Fotograf Sofie Gustafsson »

när man gör sådant man inte trodde att man skulle.

IMG_9251

”Det spelar ingen roll, han är skotträdd så han ska ändå aldrig tävla bruks”

Har jag sagt i flera år, och låtit Diezel skälla & härja under budföringen,
& inte brytt mig i hans värdelösa spårteknik med hög näsa
och vilda flackande i jakt på pinnarna.

För ungefär tre veckor sedan ångrade jag mig.
Och lät Diezel påbörja omskolningen till brukshund
– vi behövde något nytt att greja med, för att inte tappa bort teamkänslan helt pga
Elitlydnaden & tillkommande faktorer som  blåst iväg den…

Så de senaste veckorna har vi näringsspårat nästan varje dag, ställt krav på hur budföringen ska se ut,
gått fritt följ med koppel på igen & tränat in ett framförgående.
& Diezel har svävat på moln efter att fått så mycket mer träningsfokus riktat på sig,
än vad de senaste månaderna inneburit.

Träning kräver tävling, så jag spontananmälde till en Appell förra veckan,
och strax före 5 imorse hämtade jag upp Lajjan & Saga.
Bilen rullade mot Karlstad, och den ena domaren tyckte vi var
galna som åkte nästan 20 mil enkel för att tävla en Appell.
Men en solig Aprilsöndag är ibland en roadtrip innehållandes massor av skratt,
alldeles rätt. Galet eller ej.

IMG_9256

Diezels spår hamnade sida vid sida med skjutbanan,
där det började smattra strax efter att jag blivit avlämnad.
Skott på skott på skott… Jag blev nästan gråtfärdig, och tänkte att vad fan utsätter jag min skotträdda hund för.
Men jag plockade ut honom ur bilen när det tystnat, han var lite skärrad men avreagerade nästan direkt.

Mitt i spåret började det skjutas igen, och han lyfte inte ett öra.
Allt fokus var på spåret. Det är helt otroligt.

Han som försvunnit under bordet så fort en låda stängts hårt, om de åskat ute, man har smällt med ett tuggummi eller häftat med en häftapparat &
han som fick bryta efter första skottet
vid MH:t ”för att inte förstöra hunden helt.”

Han debuterade i appellspår sida vid sida med skjutbana idag,
och jag tror inte att någon har blivit så glad över 6/6,5 poäng på ett spår någonsin.
Ett tapp vid sista vinkeln (han gick in på ett gammalt spår och hittade en burk med någon annans godis innan han hittade tillbaka till sitt eget), och någon snurr i början av spåret. Men alla pinnarna in.

Jag var så nöjd.
SÅ nöjd. Främst över att Diezels skotträdsla
tydligen avtagit av sig själv under åren jag undvikit det.

Resten?

Se till att fixa framförgåendet & budföringen nu hjärtat, resten gör vi på rutin.
Sa jag innan vi gick in. Och det lyssnade han visst på.
Min fina. Uppflyttade till Lägre blev vi.
Utan ljud, grästugg eller frustration.

Vi behövde det här.
Jag, för att känna att jag duger till att träna hund.
Han, för att stärka själförtroendet på tävling.
Vi, för att se att vi har kvar den… att den faktiskt finns där,
om än något gömd.
teamkänslan.

  • Maja - Såklart du duger som hundtränare!! Ni är så duktiga, hela gänget!! <3ReplyCancel

  • Marlene - Tvivla ALDRIG på om du duger eller ej! Du är en grymt duktig hundtränare glöm inte det! Med vissa individer får man helt enkelt lära sig mer med! Grattis igen vännen ❤️ReplyCancel

    • Sofie - Tack snälla fina vän <3 Och tack för all träningshjälp & pepp!ReplyCancel

  • Anna - Åh, jag blir nästan tårögd när jag läser – jättegrattis till er, vilken grej att Diezel fungerade så fint trots skotten! ♥ReplyCancel

    • Sofie - Tack Anna. Ja det var verkligen helt fantastiskt & oväntat :-)ReplyCancel

  • Madelen - Åh vilken lycka! Jag som haft en skotträdd hund vet precis hur du kände! Underbart! 20 mil för en tävling är väl inget ReplyCancel

    • Sofie - Ja, det var en sten som lättade, minst sagt!ReplyCancel

  • Hanna - STORT grattis! Vilken härlig känsla :)ReplyCancel

  • Sofie - Härligt, stort grattis!ReplyCancel

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*