hur mycket tål ett människohjärta.

Dåligt med blogguppdatering, bergochdalbaneliv och huvudkaos.
Och precis när jag trodde jag börjat få ordning och början till bättre,
så besannades en av mina värsta mardrömmar.

Tar det aldrig slut på elände?

Escott, min älskade, fina, speciella och vänligaste Escott.
Har blivit hundbiten.
Hundbiten, och sen sprungit iväg.
Det har letats efter honom hela dagen, och hela kvällen.
Men inte ett spår, någonstans.
Jag vet inte var han är, om han lever,
eller hur skadad han är.
Jag vet bara att det gör så inihelvete ont i hjärtat att jag knappt
vet vart jag ska ta vägen och att oron, oron som jag lärde känna i vintras,
åter är tillbaka.

Det får inte vara sant, att jag förlorar två av mina familjemedlemmar
inom loppet av några månader.
Det får inte vara sant.
Kom hem nu Escott.
Kom hem, utan livshotande skador och borra ner dig
i min famn som du brukar.

Tårarna tycks aldrig ta slut, det värker i hela kroppen.
Och jag undrar, hur mycket tål ett människohjärta egentligen?

Det känns som att mitt ska sprängas.