Så var vi inne i 2022, och Januari börjar redan närma sig sina sista dagar.
Det betyder att vi snart också nått månaden då lilleman är beräknad, Februari. Så galet.
Å ena sidan känns det som att det var alldeles nyss, som det där plusset på stickan visade sig, och på samma gång,
känns det som att graviditeten varat en evighet, med tanke på allt vi gått igenom under tiden den varat.
Men nu är vi här alltså, i slutspurten, och nyfikenheten över att få träffa den där lille parveln är himla stor.
Den där lille, som vi ännu inte vet så mycket om. Mer än att han sparkas hårt,
och är extra pigg sent på kvällen, när vi andra, kvällströtta, redan slumrat till.
Graviditeten har från tidigt stadie varit väldigt tuff, m kraftigt illamående & kräkningar i stil med en never-ending magsjuka.
När det började avta, kom foglossningen som ett brev på posten istället.
Men nu! I v.36 mår jag lite bättre, och så länge jag får tillräckligt med återhämtning och tänker mig för,
så samarbetar kroppen, och jag får faktiskt känna lite njutning av graviditeten också.
Så tacksam för det och hoppas det håller i sig nu sista tiden.
För ett par veckor sedan, tänkte jag att det var dags att föreviga bebiskulan på bild.
Att släpa med stativ kändes inte som ett alternativ, men min kära vän Sandra ställde snällt upp och hjälpte mig.
Trots att jag valde vinterns hittills kallaste dag.
Så i -23, blev den fångad på bild. Den där kulan, innehållandes,
vad jag hoppas & tror är en liten själ som valde att komma till oss med kärlek & hopp,
i precis rätt stund.
Och snart, snart är han här ute i världen med oss.