insikter.

Sista natten i Värmland, Kil, och den ganska sunkiga lilla stugan med hårda madrasser, världens minsta badrum, underbar utsikt & en hel massa skratt.
Vilken vecka, resultaten har varit både upp & ner, och känslorna för agility, hundträning och och självförtroende likaså.
Tankar på att lägga ner, satsa enbart på lydnaden för att agilityn bara drar upp besvikelse och stress har funnits, och sedan skjutits undan av insikten att agility är på tok för roligt att hålla på med, för att jag ska kunna lägga det på hyllan.

Det är stunder som dessa, när man tvivlar på det man gör, som ens vänner betyder allra mest.
När människor tar sig tid och lyssnar och engagerar sig i ens problem, och kommer med tips, råd och kloka ord.
Vilken tur att jag har som har ett sånt grymt agilitygäng, som gör allt detta.
Det är hejarop, uppmuntrande ord & peppkramar samtidigt som både tårar & problem delas.
Guld är ni & jag är så glad som hamnade just i Västerås!

Himla roligt har det även varit att under veckan träffa sådana som man inte träffar så ofta, jag är lyckligt lottad som har så många fina i mitt liv.
Även om de är utspridda på olika platser i landet.!

Diezel är ett levande facit på när jag gör rätt, och när jag gör helt fel, på agilitybanan.
Gör jag fel, då tappar han fokus och äter gräs för att hantera sin frustration.
Något som är både jäkligt jobbigt & stundvis, väldigt positivt.
Idag var det det senare, för då fick jag tydligt bevis på att jag gjorde rätt genom att han inte tog en enda tugga gräs i hopptvåan, vi höll ett fint flyt genom hela loppet och känslan var så bra. Tyvärr hoppade han ramen på däcket vid en tight sväng, lite surt såklart, men den fina känslan vägde verkligen upp det!

Två lopp kvar imorgon, då jäklar ska vi köra på.
Direkt efter vi är klara rullar vi mot Östersund för några dagar med släkt och norrlandsvänner, och efter det sätter vi igång träningen ordentligt igen.
Både lydnads & agilityträningar för sådana där extra inspirerande människor ska banne mig planeras in – vill man så går det.!