höstkoma.

November.
& jag vet att det inte bara är jag,
som bär på känslan av att jag skulle kunna sova fram till Maj.

Det är mörkret som gör det. Det där faktumet att det aldrig blir riktigt ljust,
och att det känns som att man är i någon slags höstkoma.
Och så den där känslan som kryper ifatt,
frustrationen över att man ibland
anstränger sig lite för mycket gällande en del människor runtomkring.
Man ställer upp, bryr sig, engagerar sig, finns där, stöttar.
Men får ingenting tillbaka mer maximalt några tomma ord.
Att ge mer energi än man får tillbaka, håller bara ett tag.
Sen tar energin slut.

Men självklart finns det de som ger energi också.
De som är värda att lägga tid, och kärlek och all omtanke i världen på.
Och ni, ni är guld värda ska ni veta.