& faktumet, att vi kanske redan nått det största målet.

Jag har lydnadsklurat en hel del under veckan.
Lydnadsklur – som blivit mer Diezelklur…
För man glömmer ju så lätt, sådant som varit jobbigt, under åren.
Jag tänker att Diezel alltid varit som han är idag – en ganska speciell, men just nu hyfsat mentalt stabil hund,
alltid glad och positiv, inga problem med andra människor, visserligen åskrädd, men reagerar annars inte med några jättereaktioner på skott & ljud.

Men det har ju inte alls, alltid varit så.

Jag tänker inte på, att hans första år mycket gick ut på att göra honom trygg bland andra människor, att han som valp gömde sig bakom mig, och inte ville hälsa på andra.
Att jag fram tills han var 3-4 år alltid hade en klump i magen när jag skulle lämna bort honom.
Även till sådana han kände väl – då jag visste att det bara var jag, och möjligtvis Stina, som kunde läsa hans subtila signaler i situationer han tyckte var jobbiga.
(tänk om han känner sig så trängd i någon situation, och att något som inte får hända, sker.)
Det var bara till Stina jag ville lämna honom, för att slippa den där klumpen i magen.
Jag tänker inte längre på att han förr, alltid kröp ihop och skakade av rädsla vid skottljud, eller att han sprang upp på mitt rum & kröp ner i sängen, vid ljudet av en kökslucka som stängdes, en häftpistol som användes, eller bara av att min pappa högljutt jublade vid någon sporthändelse på tvn.

Det känns som att beskriva en helt annan hund, nu när jag skriver det.
Idag charmar han gärna in sig hos de flesta, och jag har flera i klassen som sagt att ”skulle jag ha en hund, då vill jag ha en Diezel!”.
Han är ju alltid så glad och positiv, och gosvänlig med all sin päls.
Ser utåt sett så lugn & trygg ut, men förvånar många med sitt tryck och motor i träningen.

Jag måste påminna mig om det ibland.
Hur det har varit.
För kanske är inte lydnadschampionat, SM-kval och allt vad man nu drömmer om,
alltid det största målet.
Vi kanske når dit – vi kanske tar vårt championat, och jag kanske har motivation nog att lyckas kvala oss till SM en vacker dag,
men kanske är det också så.
Att oavsett, så har jag och Diezel redan nått det som kommer vara vårat viktigaste mål.
Det faktum att han idag är en förhållandevis trygg hund, som lärt sig hantera det som är jobbigt,
och som många idag aldrig kan tänka sig har varit en hund som varit väldigt osäker med främlingar.

Några tårar trillar när jag skriver, när jag tänker på de där jobbiga stunderna vi haft, med en svag snyftning som följd.
Och direkt, så kommer han tassandes från sovrummet,
hoppar upp på stolen bredvid min, ser mig djupt i ögonen och slickar försiktigt bort tårarna från mina kinder.
Hoppar sedan ner, och kurar ihop sig på golvet bredvid mig.
Älskade, finaste Diezel. Det finns nog ingen som läser mig så väl som han gör. ♥

När det gäller lydnadskluret, så tror jag att mycket av våra tävlingsproblem faktiskt baserar sig i en dålig känsla som uppstår redan vid z:at.
En fundering att klura vidare på i alla fall, tror jag. Men, det får bli mer om det imorgon.

Godnatt, fina ni.