Fotograf Sofie Gustafsson »

IMG_6109

Idag blev det picknick, promenad
& fotografering ute på Andersön i fint sällskap.
Och det var ju alldeles magiskt där ute nu,
med snötyngda grenar & vita orörda vidder.

Underbart!

Annars?
Jag letar fortfarande boende här uppe. Som så många andra, tydligen.
Det är inte klokt, hur still det kan stå, när man letar ett litet hus att hyra såhär års.
Funderar över, om det kanske inte är meningen att det är här jag ska bo, ändå?
Kanske dyker det upp något i samband med ett intressant jobb,
i en annan del av landet, som känns bra. Vem vet.
Eller så dyker det upp något här, från ingenstans.

Just nu är jag mest trött på att vänta, att inte veta, att inte riktigt få landa.
Och oavsett var jag bor, kommer jag sakna den delen av landet jag inte bor i just då.
Det går inte att komma ifrån, om jag inte lyckas klona mig, förstås.
Ja, det är inte enkelt. Livet.

Men natur i vinterskrud, och en söndag med en god vän.
Det är en bra uppladdning inför kommande jobbvecka, det.

IMG_6112IMG_6114IMG_6127IMG_6128

IMG_6166IMG_6131IMG_6137IMG_6143IMG_6147IMG_6155IMG_6187

IMG_5967

IMG_6015

Vilken dag!
Kyligt, men ack så vackert.
Vi har spenderat en hel del tid utomhus, och hundarna njuter så av
att snön äntligen letat sig tillbaka till Jämtland.
Jag med, för den delen.

Idag var vi nere på isen för första gången för i år.
Det är sådan frihetskänsla, att promenera på isen.
Och lite läskigt på samma gång.

En härlig mittiveckan-ledighet, alltså.
Så borde man alltid få ha det.

IMG_5956IMG_6010IMG_6003

IMG_6008IMG_5934

januari

IMG_6005IMG_5914

IMG_5877

Nyårsafton.
Den blev bästa tänkbara, den.
Saknade Marlene & Geni kom upp från Västerås, och vi checkade in på
ett hotell i närheten av flygplatsen, där det inte sköts några raketer.
Att låta Thor höra raketer första gången i sin mest spökiga slyngelperiod kändes så onödigt,
så det här blev ju kanon för både två och fyrbenta!

En eftermiddag på Spa, trerätters finmiddag, bubbel
och en massa skratt med en av mina bästa vänner.
Väldigt lyckad kombo!

Nöjda hundar chillade på rummet mellan bus & promenader,
och verkade tycka livet på hotell var lika fint som vi.
Att detta gärna får bli en tradition, var vi eniga om.

Och nu, nu är vi inne i det nya året
& jobb vankas imorgon efter lång ledighet.

2016, vad ska du bli för ett år? 

IMG_5881

nyår15

IMG_5901IMG_5884

IMG_5907

Och så var vi där.
Vid slutet av 2015.
Det känns som att det här året har varit längre än andra år,
förmodligen för att det varit omvälvande på flera sätt.
Men nu alltså, nästan slut, och därmed ett försök att knyta ihop säcken.

IMG_5673
2015.
Året som blev… Ja, vad blev det, egentligen?
Det mest tårfyllda & ångestfyllda hittills.
Och på samma gång,
så fyllt av kärlek.

Det startade med att jag & Camilla, handledar-kaos till trots, skrev klart och lämnade in vår C-uppsats.
Och kort därefter var jag nyutexaminerad Beteendevetare efter 3 års högskolstudier.
En märklig känsla, men härlig!

1799821_331595203692365_1676792739_n
Jag började jobba. Och utöver det, lades vinterns fokus främst på Elvin.
Elvin, som inte blev bättre. Utan bara tvärtom. Veterinärbesök, medicinering, oklarhet.
Tillslut tog det stopp, och jag tog det tyngsta beslutet jag tagit.
Att låta min vackra, älskade Elvin få somna in, och slippa smärtan som
under så lång tid funnits med, och istället få springa fritt över de mjuka molnen.
Smärtan den dagen går inte att jämföra med något jag tidigare upplevt.
Jag minns den. Som om någon med kniv försökte skära ut hjärtat ur min kropp.
Och hur jag än försökte bli av med den, så höll den sig kvar, smärtan,
som vissa stunder gjorde det svårt att andas.
Det har gått en tid nu, snart 10 månader. Smärtan är mindre, men sorgen lika stor.
Den finns alltid där, i bakgrunden. Lättare att kontrollera nu än förut. Men alltid närvarande.
Varje dag tänker jag på honom, Elvin. När jag ser på Thor, när jag går i skogen, när
jag ska sova på kvällen och han inte ligger där, ihopkurad tätt intill min rygg.
Han fattas mig, och det kommer han alltid att göra.
Men jag tror att han har det bra nu.
Det tror jag.

IMG_0802IMG_0578Dagarna i Mars rullade på något sätt vidare.
Jag försökte hålla tårarna borta genom att fokusera på en eventuell framtida valp,
och den 26:e Mars föddes han. Han som skulle komma att bli min, Navalls Motor.
Lyckan var stor, förmiddagen då Nancy ringde och berättade att en av de fem små liven skulle bli min.
Och åtta veckor senare flyttade han in, den Border Collie jag aldrig skulle ha, men inte har ångrat.
Thor.

IMG_4900aThor

thor3
När jag får frågan hur han är, är det enklast att beskriva honom: Som Elvin var.
För det är han. På så himla många sätt.
I rörelserna, i den aldrig sinande glädjen, i den stora matlusten, i spårintresset,
i förkärleken till äpplen, i sättet han dricker vatten på & alltid spiller, i hur han plockar pinnar
och kastar omkring sig på promenaderna, i kramarna, i det flamsiga & det busiga…
Elvin älskade när jag smekte honom över nosryggen. Där, har Thor en virvel/tuppkam.
Kanske ser jag det jag vill se, men det är inte bara jag som ser det.
Även andra påpekar ofta likheterna mellan de två busiga,
svarta hundarna med långa ben, tantecken & sprudlande sätt att ta sig an livet.
Thor är just nu en ganska dryg unghund, men trots det, ack så älskvärd.
Han är ett lyckopiller, och det tveklöst bästa med hela året.

thoremotorIMG_5683
Sommaren innehöll fotograferingar, roadtrips, bruksläger, hundträning med
vänner både här & där, och annat smått och gott.

grännabrygga2IMG_7135IMG_7186

IMG_5748IMG_1463bloggIMG_1588
IMG_6690
Den innehöll också framtidstankar, viss ångest, och jag bestämde
mig tillslut för att säga upp mig från jobbet.
Oro lättade, men bara timmar efter, blev Escott hundbiten, och var försvunnen i flera dagar.
Den där hjärtskärande smärtan kom tillbaka, och en oro jag inte trodde var möjlig infann sig.
De dagarna var som i ett enda töcken, och jag får rysningar av att bara tänka på dem, och vad som kunde ha hänt.
Escott hade änglavakt, och kom tillslut hem. Han låg två dygn på intensiven på Strömsholm,
kurerades hemma någon vecka, och är idag återställd.
Jag är så innerligt tacksam över det, att mardrömsveckan slutade väl.

IMG_1291
I och med uppsägningen från jobb, och allmän oreda i såväl själ som hjärna,
bestämde jag mig under hösten för att avsluta Västerås-kapitlet för den här gången,
tacka ja till ett jobb i Östersund och därmed bli Jämtlandsbo igen.
Jag har spenderat tid med familjen, hittat tillbaka till vänner jag inte umgåtts med på många år,
promenerat på välkända vägar i granskogar och varit på norrlands-roadtrips.
Och trots att jag stundvis blir tokig på att lämpligt boende ännu inte dykt upp,
och att jag ofta saknar mina vänner i södern,
så vet jag att det behövdes, det här.
Få energi av ett roligt jobb, landa lite, ha människor omkring
som jag känt i hela mitt liv. Inte stressa iväg från alla tankar och känslor,
utan låta dem ta plats och sjunka in.

IMG_2164
Det var 2015 i stora drag.
Ett år med sorg & smärta – men också med omtanke & den finaste sortens vänskap.
För som familj & vänner ställt upp i år. På alla möjliga sätt.
Det är jag oändligt tacksam för.

Nu tar snart ett nytt år vid, och jag tänker inte ens spekulera i vad det kommer föra med sig.
Jag har faktiskt ingen som helst aning om vad som kommer ske eller vart jag hamnar.
Men jag önskar att 2016 innebär färre tårar, massor av glädje,
och diverse upptåg med hundar & vänner.  ♥
Med en salig blandning av bilder från det gångna året, önskar jag Er ett
Gott Nytt År.

IMG_2034

towafredrik

IMG_7950IMG_3410IMG_3339IMG_2617 copyIMG_0910IMG_0986

IMG_9956

EroxIMG_3475
Jo1
IMG_2153IMG_2584

paxdiezelnancymärtaIMG_4979marlenepolkagrisIMG_2140IMG_2075IMG_3475IMG_5691

  • Marlene - Åh, det fantastiska med att sammanställa årets minnen får en att känna att, trots all smärta och tårar har så mycket fantastiskt hänt! ❤️ReplyCancel

IMG_5758

Frostig & kylig måndag.
Och solig, och därmed också väldigt vacker.
Jag hoppas kylan håller i sig nu, och att det kommer lite snö.
Jag ser fram emot att åka skidor med Diezel, och att kunna promenera på isen!

Vi var på återbesök hos vetten idag.
Thor fick ju högst oturligt en kattklo i ögat på julaftonsmorgonen,
så att förmiddagen fick spenderas på Djursjukhuset…
Tur i oturen så träffade klon inte ögats känsligaste delar,
och veterinären tyckte att det såg mycket bättre ut idag.
Några dagars ögondroppande kvar bara, sen så!
Skönt.

I övrigt.
Årets sista vecka inklusive ledighet, hundträning, nyårs&födelsedagsfirande
OCH besök av två favoriter från Vässan.
Det blir bra, det.

IMG_5732IMG_5751IMG_5737IMG_5801IMG_5804IMG_5809IMG_5826IMG_5829IMG_5835IMG_5850IMG_5860

IMG_5606

Det var visst ett tag sedan, sen jag kikade in här.
Sen sist? Har det både hänt en del & inget alls.

2015 års oflyt verkar hålla i sig in i det sista och inget lämpligt boende har ännu dykt upp här i Östersund.
Jag är trött på att den där orosklumpen i magen inte verkar vilja ge sig av alls det här året,
det är hela tiden någon av grundstenarna i livet som inte ligger där den ska,
och saker och ting har verkligen bytt av varandra i år för att bidra till att den där oron håller sig i stabilt läge.
Nåja. 2016 kan bara bli bättre, hoppas jag. Att få landa, och trivas med jobb & boende på samma gång,
borde väl inte vara för mycket begärt hoppas jag!

Sen sist, har jag dock i alla fall hunnit på både en och två och tre roliga utflykter.
Hundträning har det också blivit en del av, och Thor börjar bli en stor grabb, åtminstone kroppsligt.
I hjärnan är han en riktig slyngel som ser spöken, testar gränser, och hoppar omkring som en liten ponny
men han är samtidigt en underbar, mysvänlig och himla arbetsglad kille. Ett lyckopiller som ger så mycket kärlek.
De andra djuren också, såklart. Glädjer mig så åt att alla fyrbenta för stunden är friska & hela.

Och nu. Fredag & helg innan sista arbetsdagarna före en lite längre julledighet.
Tycker så himla mycket om ‘mina’ ungar i skolan, men det ska bli skönt med lite ledigt.

Jag hoppas allt är bra med er,
vänner & bekanta ute i det avlånga landet.

IMG_5624

IMG_5630

IMG_5600IMG_5639IMG_5660indrathor

IMG_5615

IMG_3537

Trotsade förkylningströtthet & halsont genom en
något blåsig, men härlig förmiddag på Andersön.
Kanske inte det bästa för en förkylning,
men för tankar som behövde få flyga fritt,
och för hundar med mycket spring i benen.
När de är glada, är jag glad. <3

Hoppas ni har en härlig helg, vänner!

IMG_3487IMG_3512IMG_3520

IMG_3489IMG_3532

IMG_3411

IMG_3457

Igår, städades det röda lilla huset ur,
det som jag kallat hemma de senaste 3,5 åren.
Det var en märklig känsla att låsa dörren för sista gången.
Att sätta punkt för ett avslutat kapitel.
– utan att riktigt veta vart jag nu är påväg.

Ledsamhet över att lämna så mycket fint knutet till
Västerås & Lagersberg,
och samtidigt hoppfullt att se fram emot något nytt.
Denna ständiga bergochdalbana av känslor,
som man inte har så mycket annat val,
än att bara åka med i.

Men nu,
Jämtland, Östersund & tillsvidare, Marieby, alltså. Helt & hållet.
Och en drös tomma, oskrivna blad som väntar på att fyllas.

IMG_3413

Vi spenderade några eftermiddagstimmar nere vid sjön,
jag och pojkarna.
Hösten är ju som vackrast just nu,
och luften som krispigast.

IMG_3419

thor6,5månIMG_3425IMG_3460IMG_3463IMG_3467IMG_3475IMG_3406

IMG_3325IMG_3280

Svisch sa det,
och så var första jobbveckan & ett par helgdagar förbi.
Dagarna har verkligen gått i ett den senaste veckan, och jag har knappt hunnit med.
Men, jobb & allt känns bra. Och tid till hundträning gavs igår – Så roligt,
då det blivit så lite av det på sistone med flytt och allt!
Jag hoppas bara att det här med boende löser sig så småningom också,
så att Östersundlivet lixom kan starta ”på riktigt”. :-)

Nu, dags att krypa ner i sängen och fylla på sömn inför ny jobbvecka.
En kort sådan, dock. I slutet av veckan rullar jag nämligen neråt och
packar det sista innan hela flyttlasset rullar till Norrland!

Önskar er en fin måndag,
förhoppningsvis i härlig höstsol!

IMG_3301IMG_3316IMG_3339

IMG_3329

IMG_3252

IMG_3211

I fredags kom jag & min lilla flock upp till Jämtland igen, denna gång för att stanna.
(…sånär på en kort tur neråt igen snart, för att hämta alla saker.)
Än så länge känns det dock som att vi bara är här uppe på besök som vanligt… ;-)

Gårdagen bjöd på utflykt tillsammans med Sandra & hundarna,
och idag har jag och Thor varit iväg och kikat på vallningsträning.
Så skoj att träffa trevligt folk & hämta inspiration.

Nu, dags att rulla neråt till systeryster,
och imorgon väntar första dagen på jobbet.
Det ska bli väldigt spännande & roligt. Jag hoppas känslan
är densamma imorgon eftermiddag!

Bilder på några av dagens vallhundar. 

IMG_3196IMG_3203IMG_3208

IMG_3249IMG_3192IMG_3217IMG_3221IMG_3230IMG_3233IMG_3237

IMG_1981

Paus, i flyttkaoset.
Det är saker och lådor precis överallt.
Men ett avbrott behövdes nu, så jag och kaffekoppen
slog oss ner mittibland alla saker.

Vi ska flytta upp till Jämtland igen.
Eller ja, igen för min & Diezels del.
De övriga tre är ju inga jämtar från början.
En flytt som är förvånande för flera, och även för mig själv, om jag ska vara ärlig.
Jag har ju länge sagt att jag inte trott jag skulle flytta uppåt igen på väldigt länge.

Men för ett tag sedan dök det upp ett jobb, lite av ett drömjobb, i Östersund.
Jag fick tyvärr inte detta, men det satte ändå fart på tankarna som jag de senaste 3,5 åren knappt tänkt…
Hur vore det egentligen att flytta upp?
Hur är det att bo i Östersundstrakten som vuxen, med eget boende och jobb,
med närhet till familjen, barndomsvännerna & fjällen?
Jag flyttade ju direkt efter studenten, så jag vet inte hur det är.

Det senaste årets olika skeenden har på olika sätt rubbat min egen känsla av trygghet,
såväl i mig själv som gällande min tillit till andra. Själen har fått ett och annat skrubbsår,
och jag har fått mig tankeställare om vad i livet som är viktigast för mig just nu.
Vad värderar jag mest?

IMG_1986
Det har varit många tankar hit & dit, och mycket frustration kring att jag har ett liv här, och ett liv där.
Och att det är omöjligt att få allt på samma ställe, hur jag än försöker. Det går ju bara inte.
Hur jag än gör, så kommer känslan av otillräcklighet att finnas med i bilden…
Men tillslut kom jag till insikten att jag måste följa det mitt eget hjärta säger.
Och beslutet blev en flytt uppåt. Uppåt, till det kyliga, men också vackra, jämtländska landskapet.
För att kunna vara en del av mina underbara syskonbarns liv mer än någon gång per år,
för att hinna krama om Indra massor av gånger innan hon inte längre finns kvar,
för att kunna träffa min alltid lika stöttande familj oftare,
och vännerna där uppe som alltid funnits på samma sätt, trots att jag flyttat.
För att hitta tillbaka till känslan av trygghet, och veta att jag har ett skyddsnät de gånger
det känns som att livet rasar som ett korthus.
Ja, anledningarna är flera.

Men att välja Jämtland, gör att jag inte kommer ha kvar vardagen här. Och det gör ont.
De underbara vänner jag har här, de fantastiska möjligheterna till hundträning,
och närheten till så mycket. Det kommer jag sakna oändligt.
Men de vänskapsband som är menade att hålla, kommer göra det,
& staden i sig finns ju kvar att komma tillbaka till.
Och träna hund, det kommer jag kunna göra även i norr,
även om möjligheterna inte är lika bra som här. Men jag tänker, att det blir vad jag gör det till.
Och timmar i bilen har ju inte varit något problem tidigare. :-)

Åren i Västerås har på så många sätt varit fantastiska.
Allt, tack vare de otroliga människor jag träffat på, som har gett så mycket på olika sätt.
Jag har utvecklats som människa, och i hundträning.
Och jag hade omöjligt kunnat hitta ett bättre ställe att slumpmässigt hamna på för att plugga.
Tacksam är ordet, för att jag det var just här jag hamnade.
Och vem vet, kanske flyttar jag en dag tillbaka.

Men nu hägrar alltså en flytt till Jämtland, och ett nytt kapitel i livet.
Jag börjar mitt nya jobb där uppe redan på måndag, men det riktiga flyttlasset går först om någon vecka.
Förhoppningsvis har jag ordnat boende till dess. Det är det som kvarstår.

Det blir inte alltid som man först tänkt sig,
men jag hoppas och tror, 
att det blir bra ändå. ♥

  • Ida K - Oj, grattis till nytt jobb! Och vad spännande med flytt, det blir ju ett nytt kapitel i livet. Jag kommer ihåg när jag började läsa din blogg, då bodde du i Jämtland. Det har varit roligt att få följa med på din resa med studier, hundträning, jobb och fotografering. Ser fram emot att läsa din blogg i fortsättningen också. Lycka till! Kram/ IdaReplyCancel

IMG_2941

Igår kom Lisa & Loi till Västerås för spårdejt.
Det blev både spår i skog och på hårt underlag, och därtill mat & prat såklart.
Spontant, och som alltid i sällskap av Lisa – väldigt roligt!
Att alla hundarna därtill var väldigt duktiga gjorde inte dagen sämre.

Även idag blev det en förmiddag i skogen för mig & grabbarna.
Lite träning, lite bus & lite fotografering av 5,5månadersvalpen.
Tänk va… Att han snart är ett halvår. Det är ganska galet, det.

IMG_29165,5månIMG_2912IMG_2936thor

10580821_10152472581463141_6282937705598860037_o
Elvin, för precis ett år sedan. 

Efter några välbehövliga dagar i norr är jag tillbaka i Västerås igen.
Dagen har spenderats med vänner och med hundar, och varit en bra sådan.
Men på samma gång har den varit tung, med huvudet fullt av funderingar inför
vad jag ska göra av livet framåt, och över allt tråkigt det gångna året inneburit.
2015 har varit tufft.

Och ikväll.
Ikväll rinner tårarna. Och det ilar i hjärtat av smärta.
Det är precis 6 månader sedan, idag.
Sedan han somnade in föralltid, den vackraste hunden jag vet.
Han som jag älskade, och ännu älskar, sådär mycket att det inte finns ord som räcker till.
Han som var en vild och knäpp och tramsig och busig grabb från första stund,
och på samma gång så otroligt kärleksfull.
Elvin, min älskade, vackra.
Jag tänker på honom varje dag, fortfarande.
Vissa dagar känns det okej, andra dagar hugger det till av smärta,
och tårarna är svåra eller omöjliga att hålla borta.
Och idag är en sådan dag.
Då jag sveps iväg till den 9 Mars, och minns hans pussar, hans blick och hans sista andetag.
Och solen som sken in genom fönstret när hans själ inte längre fanns kvar i rummet.
Och smärtan. Den nästintill outhärdliga.
Den som jag ikväll känner igen, och hela kroppen skriker.
Av sorg, och av saknad.

Älskade varelse, jag hoppas så innerligt att du har det bra,
var du än är. Och att vi ses igen. <3

IMG_2081

Vi åkte till fjällen igår. Hundarna & jag.
Bydalen, närmare bestämt.

Det är verkligen något speciellt med fjäll.
Naturen är så storslagen, lite mystisk på något sätt.
& det fladdrade till i magen när de mäktiga bergen reste sig bakom krönet,
strax innan vi var framme.

Tänk va, att jag bott en dryg timme från detta, större delen av mitt liv.
Men inte börjat uppskatta det förrän jag flyttade härifrån…

IMG_2063IMG_2069IMG_2180IMG_2077

Jag & Diezel gick först en tur tillsammans.
Avståndsmässigt inte jättelång,
men med Thor i bilen ville jag inte vara borta för länge.
Upp på toppen tog vi oss i alla fall, och både jag & Diezel njöt för fullt.

Av utsikten, av renflocken en bit bort,
och av att andas in den friska, kyliga fjälluften i lungorna.
Av frihetskänslan man bara känner på en fjälltopp,
och av det inre lugnet jag inte känt på ett tag.

IMG_2087IMG_2101

IMG_2142bydalen

IMG_2132

IMG_2160IMG_2149

IMG_2120

IMG_2146

IMG_2140

IMG_2126

IMG_2114

IMG_2090

IMG_2099IMG_2078IMG_2080IMG_2189IMG_2179

När vi kom ner igen, fick Thor komma ut och upptäcka fjällmiljö för första gången.
Plaska i fjällbäckar, springa fort i blåbärsris & kasta pinnar i luften.
Han verkade nöjd med tillvaron, men jag tror vi båda längtar till han har
vuxit på sig och kan hänga med på längre turer.
Tror att han kommer älska det!

En toppendag, kort & gott.
Med fjälluft i lungorna, underbar utsikt
& det allra finaste sällskapet.

 

IMG_2244

IMG_2254

IMG_2195IMG_2259

IMG_2227IMG_2236

  • Lisa - Men jösses så vackert – längtan till fjällen blev plötsligt obeskrivligt stor. Jag vill upp å fjällvandra!! Kan du ha guidad tur? ;)ReplyCancel

IMG_1978

De senaste dagarna har varit bra sådana, och bland annat fyllts med
tid tillsammans med vänner som inte träffats på väldigt, väldigt länge.
Jätteroligt! Och därtill har det även blivit bra & nyttig hundträning.

Ikväll blev det en tur ut till Andersön tillsammans med tre fyrbenta & delar av familjen.
Det är tokfint där ute verkligen, annat kan man inte säga.

Film & fika hos kär barndomsvän fick avsluta torsdagen, och nu är ögonlocken tunga.
Dags för några timmars sömn innan jag och grabbarna grus imorgon beger oss till fjälls!

IMG_2055IMG_1991IMG_2001IMG_2004IMG_2034IMG_2047

IMG_2003

IMG_1990IMG_2058

IMG_1971

Jag och alla djuren är i Östersund för några dagar.
Andas norrlandsluft, funderar på livet & umgås med släkt och vänner.
Lite hundträning blir det allt också, både på egen hand och i sällskap.
Och vädret, det har hittills varit kalas. De börjar ju komma nu,
dedär krispiga höstdagarna,
som är de bästa på hela året om ni frågar mig.
När luften är klar och lätt att andas, och naturen blir extra vacker.

Några Jämtlandsdagar, alltså.
Och snart är det dags att möta upp en saknad vän för några
timmars utetid med hundar och ta-ikapp-prat.

IMG_1944IMG_1961IMG_1949IMG_1976

IMG_1623

thorIMG_1625
Det här året kommer tveklöst ta priset som det hittills mest oförutsägbara, jobbiga & tårfyllda året.
Och det är ju sådant ibland, Livet. Vilket bara är att acceptera, och ta sig igenom.
Men inte fasen är det enkelt.

En av det oförutsägbara skeendena har i alla fall varit enbart positiv.
Faktumet att Border Collien jag aldrig ha, flyttade in i mitt liv & i mitt hjärta,
i form av Thor.

Nu, 5 månader gammal,
och en underbar individ som passar mig så otroligt bra.
Han är lekfull och busig, men har också en stabil och tänkande sida.
Det finns ett jävlaranamma, en gigantisk envishet och framförallt,
väldigt mycket kärlek.
Och varje dag, så ser jag lite Elvin i honom.
Ibland i blicken, ibland i hans hyss…

& där började tårarna forsa…
Och en långbent valp kom springandes och kröp upp i min famn, 

la tassarna på min axlar, tittade mig i ögonen med en mild blick,
och borrade in huvudet vid min hals…
Jag väljer att tro att han finns med oss på något vis, Elvin.
På något vis, genom Thor. 

Livet.
Det oförutsägbara och konstiga.
Men allt ont för något gott med sig, säger de.
Och dörrar som stängs, innebär att nya dörrar öppnas på glänt.