lille Ix.

Det fattas en?
Sa bonden med frågande blick när vi gick förbi hans gård,
som vi så ofta gör, igår.

Ja, det fattas en. Och han har fattats mig i en hel vecka nu.
Tiden har gått snabbt & samtidigt stundvis stått stilla.
Det känns fortfarande så konstigt. Och tårarna trillade nedför kinderna,
när jag och Diezel gick genom skogen idag, så som vi tillsammans gjorde alla tre,
för precis en vecka sedan. I precis samma väder.
Det är så surrealistiskt ibland. Livet.
Så svårt att förstå sig på.

–

Helgen, den blev i alla fall precis som jag önskade.
Jag hade Eva på besök i lördags & igår, då kom Matilda hit.
Fina dagar i solen med två goa, och otroligt förstående vänner.

Och så var det ju så mysigt att träffa Matildas lille goding Ix.
En Working Kelpie-grabb på 10 veckor. Underbar på alla sätt.