Fotograf Sofie Gustafsson »

att släppa taget för en stund.

IMG_7956

En veckostart med många timmars pluggande inför metodtentan,
med virvlande löv utanför fönstren, promenadtid i blåsten
och kvällshäng & hundbabbel hos en vän.

En helt vanlig måndag,
och samtidigt alldeles ovanlig.
För det är så lugnt i huset,
och det är bara en hund bredvid mig i soffan.

Igår eftermiddag åkte Diezel nämligen med gulliga,
rödhåriga Marlene-lillasystern Martina upp till Tornedalen.
Han ska vara där ett tag.
För att få bara-vara-hund, vara i centrum och överösas av all den kärlek han förtjänar,
för att slippa det ständiga vardagsflängandet, tränings&tävlingskraven han inte  riktigt fixar,
och för att undvika att ännu mer av hans stress & ljudkänslighet smittas över till Elvin.
För att slippa den irritation & stress hos mig som jag vet att hösten kommer innebära i och med
C-uppsatsen, och som han direkt känner av och tycker är jobbig.

IMG_8003
Diezel älskar livet som allra mest när han får hänga med på allt, springa i timtal i skogen,
slipper kämpa om hundraprocentig uppmärksamhet och
där vardagen är enkel och inte leder till stress och knepiga överslagshandlingar.

När det då dyker upp någon med ett hjärta där det finns en plats ledig,
med massor av tid att lägga på en fyrbent men som inte vill hålla på med hundsport,
som bor i de norrländska skogarna & mer än gärna vill prova på det här med att ha egen hund,
då skulle jag inte kunna stå ut med mig själv om jag inte lät Diezel få uppleva det.
Drömlivet för en sådan som han.
Ungefär så som vi hade det förr, bara han & jag.
Det är för hans skull, men också för Elvins skull.
Och även för min egen & det ständigt gnagande samvetet,
över att inte riktigt räcka till. Över att just nu inte riktigt kunna
ge min älskade den där sortens vardag som just han mår bäst av.

De som känner Diezel väl tror jag förstår mig.
Jag hoppas i alla fall att ni gör det.
För alla känslor som jag lyckats trycka undan under dagen,
väller just nu fram som en flod av tårar och jag känner mig som världens största svikare.
Trots att det inte betyder föralltid, att jag kan hämta honom imorgon om jag vill
och trots att jag mentalt förberett mig under väldigt lång tid, så är det just precis nu förbannat
jobbigt att inte ha den där svarta, lurviga pälsen att fläta in fingrarna i.

Men den enda det här är jobbigt för, det är mig själv.
Diezel lever ju loppan i norrland & Elvin har redan funnit en lägre växel.
Innerst inne vet jag ju att det här var ett klokt och väl övervägt beslut,
det tar nog lite tid bara, att landa i det.

  • Anna - Åh, mitt hjärta värker lite för dig, Sofie. Jag tycker att du gör så rätt, men förstår samtidigt att det är så tungt! Jag minns hur jobbigt det var att släppa iväg ”min” rottweiler Exi, trots att hon verkligen fick det perfekta hemmet med världens bästa matte där hon levde lycklig i alla sina dagar.

    Och från andra sidan så vet jag ju hur underbart det känns att Ruth fick komma till mig, trots att det var så svårt för mina kennelföräldrar att släppa iväg henne.

    Djupa andetag och, precis som du redan gör, fokusera på att Diezel har det så bra. KRAM! ♥ReplyCancel

    • Sofie - Tack, snälla Anna. Dina ord värmer mycket ska du veta! <3 Kramar!ReplyCancel

  • Maja - <3 <3 <3 <3 <3ReplyCancel

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*