Fotograf Sofie Gustafsson »

tänk att han kom hem.

IMG_1288

Jag ligger i sängen, med Egil sovandes med huvudet gömt i fårskinnsfällen vid mina fötter.
Escott ligger strax bredvid. Han kisar lite med ögonen, kikar åt mitt håll,
och jag undrar vad han tänker på just nu.

Hos mig, så snurrar tankarna lika mycket som de gjort hela den senaste veckan,
och tårarna och illamåendet tar fortfarande över flera gånger per dag.
Att skriva, gör ibland att saker och ting
känns enklare, så jag tänkte ge det ett försök, även denna gång.

Det har gått en vecka nu.
En vecka, sedan all anspänning släppt efter ett jobbigt beslut på måndagsmorgonen
och jag rastade hundarna på lägdan utanför huset.
Jag såg fram emot eftermiddagens valpträff, kände hopp inför framtiden,
och kände att det skulle bli en bra vecka. En vecka att ladda upp med energi och
lägga nytt fokus framåt.

Men så blev det inte.
Istället slogs tillvaron omkull under mina fötter, när jag och pojkarna kom tillbaka till huset
och möttes av beskedet att Escott hade blivit hundbiten.
Hunden hade tillslut släppt honom, och Escott hade sprungit iväg.
Jag försökte att hålla mig lugn, slängde in mina hundar i bilen och sprang mot platsen det hade hänt.
Men jag hann inte springa många meter innan paniken hann ifatt mig och tårarna vällde fram.
Sen blev allt som ett töcken. Jag ropade efter Escott, hyperventilerade, försökte att inte spy och
ringde i den känslomässiga dimman efter vänner för att få hjälp av fler att leta.
Vilka änglar. Som kom och letade, sa åt mig att få i mig energi,
och försökte få mig att hålla hoppet uppe.
Jag satt uppe länge på verandan den natten, tänkte att han vågar sig
nog fram när det blir mörkt och tyst.
Men det gjorde han inte, och jag grät mig till sömns.
Över Escott, ovissheten och faktumet att livet är så jävla orättvist ibland.

Tisdagen, onsdagen & torsdagen passerade.
Vänner avlöste varandra i att sällskapa mig i letandet, jag försökte stundvis göra annat för att skingra tankarna, men det var nästintill omöjligt. Hela tiden återgick tankarna till var Escott var,
om han ännu var i livet, hur skadad han var, om han led mycket,
och vart jag kanske ännu inte hade tänkt på att leta.
Tårar i mängder, ångest, och ett ständigt värkande hjärta.
Tankarna snurrade så åt alla håll – när slutar man leta? Hur går man vidare?
Hur lagar man såren i själen?

Så på torsdagskvällen.
Efter att ha sovit en stund för att bota huvudvärken, och precis skrivit på Facebook, något i stil med
”jag hoppa att all er positiva energi ger honom styrka att ta sig hem” , så släppte jag ut Thor.
In genom dörren kommer då en katt, och jag hinner tänka att det är konstigt, eftersom
Egil är i sovrummet.
Strax därefter inser jag, att det inte är Egil. Jag faller ihop på hallgolvet, skakar av gråt,
och håller om min älskade Cotte. Förstår nog inte riktigt att han är där. Att han lever.
Jag ger honom mat, påminner mig själv att andas. Ringer till Lina som bor närmast, säger att Escott kommit hem. Hon kommer så snabbt hon kan. Jag hinner bryta ihop både en och två gånger innan dess, ”tog han sig hem så kommer han fixa det här” säger vänner i telefonen.
Och jag försökte tänka just så.
Ett svullet ben, spån och smuts på kroppen, blod någonstans på insidan av benet, chockad.
Det var vad jag reflekterade över när jag såg Escott. Jag vågade inte känna igenom honom.

Mellan 23 och 04 var vi sedan på Strömsholm, Lina, jag och min tappra katt.
Bitsår på insida lår. Benet är ungefär dubbelt så stort som det andra, väldigt infekterat.
Han är uttorkad, har något höga värden, och veterinären vågar inte lova att de inre organen är intakta.
Escott ska läggas in på intensiven, jag pussar honom hejdå, och jag och Lina rullar sen hemåt i dimman, och natten som nästan blivit morgon igen. Jag försöker ta in vad som egentligen hänt de senaste timmarna, men kan nästan inte förstå. Han kom hem.

IMG_1291
Cotten blir sedan kvar på Strömsholm ytterligare en natt då man vill hålla koll på det uppsvällda benet.
Inre organ har klarat sig, men några värden är ännu höga.
I lördags eftermiddag fick han komma hem. Trött och mörbultad.
Han har mest sovit sen dess. Sovit och ätit, inte rört sig mer än nödvändigt.
Jag har också sovit. Tätt intill honom. Många timmars sömn att ta igen.
Och jag har viskat till honom, att jag är så glad att han kom hem, att han är så tapper och stark,
och att han kommer kämpa sig igenom det här, och snart vara hel igen.

Det tar emot att släppa ut Egil om dagarna, och hur jag ska klara av att så småningom låta Escott gå ut, vet jag inte ännu. Det är så mycket som ställts på sin spets den här veckan,
så mycket som inte kommer bli som det var. Jag har sår i min själ som jag inte vet när de kommer läka,
än dras de upp av minsta lilla, men jag förmodar att det blir bättre så småningom.
När jag fått sova ikapp, när saker och ting fått landa.
När känslorna av ilska, chock, oro och rädsla har avtagit.

Mitt i allt hemskt, har veckan dock visat mig att jag har flera alldeles fantastiska människor i mitt liv.
Både på nära håll, och längre bort. Ord räcker inte till för att beskriva den tacksamhet jag känt,
och känner till alla som ställt upp och som visat sin omtanke på olika sätt. Som tillåtit mig vara ledsen, arg, förtvivlad. Som lyssnat, letat, och stöttat. Tack. 

Det finns garanterat också en och annan som tänkt att jag överreagerat,
att det ”bara är en katt”…  Men för mig är ingen av mina katter bara en katt.
De har båda två enormt stora personligheter och charm, och är så vänliga varelser.
Escott, Egil, Diezel & Thor, är precis lika mycket värda för mig.
De utgör var och en, en precis lika stor del av min familj,
och jag älskar dem alla mer än livet självt.

Därför.
Kommer det ta tid att bearbeta detta.
En av mina högst älskade små liv, blev biten av en hund, låg ute skadad i flera dagar
och därefter två dygn på intensiven. Omständigheterna kring hela händelsen har inte förenklat situationen, och det här är därför det mest absurda som hittills skett i mitt 23 åriga liv.
Jag hoppas verkligen att jag slipper vara med om något liknande igen.
Slipper leva i ovissheten att inte veta om någon man älskar är vid liv eller ej.
Och jag hoppas att alla de bilder jag har i mitt huvud tids nog suddas ut.

En mardrömsvecka, alltså.
Som slutade med att en älskad kämpe i sista stund tog sig hem.
Tänk att han gjorde det.
Tänk att han kom hem. 

  • Anna - Åh, Sofie. Jag blir så berörd av dina ord! Kanske känns det extra starkt för att jag gick igenom något liknande när jag var sjutton år och min älskade katt Trisse försvann, helt spårlöst. Vi letade och letade och väntade och väntade, men han förblev borta. Än idag så kan jag undra över vad som hände och känna hur det hugger till i hjärtat… Jag är så glad för att Escotts olycka slutade bättre än så. ♥

    Ta hand om er allt vad ni kan. Njut av all den där kärleken. Vi har tur, vi som kan känna den. Det finns så många som inte förstår, som tänker ”bara en katt” eller ”bara en hund”.ReplyCancel

    • sofiegustafsson - Anna, vad ledsen jag är att du behövt gå igenom det, och leva med ovissheten… Fy. :-(

      Tack för dina ord <3 Ja, vi har faktiskt tur som fått gåvan att kunna känna så mycket för djuren, även om det ibland är jobbigt också.ReplyCancel

  • Elin - Åh, det tåras när jag läser. Din kärlek till dina djur lyser igenom alla dina texter. Varma krya-på-hälsningar till cottekatten <3ReplyCancel

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*