Paus, i flyttkaoset.
Det är saker och lådor precis överallt.
Men ett avbrott behövdes nu, så jag och kaffekoppen
slog oss ner mittibland alla saker.
Vi ska flytta upp till Jämtland igen.
Eller ja, igen för min & Diezels del.
De övriga tre är ju inga jämtar från början.
En flytt som är förvånande för flera, och även för mig själv, om jag ska vara ärlig.
Jag har ju länge sagt att jag inte trott jag skulle flytta uppåt igen på väldigt länge.
Men för ett tag sedan dök det upp ett jobb, lite av ett drömjobb, i Östersund.
Jag fick tyvärr inte detta, men det satte ändå fart på tankarna som jag de senaste 3,5 åren knappt tänkt…
Hur vore det egentligen att flytta upp?
Hur är det att bo i Östersundstrakten som vuxen, med eget boende och jobb,
med närhet till familjen, barndomsvännerna & fjällen?
Jag flyttade ju direkt efter studenten, så jag vet inte hur det är.
Det senaste årets olika skeenden har på olika sätt rubbat min egen känsla av trygghet,
såväl i mig själv som gällande min tillit till andra. Själen har fått ett och annat skrubbsår,
och jag har fått mig tankeställare om vad i livet som är viktigast för mig just nu.
Vad värderar jag mest?
Det har varit många tankar hit & dit, och mycket frustration kring att jag har ett liv här, och ett liv där.
Och att det är omöjligt att få allt på samma ställe, hur jag än försöker. Det går ju bara inte.
Hur jag än gör, så kommer känslan av otillräcklighet att finnas med i bilden…
Men tillslut kom jag till insikten att jag måste följa det mitt eget hjärta säger.
Och beslutet blev en flytt uppåt. Uppåt, till det kyliga, men också vackra, jämtländska landskapet.
För att kunna vara en del av mina underbara syskonbarns liv mer än någon gång per år,
för att hinna krama om Indra massor av gånger innan hon inte längre finns kvar,
för att kunna träffa min alltid lika stöttande familj oftare,
och vännerna där uppe som alltid funnits på samma sätt, trots att jag flyttat.
För att hitta tillbaka till känslan av trygghet, och veta att jag har ett skyddsnät de gånger
det känns som att livet rasar som ett korthus.
Ja, anledningarna är flera.
Men att välja Jämtland, gör att jag inte kommer ha kvar vardagen här. Och det gör ont.
De underbara vänner jag har här, de fantastiska möjligheterna till hundträning,
och närheten till så mycket. Det kommer jag sakna oändligt.
Men de vänskapsband som är menade att hålla, kommer göra det,
& staden i sig finns ju kvar att komma tillbaka till.
Och träna hund, det kommer jag kunna göra även i norr,
även om möjligheterna inte är lika bra som här. Men jag tänker, att det blir vad jag gör det till.
Och timmar i bilen har ju inte varit något problem tidigare. :-)
Åren i Västerås har på så många sätt varit fantastiska.
Allt, tack vare de otroliga människor jag träffat på, som har gett så mycket på olika sätt.
Jag har utvecklats som människa, och i hundträning.
Och jag hade omöjligt kunnat hitta ett bättre ställe att slumpmässigt hamna på för att plugga.
Tacksam är ordet, för att jag det var just här jag hamnade.
Och vem vet, kanske flyttar jag en dag tillbaka.
Men nu hägrar alltså en flytt till Jämtland, och ett nytt kapitel i livet.
Jag börjar mitt nya jobb där uppe redan på måndag, men det riktiga flyttlasset går först om någon vecka.
Förhoppningsvis har jag ordnat boende till dess. Det är det som kvarstår.
Det blir inte alltid som man först tänkt sig,
men jag hoppas och tror,
att det blir bra ändå. ♥
Oj, grattis till nytt jobb! Och vad spännande med flytt, det blir ju ett nytt kapitel i livet. Jag kommer ihåg när jag började läsa din blogg, då bodde du i Jämtland. Det har varit roligt att få följa med på din resa med studier, hundträning, jobb och fotografering. Ser fram emot att läsa din blogg i fortsättningen också. Lycka till! Kram/ Ida