de där milen.

När jag pratade med en vän i telefon under dagen, blev jag, som jag ibland blir,
så himla frustrerad över faktumet att inte bara kunna åka de där många milen till henne,
för att trösta & krama om.
Det är ju som det är. Att ha de man tycker om, utspridda.
Det ger mig stundvis känslan av att inte räcka till,
att inte kunna finnas där när som helst, för de jag tycker om.
Och det gör mig frustrerad att jag inte kan göra någontingalls åt saken.
Jag menar – skulle jag flytta tillbaka till Östersund, skulle ju känslan vara precis densamma,
fast då för de personer som inte bor där.

Svårt är det, ibland.

Men appropå just det.
Kom jag att tänka på något Fantasium-Anna skrev om för ett tag sedan.
Och som jag kände igen mig så väl i.
Att det, å andra sidan, ibland känns, som att avstånd
– vare sig det handlar om 2 eller 70 mil,
inte spelar någon roll alls.
Ibland räcker det med att bara veta,
att de finns där, oavsett var.
Att de finns där,
ett sms, ett samtal, eller en tanke bort.
Alla de där fina, som jag varje dag är så himla tacksam för att ha i mitt liv.

Trötta söndagstankar.

Efter en dag med hemmafixande, fingrar invirade i mjuk aussiepäls, korta lydnadspass ute på gården, lite shopping & slutligen filmtittande & misslyckat (men ändå lyckat)
marängbakande tillsammans med Lina & hennes K.

Veckan som kommer blir allt annat än lugn,
så jag tror det är dags att blåsa ut doftljus & pussa godnatt på prinsarna.
Snart är det ju måndag.