Kroppen behövde tydligen en total time out.
Jag har lixom inte haft något att säga till om, de senaste dagarna.
Har inte orkat. Inte haft någon vilja till något
annat än att bara sova de timmarna jag inte pluggat.
Inte känt igen mig själv, alls. Och känt ett obehag inför just det,
att inte känna igen mig själv.
Och så har jag undrat när den där vanliga energin,
hade tänkt att komma tillbaka.
Egentligen.
Solen sken imorse,
och väckte mig genom att försiktigt leta sig in genom sovrumsfönstret.
Jag spenderade några timmar i stan.
Pluggade och pratade Idas kommande bröllop
under förmiddagen tillsammans med tjejerna.
Och jag kände mig inte helt slut, när jag körde hem.
Inte som igår.
Lättnad. Och en skön känsla att energin nog är påväg tillbaka nu.
Åtminstone fysiskt.
Huvudet, och den där förmågan att känna fullständig glädje är inte riktigt ikapp än,
men den kommer nog snart, den med.
Känslor är svåra att förklara i text,
och jag är nog ofta ganska bra på att dölja känslor av må-dåligt. Även i det verkliga livet, alltså.
Men att känna sig alldeles fullständigt slut, både fysiskt & psykiskt,
om än för bara ett par dagar, var ganska läskigt.
Och kanske lite av ett wake-up-call.
Med en hjärna som jobbar på högvarv hela tiden, varje dag, året runt,
så kan jag kanske inte boka upp varje ledig minut.
Jag kanske inte gör mig själv en tjänst,
när jag försöker hinna med så mycket roligt jag bara kan,
hela tiden.
Tvärtom.
Och kanske måste jag lära mig att prioritera bättre, i mina relationer.
Även om det tar emot. Jag vill ju finnas där för alla jag tycker om.
Men kanske kan jag inte vara den som alltid finns där,
alltid stöttar, alltid peppar & hejar,
för alla.
Kanske har jag bara energi som räcker till de där närmsta.
De där som, när jag verkligen tänker efter, faktiskt också finns där för mig,
när det är jag som behöver någon som stöttar, peppar och bara finns där.
När det är jag som inte längre är hon,
hon som alltid klarar allt bäst själv.
Kanske måste jag blir bättre på det.
På att ta time out, ibland.
Och kanske behöver jag inte vara så jäkla effektiv,
hela tiden.
Och den där sömnen, alltså.
Den är så mycket viktigare än man kan tro.
Vet precis hur det är! Är väldigt ofta där tyvärr….. Men du ska helt klart göra som du tänker här, låter vettigt… Och ta nån dag då du bara accepterar att du är trött och måste sova… Det hjälper ibland…..
Men ingen kul känsla…. Önskade jag hade fler dagar då jag inte känner mig så sjukt trött…..
Tråkigt att höra Åsah! För min del tror jag det mer handlar om att komma ihåg att pausa INNAN jag blir sådär helt slut. Jag brukar inte vara det… Men som sagt, att tillåta sig ha dagar när man inte gör något verkar nödvändigt (om än ångestframkallande.!)
Kram på dig!
lyssna på kroppen … och dina känslor… Ljuset är påväg, lapa sol och lyssna på fågelkvitter det brukar boosta energi både för kropp å knopp… Stora kramen! <3
Tack snälla. Vi får energiboosta i spårskogen något snart. Kram <3
Åh, vad jag känner igen den där totala utmattningen som du beskriver. Att bli ”paniktrött”, brukar jag kalla det för. När jag gick igenom min depression var det konstant så, och jag sov både på för- och eftermiddag trots att jag sov hela natten.
Sådana som du växer inte på träd och jag förstår att många vill ta del av ditt ljus och din energi, men du får öva på att ta hand om dig själv i första hand. KRAM! ♥
Precis… Det tar lixom bara… SLUT på energi.
Fina Anna. Tack. Stor kram <3
Åh hjärtat! KRAM på dig!!! <3
<3 Kram vännen.