och det konstiga faktumet, att livet fortsätter.

Jag vet inte riktigt hur.
Men på något sätt har dagarna under veckan passerat,
och imorgon har det redan gått en vecka.

Det är fortfarande lika tomt, det gör fortfarande lika ont och känns fortfarande lika förbannat orättvist.
Och det känns fortfarande som att något inombords försöker kväva mig, vissa stunder.
Men det går.

Jag behöver inte längre torka tårar vareviga minut,
och det känns som att sorgen har antagit en ny skepnad.
Den är inte längre sådär extremt smärtstam, stark och panikartad,
utan numera mer dov, men ständigt närvarande i bakgrunden.
Ständigt närvarande, och det går sällan mer än någon minut utan en tanke på Elvin.

En sorg som inte hindrar livet på samma sätt som de första dagarna.
En sorg som går att leva med, som låter mig känna glädje för framtiden igen,
och en sorg som jag vet, snart kommer tillåta mig att minnas Elvin med ett leende istället för tårar.
Inte riktigt än, men snart.

Ett som är säkert, är att de senaste dagarna, förmodligen hade varit, om möjligt, ännu tyngre,
och det inte vore för allt stöd. Tack, alla ni som hört av er.
Även om jag kanske inte lyckats visa min uppskattning mitt i sorgen,
så har varje litet ord, varje liten tanke, varje liten handling, betytt så otroligt mycket.
Tack. ♥