julen och livet.

Så är julen nästan förbi, för i år.
Efter lugna dagar med mat & julklappar & snö.
Och den fina, om än något förvirrade, familjen.
Och norrlandsdialekten som inte är jättebred, men som ändå finns där & märks när man inte hört den ordentligt på ett tag.
Dialekten som jag alltid får höra att jag inte har, när jag befinner mig söderut,
men som letar sig fram lite igen, så fort jag kommer upp, hit.
Det känns, lixom.

Ikväll har jag och kusinerna spelat sällskapsspel och skrattat så tårarna runnit nedför kinderna,
innan jag körde hemåt igen på isiga bilvägar.
Till huset där jag vuxit upp, och hittade kattvalpen sovandes på pappas mage.
Kattvalpen. Som charmat sig in hos större delen av släkten,
och på så vis snyggt räddat upp mitt ganska impulsiva kattköp.
”Så du har skaffat katt, också…”
Är det vanligaste jag fått höra, sedan jag kom upp hit, haha.

Och jag kan inte låta bli, att tycka att det är lite märkligt, ändå.
Att faktumet att komma upp till Östersund, får mig att känna mig ännu mer hemma i Västerås.
Jag vet, det låter lite märkligt.
Men att gå & köra på gatorna härikring, där jag känner igen mig överallt,
vilket inte är så konstigt med tanke på att jag bott här nästan hela livet.
Det får mig också att att inse att jag lärt känna Västerås väldigt snabbt på de cirkus två åren jag bott där.
Och att det, med allt positivt det inneburit, faktiskt känns lika mycket hemma,
om inte mer, än Östersund.
Jag tror det är ett bevis på att jag hamnade rätt, på en gång.

Men Västerås, och det lilla röda huset och den snöfria marken,
möter jag inte igen förrän nästa år.
När det är 2014 och jag precis fyllt 22.

Än så länge, är det norrland och lediga dagar.
Och jag tänkte påbörja en summering av året som gått,
jag tror det kommer ta lite tid. Så det är bäst att sätta igång.