När jag tänker tillbaka,
känns den senaste veckan som tre veckor.
Minst.
Det är så mycket som hunnits på kort tid,
och så mycket känslor som varit i omlopp.
Det har varit nyttig hundträning & egen träning,
mycket tid i bilen & pyssel med schemat för att hinna allt jag vill.
Mina föräldrar har varit på besök, små utflykter hunnits med
& god mat ätits. Sömnen har prioriterats bort,
men kommit ifatt mig.
Och så har det hänt,
det där som jag hoppades skulle dröja så mycket längre,
innan det hände.
Escott har somnat in.
Under en dag mitt i veckan, när jag var på jobbet,
somnade han in i en av grannarnas trädgård.
Han hjärta slutade slå, det orkade inte mer.
Mina hyresvärdar tog hem honom, jag fick säga hejdå,
innan han begravdes under det stora trädet.
Tårarna rinner,
men jag har nog ännu inte riktigt tagit in det.
Förstått.
Att han inte bara är ute på vift som han brukar,
utan att han är borta.
Att min oerhört speciella lilla Cotte,
inte kommer sova bredvid i sängen igen,
att han inte längre kommer sitta på köksbordet och
granska mig ingående medan jag äter frukost,
att han inte kommer följa med på promenaderna,
och inte kramas så som han alltid brukade.
Att han inte kommer finnas här,
hos mig.
Igen.
Det är så förbannat orättvist, och ledsamt & tungt.
Men jag hoppas att de tar hand om varandra, var de nu än är,
mina finaste pojkar, att de slipper ha ont.
Escott & Elvin.
Jag saknar dom så, dom fattas mig. <3
Veckan avslutades tack och lov positivt,
i fint sällskap & med duktiga hundar.
Och jag hoppas att veckan som kommer,
på det stora hela innebär fler skratt & färre tårar,
än den senaste.