att för första gången våga, utan livlina.

Om någon, för något år sedan hade sagt att jag, nu, skulle söka en flerårig utbildning i en helt främmande stad, hade jag skakat på huvudet och sagt aldrig någonsin, det är inte jag, det skulle jag aldrig våga.
Och nja, det är det nog faktiskt inte så mycket jag.
Att ganska impulsivt söka en utbildning i en stad jag aldrig besökt, många mil hemifrån,  säga upp min nuvarande lägenhet & bara hålla tummarna. Utan någon plan B överhuvudtaget.
Inte alls jag, faktiskt. Som alltid brukar ha flera planer på lager, i fall att/tänk om/som sista utväg.
Jag är inte, och har aldrig varit, den där impulsiva personligheten helt enkelt.

Men jag förlitar mig på ödet nu, och provar på det här med att leva utan livlina och reservplaner.
Ovant men spännande.! Man måste ju våga för att vinna har jag hört.

Trötta funderingar som bara behövde skrivas ner. Godnatt världen.!