vemodet och tårarna.

Klockan börjar bli sent, och jag borde egentligen packa och förbereda för morgondagen
istället för att ligga i soffan och blogga och fippla med bilder.
Imorgon, då vankas det ju start av årets Bruksläger i Sala.

Jag känner lite blandade känslor inför det, om jag ska vara ärlig.
Det är klart att det ska bli roligt.
Jag ska ju mingla som åhörare med kamera på axeln i dagarna fyra.
Inhämta så mycket träningsinspo det bara går. Jag ska träffa härligaste sortens människor flera dygn
i sträck, skratta, äta & dricka gott, miljöträna valpen på bästa tänkbara vis
och ja, ha det himla bra, helt enkelt.

Ändå känner jag ett visst vemod,
och tårarna forsar ostoppbart när jag tillåter mig själv att tänka på det.
Det här lägret är ju så mycket Elvin. 
Så mycket Elvin, och så mycket Rune.

De två senaste åren har jag ju gått som deltagare i spårgruppen för
en av hundvärldens mest godhjärtade och kunniga människor.
Jag har blivit tårögd av Elvins kämparglöd och åkt hemåt efter lägerdagarna med
massor av ny kunskap och med glädje i bröstet av Runes fina ord om Elvins spårarbete.

I år kommer det inte bli så.
I år finns varken Elvin eller Rune längre kvar på jorden, och det är så orättvist.
Så orättvist och så tungt. Och jag vet inte riktigt hur det kommer bli att vara på plats.

Det blir en annan sorts läger i år.
Som åhörare med kamera på axeln och en liten BC vid min sida.
Och jag hoppas att både Elvin och Rune finns med och bevakar oss,
på håll. Jag är så tacksam för allt de båda har lärt mig. ♥