prioritering.

Torsdagmorgon, med vinterdimma utanför fönstret och en trötthet som inte riktigt vill släppa taget,
trots att både morgonpromenad & frukost är avklarat.
Nåja. Ytterligare en kopp te kanske hjälper lite på traven,
så att jag åtminstone fått lite plugg gjort innan det är dags att åka in till skolan och jobba
med case-arbetet tillsammans med tjejerna.
Det har verkligen blivit katastrof-lite plugg de senaste dagarna… Jag ger upp hoppet om mig själv, varför ens försöka intala mig att börja tidigt när de aldrig kommer ske. ;-) Jobbar bäst (eller ja, iaf enbart..) under press!

Något som det lagts desto mer tid på under de senaste dagarna är lydnadsträning.
Och ibland verkar det räcka att skriva av sig lite om frustration & dåliga känslor, för under både gårdagkvällens & tisdagens pass, så var känslan så himla mycket bättre.
Trots att samma problem uppstod i tisdags som i måndags, lyckades jag hålla mig lugn, och hjälpa Diezel att lösa det, istället för att bli frustrerad.
Fria följet under ridhusträningen igår kväll kändes verkligen toppen. Inte alls så mycket ljud, och en bättre position. Han kan ju faktiskt!
Att jag verkligen fokuserade på att andas och hålla mig lugn tror jag var en av anledningarna, tillsammans med en ordentlig uppvärmning.
Vittringen strulade lite igen, men jag lyckades ändå hålla borta frustrationen även där (wiho) och vi kunde sluta bra med att han lyckades.
Tror även att jag fick tips på vad som kanske kan ha varit orsaken till hans osäkerhet som kommit och gått, så det känns riktigt bra ändå.
Jag tror vi kommer få helt ordning på momentet snart.

Elvin är lite som en helt annan hund för mig i träningen just nu.
Jag har inte vant mig än, och blir därför både förvånad & glad när jag inser att det plötsligt lossnat på så många plan.
Att han kan hålla ihop trots störning i form av både  pipleksaker, hundar som kör inkallning & busar, pågående fotbollsträning precis bredvid osv…
Inga revolutionerande saker alls egentligen, snarare något som jag ser som en självklarhet att mina hundar ska klara av, utan tvekan.
Men för oss känns det ändå stort, efter allt slit. Jäkligt bra känns det till och med. :-)