stress.

Sitter i soffan med en svart prins ihoprullad bredvid mig, och sneglar med svalt intresse på Idolfinalen samtidigt som jag har ett word-dokument öppet framför mig. Försöker få saker på pränt gällande just den här svarta prinsen, som just nu sover sött…
Han har under de senaste månaderna inte varit riktigt som vanligt. Varken hemma eller på tränings/tävlingsplanen, men det har väl inte blivit så uppenbart förrän nu när jag faktiskt funderat igenom det ordentligt.
Diezel har alltid varit en väldigt känslig individ, lättstressad och ljudkänslig. Men vi har överlag haft en bra balans ändå, och vad jag minns nu är det inget som inneburit några större problem, utan vi har fungerat otroligt bra ihop jag och D.  Det som däremot varit jobbigt under Diezels uppväxt, kanske främst under valptiden, har varit hans osäkerhet för folk. Han har aldrig gjort något dumt, men tyckt att främmande människor varit obehagliga. Detta har vi jobbat väldigt mycket med och jag är väldigt stolt över honom gällande den biten, idag är det endast enstaka människor som sticker ut på ett eller annat vis, som han kan vara lite skeptisk till, annars hälsar han mer eller mindre glatt på alla, och jag tror inte någon skulle kunna gissa att han var så osäker som liten.

Men det var inte det jag ville skriva om, utan om den stress som Diezel verkar bära på nuförtiden, inte bara att han går upp i stress i vissa situationer, utan det känns som att hela han är i obalans och har en inneboende stress  i princip hela tiden. Många säger, sedan jag skaffade Elvin att ”Oj vad lugn Diezel har blivit!”. Och ja, visst har han mognat på många plan, det håller jag med om, och i jämförelse med en busig unghund verkar han utåt sett säkert jättelugn, för det är inte så att han rusar omkring inomhus eller så, han visar det på andra vis.
Han kan exempelvis inomhus, istället för att lägga sig och slappna av bara sitta och hässja under långa stunder, i träning och tävling har han på sistone som ni vet tagit väldigt mycket gräs, och så kan han ibland vara även utanför träningssituationer vid ett ”hopp och lek!” eller om jag busar med Elvin blir han ibland frustrerad och tar gräs/snö.
Han har dessutom känts spänd i kroppen på sistone, och ja, inte varit sig själv, det är lite svårt att sätta ord på, utan något som jag bara ser och känner.

Jag har listat upp symtom och tänkbara orsaker, för att få lite ordning, och kommit fram till flera insikter…
På grund av att han är en så pass känslig individ har han förmodligen tagit åt sig hårt av att han fått konkurrens av Elvin, som till skillnad från Indra tar mycket plats. Dessutom blev det ju flytt i somras, vilket förmodligen också ledde till obalans och osäkerhet hos Diezel. Från landet till lägenhet, och allt som tillkommer. Väldigt snabbt började vi även med ganska hård lydnadsträning, med betydligt högre krav från min sida än vi haft på länge, och även ett helt nytt träningsupplägg. Mer koppelpromenader, mindre springa-lös-tid, och samtidigt större krav på att hålla ihop på en lydnadsplan klarade han uppenbarligen inte, vilket jag såhär i efterhand förstår mycket väl.
Jag tror även, nu när jag även analyserar mig själv, att jag ökat kraven på Diezel i vardagen väldigt mycket sedan Elvin kom, och plötsligt kräver att han ska agera på ett visst sätt i vissa situationer. Men bara för att han fått en lillebror, betyder ju inte det att han plötsligt bara klarar av allt på egen hand. Till viss del kan det nog varit nyttigt för honom att ta mer eget ansvar, men han är samtidigt van att alltid haft mycket stöd från mig, och att från en dag till en annan inte ha det på samma vis, kan nog ha lett till mycket stress i honom.
Att jag känt mig stressad och frustrerad i perioder är garanterat också en orsak då han läser av mig så mycket, och det finns säkert ännu fler saker som tillsammans bidragit till att Diezels balans har rubbats.

Oj, riktigt såhär mycket hade jag kanske inte tänkt skriva, men det var skönt och välbehövlig att få ner känslorna i text.
Diezel är ju det finaste jag har, och jag vill att han ska må så bra som han bara kan. I vinter ska vi därför lägga fokus på det här, att han ska ”hitta tillbaka till sig själv”. Det finns inga genvägar, om vi ska kunna lyckas på tävlingar, och trivas ihop lika bra som tidigare i träning och vardag så måste Diezel först och främst hitta lugnet igen. Riktigt hur vi ska gå tillväga vet jag inte ännu, men detta kommer bli prio ett, och det får ta den tid det tar. Min prins ska bli sig själv igen. ♥

Ber om ursäkt för eventuella stavfel och konstiga meningsuppbyggningar, men ni får leva det. Jag ville bara få ur mig lite tankar. Om ni har tankar, tips eller liknande erfarenheter får ni jättegärna lämna en liten kommentar eller skicka ett mail. Tacksam för allt!