Senast jag skrev här,
var Folke tre veckor gammal. Igår blev han tre månader och jag förstår plötsligt det där som jag fått höra,
att tiden aldrig går så fort som när man får barn. En vecka är plötsligt sju dagars enorm utveckling,
och tre månader plötsligt en evighet. För visst har han väl alltid funnits, vår lille, pratglade solstråle?
Känslan är verkligen den, att han alltid varit en del av oss, trots att vi bara känt honom i tre månader.
Jag tror fler föräldrar känner igen sig i den känslan…
Jag har aldrig haft någon stor barnlängtan,
men nog förstod jag att kärleken till mitt barn förmodligen skulle vara väldigt speciell,
och skilja sig från andra kärlekar.
Men att den skulle vara såhär direkt, stark och inträngande i varje cell i min kropp, det var jag inte beredd på.
Jag kan komma på mig själv att längta efter Folke när han sover en halvmeter ifrån mig eller i vagnen ute i hallen.
Jag kan längta efter det där lilla leendet och skrattgropen i hans kind, efter att känna hans näsa borra in sig mot min hals och att känna hans lilla hand ta ett grepp runt mitt finger.
Fullständigt golvad av kärlek blev jag, när Folke kom och strösslade vår tillvaro med
mer glitter än vi någonsin kunnat ana.
Så fint skrivet
Så fint skrivet ❤️
Och så lik Moffa