det där med otillräckligheten.

Vi rullade upp till Järndammen efter jobbet igår, hundarna & jag.
Jag la ett varsitt spår till dem, innan vi gick en runda med kaffepaus och titta-på-spegelblankt-vatten.
Lät axlarna sjunka & lungorna fyllas med skogsluft.

Att arbeta i skola är väldigt roligt. Det gäller att ständigt ha huvudet på skaft,
och att skifta från lyssna & förstå, till att sätta gränser & ibland stå ut i frustrationen att
det går inte att hjälpa alla så mycket som man önskar att man kunde. Och orättvishetskänslan av att
skolan som den är utformad idag, inte är flexibel nog. Och därför inte ger alla möjligheten de förtjänar.
Sånt. Gör ibland att otillräcklighetskänslan infinner sig, axlarna spänns och energin inte riktigt räcker till.

Då är naturen det bästa botemedlet. Och hundarna. 

Och påminnelsen om att det faktiskt räcker,
att göra så gott man kan, utifrån det som är.
En så viktig påminnelse för alla, alltid.
Men så lätt att glömma bort.

–

Och nu, har snart halva lördagen gått, utan att vi gjort särskilt många knop.
Katterna trängs i soffan, hundarna suckar nöjt och regnet öser ännu ner utomhus.
Så, jag tror vi fortsätter i precis det här tempot idag.