spenderar kvällar i December, alltså.


På juldagen hade vi varit nere vid sjön och grillat korv,
det var några minus ute och kändes ganska lockande att ta det lugnt en stund innan vi skulle iväg igen på kvällen.
Johan ville ta en skidtur, men jag tvekade lite, gäspande. Vi bestämde oss för att låta bli.
Efter en stund kände jag att det pirrade lite i kroppen ändå, och att vi kanske skulle ta en kort tur, ändå…

Så vi plockade på oss skidorna och åkte iväg. Det är ju sådan lyx att spåren finns precis utanför huset.
Vi kom ur första skogsdungen, och möttes av en rosa himmel.
Ju längre upp i skogen vi sedan kom, desto mer sagolikt blev det med all snö på träden.
Ville stoppa tiden där och då och bara leva i det magiska skenet för all framtid.
Vi åkte tills himlen mörknade, och på vägen ner, fick månskenet visa vägen genom de snötyngda granarna.
Jag log när vi svischade nerför de sista backarna. Kände ett fladder i bröstet jag inte känt på hela hösten.
Ni vet, sånt där fladder som känns, när man verkligen känner livet i sig. Sånt kände jag.
Och log, trots att tänderna ilade av kylan.

Vi kunde bara konstaterade att det var rätt beslut vi tog, att ge oss ut den eftermiddagen.
Och att man aldrig ångrar en skidtur.

Kort & gott, en finfin Jämtlandsvistelse, alltså.

Och nu,
har det blivit dags att packa alla grejer igen, och bege oss söderut.
Jag längtar upp igen redan innan vi åkt, men Jämtland finns ju kvar, som tur är.
Det blir fint att komma hem igen också, till katterna och till ytterligare några dagars ledighet.
Jag håller tummarna hårt, att det kommer tillräckligt med snö för lite skidåkning också!


Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

med försmak på jullov.

Älskade lortjänta. 

Igår avslutades elevernas höstterminen,
själv jobbar jag även på måndag, men därefter blir det blir ett par veckors jullov även för mig.
Det ska verkligen bli fantastiskt efter en ganska jobbig höst.

Trots att 2020 varit ett konstigt & omvälvande år ur ett större perspektiv,
ser jag fram emot att någon ledig dag,
sätta mig ner och reflektera över hur mitt 2020 har varit…
För det har ju faktiskt, trots allt, innehållit en himla massa ljusglimtar, när jag tänker efter!

Men, det får bli sen.
Först ska jag njuta av helgen som jag startar med att packa väskan med grillkorv & saffransbullar.
Sen tar jag med mig hundarna & rullar iväg för en tur till skogs med en vän.
Känner tacksamhet, över jag och flera av mina vänner, redan sedan tidigare,
haft naturen som en självklar mötesplats.

Aldrig hade vi väl kunnat gissa att det skulle komma så väl till pass,
som nu.

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

lussehundar.


Igår var det ju Lucia.
Inget som jag direkt brukar fira,
men ändå en högtid jag tycker om.
Med ljusen, sångerna & stämningen.

Vi åt frukost till SVTs Luciasändning, och med en kasse med diverse rekvisita så åkte jag sen till skogen.
Jag fotograferade några produkter för ett samarbete och föraren och medpassageraren i bilen som passerade
uppe i skogen såg lite undrande ut inför alla tända ljus i en liten skogsglänta…
Skulle så gärna vilja veta vad de gissade att jag höll på med!

Med ljus och annat på plats, blev det som upplagt för att fotografera hundarna lite också.
Mina fina lussehundar. Och – hur mysigt blir det inte med en liten ljusslinga i skogen såhär års?
Blir nog nya måstet i packningen. Så enkelt sätt att piffa upp den mörkaste av dagar!

Skogen bjöd på dis & regnet hängde i luften,
men ändock är det alltid underbart att fylla lungorna med skogsluft
och se hundarna njuta av spring & bus.

En luciadag till skogs alltså, som uppladdning inför en kväll med julbak.
Ett fint avslut på tredjeadventshelgen.

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

en decembermåndag.

Säkra ligger intrasslad i mina ben och snarkar högt, Noomi sover med huvudet mot min axel
och Johan puttar ner Estrid gång på gång, för att hon inte ska skymma handbollsmatchen på tvn.
Det är måndagkväll och dagens energipott är minst sagt slut.
Och den där energin, den kommer inte av sig själv just nu,
den behöver jobbas lite för, i dehär mörka tiderna…

Helgen blev,
trots vädret, ändock mestadels spenderad utomhus.
Jag mötte upp en vän för coronavänlig dejt i skogen, värmde glögg på gaskök och pratade ikapp sedan sist vi sågs,
medan mörket föll runt oss och dimman smög sig närmare. Lite spöklikt och mysigt på samma gång.

På söndagen spenderades förmiddagen hemmavid, utomhus för lite adventspyssel.
Några julkransar som fick pryda dörrarna och annat smått & gott.
Jag spelade julmusik och lät lite julkänsla fylla kroppen medan
jag band granris runt kransarna.
Det är så meditativt att pyssla och dona, när man väl tar sig tid till det.
Sen, blev det skog & hundtid resten av dagen.
Och det var den helgen det.
Som trots utebliven snö och knappt något dagsljus att tala om,
blev en mysig sådan.

Och nu, är även måndagen snart slut och ögonlocken blir tyngre & tyngre.
En måndag med en stressig jobbdag, långpromenad i mörkret, ett yogapass
och ett par intrasslade, snarkande hundar i soffan.
Jag tror det får räcka, för idag.

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

fågelhundskurs & snölängtan.

Ernst julpysslar på tvn i bakgrunden och jag har precis ätit en sen frukost.
Efter att ha rastat hundarna och vinkat hejdå till sambon som åkte på jobb tidigt imorse,
somnade jag och hundarna om och tog rekordlång sovmorgon för att vara vi.
Jag tror det behövdes!

Utomhus råder novembermörker och regn, trots att det är december nu.
Min själ riktigt värker av längtan till snö & kyla. Jag blir grön av avund när jag ser
vänner & bekanta från norr lägga upp bilder och filmer på snö & turer på långfärdsskridskor!

Nåväl.
Även en regnig lördag med snölängtan bör väl tas tillvara på,
så för vår del blir det nog lite hundträning & promenad i skog toppat med glögg, tror jag.
Glögg & lussebullar livar ju upp även de regnigaste decemberdagar, visst?

Bildmässigt, en liten tillbakablick till förra lördagen.
Då jag & Säkra gick kurs för Sören Mulvad tillsammans med några andra Tappra-hundar & ägare.
Det blev en heldag med nyttiga tips, skratt, aha-upplevelser, letande efter rapphönor och självklart,
stundvis en och annan frustrerad hundägare med en slyngel-vorsteh med egna tankar.
Det var otroligt roligt att se alla hundarna stå för fågel. För Säkras del var det första gången.
Jag kan utan problem förstå att många blir som besatta av detta med fågelhundar o fågeljakt.
För wow, det är verkligen häftigt och roligt!


Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

att visa lite bröllopsfoto.


Novembermörkret har precis lagt sig.
Det kommer ju så tidigt om kvällarna nu, det där mörkret.

Det har varit en ganska långsam vecka för min del,
med förkylning & trötthet. Ingen corona dock, tack & lov.
Har fördrivit tiden med att läsa & lyssna på poddar, kramas med hundarna
& dricka mängder av te.
Förmodligen, så var det här precis vad kroppen behövde efter hektiska veckor.

Mycket tid till reflektion & vila alltså,
men jag har också levererat bilder från den senaste fotograferingen.
Från Charlotta & Victors fantastiskt fina dag.
Den, som började med ösregn och avslutades med uppehåll och
en sista fotosession bland alla vackra höstfärger.

Så, den här ganska trötta veckan får avslutas med en dos kärlek, helt enkelt.
Och förhoppningen att helgen bjuder på lite mer energi.


Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

det där med otillräckligheten.

Vi rullade upp till Järndammen efter jobbet igår, hundarna & jag.
Jag la ett varsitt spår till dem, innan vi gick en runda med kaffepaus och titta-på-spegelblankt-vatten.
Lät axlarna sjunka & lungorna fyllas med skogsluft.

Att arbeta i skola är väldigt roligt. Det gäller att ständigt ha huvudet på skaft,
och att skifta från lyssna & förstå, till att sätta gränser & ibland stå ut i frustrationen att
det går inte att hjälpa alla så mycket som man önskar att man kunde. Och orättvishetskänslan av att
skolan som den är utformad idag, inte är flexibel nog. Och därför inte ger alla möjligheten de förtjänar.
Sånt. Gör ibland att otillräcklighetskänslan infinner sig, axlarna spänns och energin inte riktigt räcker till.

Då är naturen det bästa botemedlet. Och hundarna. 

Och påminnelsen om att det faktiskt räcker,
att göra så gott man kan, utifrån det som är.
En så viktig påminnelse för alla, alltid.
Men så lätt att glömma bort.

Och nu, har snart halva lördagen gått, utan att vi gjort särskilt många knop.
Katterna trängs i soffan, hundarna suckar nöjt och regnet öser ännu ner utomhus.
Så, jag tror vi fortsätter i precis det här tempot idag.

Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

oktobermorgon.

Morgonstund.
Det är mörkt och regnruskigt utanför.
Stor tekopp & tända ljus… Det går ju åt en del av den varan, såhär i oktober.
Jag älskar hösten. Med sitt färgsprakande, krispiga.
Med sitt lugn och viskande om att det är okej att varva ner nu.
Men, alltför många dagar av det här gråa, tunga, leriga.
Det klarar jag mig utan.

Idag är det ju dock fredag – veckans bästa.
Det är så underbart att ha helgen framför sig.
Veckan har gått långsamt, trots att jobbdagarna som vanligt varit fullspäckade.
Det bara är ju sådär ibland, en del veckor springer iväg,
medan andra tar sig fram i sakta mak.

Det speciella med den här veckan, är ju att mina älskade tussar blivit 12 veckor.
12 veckor, som innebär flytta-hemifrån. I skrivandets stund är det bara en tuss kvar,
lille Egon, som min storebror med familj kommer ner och hämtar imorgon.
Lille Viking har flyttat till sin familj där rapporterna säger att han funnit sig tillrätta,
och Skatt & Fritjof får fortsätta bo tillsammans och flyttade igår till en nära vän.
De kommer få det toppen, hela bunten.
Och så fantastiskt det varit, att fått vara med,
från att de tog sina allra första andetag…
Min allra första kull med kattvalpar. Ett minne för livet!

Nu är det dags att plocka ihop här, och bege sig mot jobbet tror jag bestämt.
…trots att det minst sagt lockar att krypa ner i soffan under filt. 


Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *