Fotograf Sofie Gustafsson »

ett försök att sammanfatta ett långt 2015.

Och så var vi där.
Vid slutet av 2015.
Det känns som att det här året har varit längre än andra år,
förmodligen för att det varit omvälvande på flera sätt.
Men nu alltså, nästan slut, och därmed ett försök att knyta ihop säcken.

IMG_5673
2015.
Året som blev… Ja, vad blev det, egentligen?
Det mest tårfyllda & ångestfyllda hittills.
Och på samma gång,
så fyllt av kärlek.

Det startade med att jag & Camilla, handledar-kaos till trots, skrev klart och lämnade in vår C-uppsats.
Och kort därefter var jag nyutexaminerad Beteendevetare efter 3 års högskolstudier.
En märklig känsla, men härlig!

1799821_331595203692365_1676792739_n
Jag började jobba. Och utöver det, lades vinterns fokus främst på Elvin.
Elvin, som inte blev bättre. Utan bara tvärtom. Veterinärbesök, medicinering, oklarhet.
Tillslut tog det stopp, och jag tog det tyngsta beslutet jag tagit.
Att låta min vackra, älskade Elvin få somna in, och slippa smärtan som
under så lång tid funnits med, och istället få springa fritt över de mjuka molnen.
Smärtan den dagen går inte att jämföra med något jag tidigare upplevt.
Jag minns den. Som om någon med kniv försökte skära ut hjärtat ur min kropp.
Och hur jag än försökte bli av med den, så höll den sig kvar, smärtan,
som vissa stunder gjorde det svårt att andas.
Det har gått en tid nu, snart 10 månader. Smärtan är mindre, men sorgen lika stor.
Den finns alltid där, i bakgrunden. Lättare att kontrollera nu än förut. Men alltid närvarande.
Varje dag tänker jag på honom, Elvin. När jag ser på Thor, när jag går i skogen, när
jag ska sova på kvällen och han inte ligger där, ihopkurad tätt intill min rygg.
Han fattas mig, och det kommer han alltid att göra.
Men jag tror att han har det bra nu.
Det tror jag.

IMG_0802IMG_0578Dagarna i Mars rullade på något sätt vidare.
Jag försökte hålla tårarna borta genom att fokusera på en eventuell framtida valp,
och den 26:e Mars föddes han. Han som skulle komma att bli min, Navalls Motor.
Lyckan var stor, förmiddagen då Nancy ringde och berättade att en av de fem små liven skulle bli min.
Och åtta veckor senare flyttade han in, den Border Collie jag aldrig skulle ha, men inte har ångrat.
Thor.

IMG_4900aThor

thor3
När jag får frågan hur han är, är det enklast att beskriva honom: Som Elvin var.
För det är han. På så himla många sätt.
I rörelserna, i den aldrig sinande glädjen, i den stora matlusten, i spårintresset,
i förkärleken till äpplen, i sättet han dricker vatten på & alltid spiller, i hur han plockar pinnar
och kastar omkring sig på promenaderna, i kramarna, i det flamsiga & det busiga…
Elvin älskade när jag smekte honom över nosryggen. Där, har Thor en virvel/tuppkam.
Kanske ser jag det jag vill se, men det är inte bara jag som ser det.
Även andra påpekar ofta likheterna mellan de två busiga,
svarta hundarna med långa ben, tantecken & sprudlande sätt att ta sig an livet.
Thor är just nu en ganska dryg unghund, men trots det, ack så älskvärd.
Han är ett lyckopiller, och det tveklöst bästa med hela året.

thoremotorIMG_5683
Sommaren innehöll fotograferingar, roadtrips, bruksläger, hundträning med
vänner både här & där, och annat smått och gott.

grännabrygga2IMG_7135IMG_7186

IMG_5748IMG_1463bloggIMG_1588
IMG_6690
Den innehöll också framtidstankar, viss ångest, och jag bestämde
mig tillslut för att säga upp mig från jobbet.
Oro lättade, men bara timmar efter, blev Escott hundbiten, och var försvunnen i flera dagar.
Den där hjärtskärande smärtan kom tillbaka, och en oro jag inte trodde var möjlig infann sig.
De dagarna var som i ett enda töcken, och jag får rysningar av att bara tänka på dem, och vad som kunde ha hänt.
Escott hade änglavakt, och kom tillslut hem. Han låg två dygn på intensiven på Strömsholm,
kurerades hemma någon vecka, och är idag återställd.
Jag är så innerligt tacksam över det, att mardrömsveckan slutade väl.

IMG_1291
I och med uppsägningen från jobb, och allmän oreda i såväl själ som hjärna,
bestämde jag mig under hösten för att avsluta Västerås-kapitlet för den här gången,
tacka ja till ett jobb i Östersund och därmed bli Jämtlandsbo igen.
Jag har spenderat tid med familjen, hittat tillbaka till vänner jag inte umgåtts med på många år,
promenerat på välkända vägar i granskogar och varit på norrlands-roadtrips.
Och trots att jag stundvis blir tokig på att lämpligt boende ännu inte dykt upp,
och att jag ofta saknar mina vänner i södern,
så vet jag att det behövdes, det här.
Få energi av ett roligt jobb, landa lite, ha människor omkring
som jag känt i hela mitt liv. Inte stressa iväg från alla tankar och känslor,
utan låta dem ta plats och sjunka in.

IMG_2164
Det var 2015 i stora drag.
Ett år med sorg & smärta – men också med omtanke & den finaste sortens vänskap.
För som familj & vänner ställt upp i år. På alla möjliga sätt.
Det är jag oändligt tacksam för.

Nu tar snart ett nytt år vid, och jag tänker inte ens spekulera i vad det kommer föra med sig.
Jag har faktiskt ingen som helst aning om vad som kommer ske eller vart jag hamnar.
Men jag önskar att 2016 innebär färre tårar, massor av glädje,
och diverse upptåg med hundar & vänner.  ♥
Med en salig blandning av bilder från det gångna året, önskar jag Er ett
Gott Nytt År.

IMG_2034

towafredrik

IMG_7950IMG_3410IMG_3339IMG_2617 copyIMG_0910IMG_0986

IMG_9956

EroxIMG_3475
Jo1
IMG_2153IMG_2584

paxdiezelnancymärtaIMG_4979marlenepolkagrisIMG_2140IMG_2075IMG_3475IMG_5691

  • Marlene - Åh, det fantastiska med att sammanställa årets minnen får en att känna att, trots all smärta och tårar har så mycket fantastiskt hänt! ❤️ReplyCancel

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*