spårbilder, frustration & ny inspiration.

Prinsarna, tröttheten & jag har krupit ner i soffan efter en fullspäckad helg.
Vi har verkligen varit igång från morgon till kväll hela helgen, puh. :-)
Det var så härligt att få krama om Julia vid tågstationen igen i fredags, att det redan hade gått ett helt år sedan de var här sist, hon & Kaj.
Vi har pratat om allt mellan himmel och jord, idol-kikat, åkt många bilmil, ätit lite för mycket onyttigt, spårat i fina skogar, glidit runt i våra likadana, rosa Haglöfströjor ;-), ojat oss över hur härligt väder det varit i helgen, och skrattat mycket, såklart.
Och så har vi klurat över Diezel. Och hans problembeteeenden.

Var anmäld till elittävling både lördag & söndag. Och tänkte, att de är väl lika bra att åka, när jag ändå betalat.
Dumt kanske. Men ändå fått lite info kring hans reaktioner.
Fällt en hel del tårar, av frustration över mina egna prestationskrav på mig själv,
över faktumet att jag vet att han kan, och av känslan av att inte räcka till
och inte veta hur vi ska komma tillrätta med problemen gällande gruppmomenten & överslagshandlingarna.
Vi har verkligen kommit in en förjäkligt ond spiral gällande tävlingssituationen.

En liten del av mig vill lägga ner det här nu.
Bara mysa med Diezel i skogen, köra uppletanden på hobbynivå, kanske låta honom köra lite agility igen.
Ja, ungefär så. För som sagt, tävling är inte allt. Absolut inte.
Men jag är ju samtidigt inte den som ger upp…
Då har jag ju lagt all tid, alla pengar, och gråtit tårar helt i onödan.
Jag avskyr att påbörja men inte avsluta.
Avskyr att misslyckas.

Jag börjar ju bli bra på det här nu, att bryta ihop totalt för att sen komma igen & se lite klarare på det hela.
Tack vare lite ny inspiration idag, värme i hjärtat av att det finns så godhjärtade
i min omgivning som vill hjälpa till, komma med lite nytänk och försök till att bryta invanda mönster.
Någon som säger ni har potential, när det känns som mest hopplöst.
Så ger vi inte upp, utan fortsätter kämpa på. Jag & Diezel,
men ändå ha häromdagens inlägg i bakhuvudet – vi har ju redan lyckats, på så många plan.
Hjärtan till alla er som stöttar, vill jag bara säga.<3

Många väljer att inte ta upp misslyckanden i bloggar & på facebook, förmodligen av olika anledningar.
Jag menar inte att det är något man måste – för man behöver absolut inte dela med sig av hela sitt liv på nätet, det är upp till var och en,
men eftersom jag själv tillhör en av dem som tror att alla andra lyckas ju hela tiden, det går ju så lätt för dem,
baserat på det jag ser på facebook och mitt stundvis katastrofdåliga självförtroende.
Så tänker jag – att genom att dela med mig av våra motgångar, så kanske jag inspirera någon av er i alla fall.
Kanske få någon av er att känna igen er i faktumet att stå och trampa, utan att komma framåt – och slippa känna er ensamma i det.
För förhoppningsvis, så kommer jag så småningom kunna säga, att det tillslut är värt det,
att det är värt att kämpa på även när man känner sig sämst i världen och helt vilsen.
Jag hoppas, och tror det.

Ellabella har varit speedad i spåret i helgen, han behöver komma in i sina rutiner igen.
Det märks att vi inte spårat regelbundet på sistone.
Men löst vägövergångar fint har han gjort, och kämpat på precis som han alltid gör, även om det blir svårt.
Älskar hans attityd i spåret, han tycker det är så roligt.
Vi har börjat peta lite på lydnadsklass3-moment & lägre&högre-moment, och det känns så kul.
Han är rolig och tacksam i träningen just nu, vi har ett bra flow.
Och det känns skönt med en hel vinter framför oss att kunna träna i lugn och ro. :-)

Världens längsta inlägg, sådär en söndagkväll.
Det är så jag släpper saker & ting – genom att skriva.
Nu kör vi mot en ny vecka.