Äntligen.
Jag och min syster – tack för sällskap.! åkte ner mot Folsberga imorse, och landade hemmavid omkring 23.
Många biltimmar är med andra ord vad dagen bestått av, men det har varit värt det utan minsta tvekan.
Det pirrar i magen av glädje, och jag vet inte riktigt vart jag ska börja…
När vi kom fram till familjen Idås så kom en busElvin och pussade mig på direkten. Fina killen, som hade vuxit en hel del sedan sist!
Gulligaste Linda bjöd på god lunch, och under tiden babblades det och skrevs på papper medans solen stekte. Underbart var ordet.
Vi packade sedan in valp och valpgrejer i bilen, vinkade hejdå och rullade mot Östersund igen.
Jag hade ställt in mig på det värsta – en skrikande valp större delen av resan. Så gissa om jag blev förvånad lillen somnade på en gång, och sov som en sten hela resan hem i 6,5 timmar, bortsett från tre kisspauser. Helt otrolig liten grabb!
När vi kom hem hälsade han glatt på Indra & Diezel. Deras åsikt om nykomlingen verkade rätt enad – lite spännande, lite jobbig.
Indra verkar dock ta det hela med ro, medans Diezel tycker det är lite jobbigt att ha blivit storebror och behöva dela på matte med en liten parvel. Därav följer han mig nu som en skugga. Älsklingsprinsen. Tids nog vänjer han sig vid sin nya roll!
Elvin är än så länge en superhärlig valp. En riktig guldklimp.! <3
Han tar för sig, utforskar och undersöker, busar, studsar, pussas och verkar väldigt trygg i sig själv. Har inte haft några som helst problem att slappna av vare sig i bilen eller här hemma, trots så kort vistelse här ännu.
Det känns väldigt, väldigt bra som ni säkert förstår. Och jag är så himla tacksam, pirrig och glad just nu!!!
Mer om underverket imorgon, och mer bilder såklart. Nu ska jag pussa på mina prinsar, och sen sova. :)
