porträtt, vänner & tiden som är svår att få grepp om.

Lilla Selma.
På bilderna nedan ser ni även hennes mamma,
mormor & mormors mor. 

Det är så konstigt ibland. Med tiden.
Den här veckan har gått både snabbt & långsamt,
och jag har hunnit med massor,
samtidigt som det känns som att ingenting alls har blivit gjort.

Men det ordnar sig, oavsett om jag nu hunnit allt jag borde eller inte.
För det har varit en fin vecka, där nöje blandats med lagom mycket jobb,
och jag har hunnit träffa några av de som jag önskar jag hade möjlighet att umgås med oftare.
Och jag har flera gånger den här veckan känt mig sådär oändligt tacksam över
de där underbara, underbara vännerna jag har.
Jodå.
Ni har läst det förr,

jag vet. 

Men de är verkligen helt fantastiska, var & en på sitt eget unika sätt.
Och tills jag kommer på ett sätt att få dem att glittra i solljuset,  sådär som i Twilight-filmerna.
Glittra, så att hela världen kan se vilka otroliga människor de är,
så får jag nöja mig med att gång på gång nämna min tacksamhet här i bloggen.
För tacksamhet, hörni.
Det blir det omöjligt för mycket av.

—

Men nu alltså.
Fredagkväll, efter en vecka som gått både fort och sakta,
och innehållit lite av det mesta.

Jag har några bilmil & en bröllopsfotografering kvar innan jag får ta helg,
men det klagar jag inte det minsta över. Tvärtom.
Dags att kolla över kamerautrustningen en sista gång och sen krypa ner i sängen.

Ha en toppenhelg, kära ni.