när man tänker tillbaka.

När jag promenerade med hundarna under förmiddagen,
insåg jag, att jag ju har bott i Västerås i över två år nu.
Två år & en vecka, om man ska vara exakt.

Och visst är det konstigt,
att tiden har gått så himla fort,
att det å ena sidan känns som att jag flyttade hit igår,
men samtidigt, som att jag alltid har bott här.
Tiden alltså.
Den man aldrig får något riktigt grepp om.

Att ödet, slumpen, eller vad det nu är, som styr.
Förde mig just hit. Är jag oasett, väldigt glad för!
Det har lixom känts rätt från dag ett,
och saker och ting har naturligt bara trillat på plats,
känns det som.

Nåja. Nostalgi i all ära,
men nu – fortsatt skrivande.