snölyckan.

Så har julen passerat, en grön sådan, men fin ändå.
Än står dock julgranen kvar och pryder huset, och ledigheten,
den har ju bara kommit halvvägs.

Snön föll lagom till julens sista dag, och jag blev så glad att det fladdrade till i
bröstet när gården åter blev snötäckt. Efter att november och december varken
bjudit på särskilt mycket sol eller snö, tror jag att ljuset blivit extra efterlängtat.
Och så är det är väl så, efter en uppväxt i Jämtland, att det inte känns helt som jul,
förrän marken ligger gnistrande vit.

Imorse vaknade jag till en rosa himmel utanför sovrumsfönstren.
Jag hoppade snabbt i kläderna, tog med mig kameran & djuren och begav mig ut i minusgraderna.
Dimman, solen påväg upp, djuren som studsade omkring i snön.
Kylan bet lite lagom i kinderna
och jag tänkte på vad en deltagare på jobbet sa för några veckor sedan.
”Jag mår som bäst när det är kallt ute!”
Vi pratade om det då, att hjärnan känns klarare på något vis,
och tankarna lättare, när det är kallt ute.
Och jag kan bara hålla med.
I kyla, går det bara att vara här & nu,
i stunden.
Det är underbart.

Det blev kaffe & smörgåsar på en sten strax bakom huset,
till utsikten på bilden nedan, efter morgonpromenaden.
Och jag kan inte tänka mig en bättre lördagsstart.