Fotograf Sofie Gustafsson »

med hjärtat i halsgropen.

Efter ett par pluggtimmar under morgonen åkte jag och pojkarna till klubben, lydnad (såklart, med tävling inom alldeles för nära räckhåll…) väntade för Diezels del, och på plats fanns även Cissi & Martina. :-)
Blandat resultat under träningen, han gick upp mycket i stress av okänd anledning och kändes inte riktigt som vanligt… Får klura på det. Men vi avslutade i alla fall med en jättefin vittring, vilket var skönt!
Elvin tycker att livet just nu är värdelöst, och att jag slösar många av hans timmar med mitt snälla, ta det lugnt!. Hjärnaktivering i all ära, men är man en minikrokodil och heter Wild Elvin… så ja, benen behöver springa för att man ska vara nöjd. Men snart så… snart.
Hjärtat i halsgropen är dock något man verkar få leva med, när det gäller honom. Några hämningar finns inte överhuvudtaget, trots koppel på så kan man göra alla möjliga självmordsbenägna saker. Älskade galning, mina redan värdelösa nerver kommer få ta mycket stryk framöver… ;-)

Appropå just hjärtat i halsgropen så var det precis vad jag fick även under eftermiddagspromenad med Diezel… vi skuttade glatt omkring i skogen, ut på elljusspåret, och sedan in på nästa stig som skulle leda oss hemåt. Hann inte mer än tänka ”vad skönt att inte möta en kotte” innan jag såg något gråspräckligt en bit fram, och kallade in Diezel per automatik, strax därefter hörs ett människovrål och en (vad jag fick höra sen) 80-kilos grandis kommer galopperande mot oss. Jag kände mig inte så tuff då kan jag säga!
Vet inte ett dugg om rasen, men har stor respekt för dem pga storleken. När den väl var framme kändes Diezel vääldigt liten, han försökte hävda sig genom några morrningar men jag såg i min hjärna hur han lätt som en plätt skulle kunna bli mos av den där bjässen. Nåja, ingen skada skedd som tur var, matten kom fram och tog sin, i mina ögon gigantiska varelse. Hon var helt skakis, stackarn, och bad tusen gånger om ursäkt. Förmodligen hade även hon fått upp en bild av en mosad svart lurvig hund… ;-)
Jag kunde inte låta bli att fråga hur mycket hunden vägde, och kände spontant – hur fasen vill man ha en hund som man inte har någonting att sätta emot?! :o Mjaaa, inget för mig i alla fall.!

Tröttare än tröttast just nu, ska kila ut med grabbarna en sväng i mörkret, sen kryper vi ner i sängen och laddar inför en bra morgondag.!

  • Madelen - Man skulle ju kunna dö för mindre. Hua. Men oftast är de där bjässarna rätt trevliga tror jag, men det hjälper ju inte när de kommer i 120…eller kanske 60 för den storleken ;) .ReplyCancel

  • Emma - Haha kan tänka mig att Elvin är rätt trött på att ta det lugnt nu. ;) Jag hade nog också fått hjärtat i halsgropen om en sån stor hund kommit springande mot oss.ReplyCancel

  • Sandra, Thyra & Lhine - Fy vad läskigt. Vad skönt att inget hände. Hur övermannar man en sådan ilsk bjässe liksom?ReplyCancel

  • Caroline o. Lukas - Shit att se en sådan bamsing komma galopperandes mot en..vad gör man då? Den når ju liksom upp till armhålan trots 4 tassar i marken ;)ReplyCancel

  • Ingela, Zeb, Indy - Läskigt! Men de är tjusiga, de där jättarna!ReplyCancel

  • Cissi - Ja grandisar är ju inte den minsta hundrasen precis, de är GIGANTISKA! Tur att inget hände iaf. Skulle nog oxå ha blivit en aning skakis av händelsen.ReplyCancel

  • krutrut-lisa - Tur att han är snäll. Vi tre är hemligt förälskade i den fina harlekinen. Han är en riktig goding tycker jag, jag hade gärna haft en sån. Tur att smaken är som baken. Mina hundar är inte så småttiga heller… så en grandis skrämmer inte mig i skogen. Dessutom vet man oftast vem man möter häruppe tycker jag, det finns två grandisar. En grå tik som är ultralydig & den vitsvartaspringaren.

    /Lisa & rödaReplyCancel

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*