.jpeg)
& vips,
så var vi då där, vid slutet av vårterminen,
och det här Östersundskapitlet.
Igår var det skolavslutning, så himla fint & känslosamt.
För att inte tala om stunden i klassrummet efteråt.
Så många kramar, fina ord från elever, föräldrar & kollegor.
Så mycket kärlek, i både tal, text & presenter. Åh.
Hjärtat svämmade över så många gånger.
Visst hade jag förstått att det skulle bli jobbigt
att ta farväl av min helt fantastiska klass,
men att det skulle kännas såhär jobbigt,
hade jag verkligen aldrig kunnat föreställa mig!
Efteråt blev det hejdålunch med Sandra,
följt av en senare utemiddag tillsammans med
päronen & min kusinvitamin! Mysigt!
–
Men tänk, ändå.
Att jag för ungefär åtta månader sedan,
av en slump fick nys om ett jobb på en skola hemma i Östersund,
valde att ta det & flytta upp igen.
Tänk, att jag då,
skulle hamna i en klass med en hel drös helt
underbara små människor med stora personligheter
& därtill, en lärare det skulle visa sig att jag samarbetade otroligt bra med.
Tänk, att detta skulle leda till en känsla av att hamna alldeles rätt i min yrkesroll,
en känsla av det här kan jag & en stor personlig utveckling.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv, barn, lärande
& mer därtill under det här månaderna.
Jag har getts utrymme att prova nytt, att växa som pedagog
& känt en sådan otrolig stolthet över mina elever.
Att gå till jobbet har varit så himla roligt,
och varje dag har eleverna fått mig att skratta.
Så, att jag kommer sakna dem,
det är en underdrift. <3
Och nu,
är det alldeles snart dags för mig att rulla söderut.
Mot det som varit mitt hemma under en så lång tid,
och som drar mig tillbaka.
Mot något som känns gammalt,
men samtidigt kommer bli alldeles nytt
& som känns rätt i magen just nu.
Så,
med känslor i överflöd,
av både sorg, glädje & förväntansfullt pirr,
sätter jag så punkt för det här kapitlet.
Bläddrar blad, och undrar nyfiket,
vad kommer komma härnäst?
