Fotograf Sofie Gustafsson »

IMG_0266IMG_0267

 Söndagkväll,
efter en helg som varit en fin sådan.

En helg som spenderats med goa vänner,
där tiden ägnats till både smått & gott.
Mest av allt till att prata hund. Så som det så lätt blir,
när det är vänner med hund som man umgås med. ;-)
Och det har fått mig att längta ännu vansinnigt mycket mer,
till vår och till sommar. Till dagar i skogen, kvällar på träningsplanen,
glädje över lyckade träningspass, analyser över mindre bra sådana,
och massor av tid tillsammans med människor som jag tycker mycket om,
och som brinner för precis samma sak som jag.

IMG_0296

Jag tycker att det är så himla fint.
Och på samma gång fascinerande, hur en hobby & en livsstil…
Ja kort och gott, hur kärleken till ett fyrbent djur,
kan binda samman människor på ett sådant sätt,
som hundsporten faktiskt gör.

Trots de baksidor, som de ibland innebär att äga en hund.
Så är jag så tacksam att jag som fjortonåring med en envis Goldenfröken i kopplet,
trillade in i just den här världen.
In i bästa sortens gemenskap, om ni frågar mig.

Några trötta söndagstankar.
Nu ska jag fortsätta surfa runt, läsa bloggar och drömma mig bort till sommaren,
tills tunga ögonlock trillar ihop, det blir måndag,
och en ny vecka gör antåg.

IMG_0236

IMG_0261

Jag har följt flera vänner och bekanta som kämpat sig igenom långa rehab & viloperioder
tillsammans med sina hundar. Ibland med ett gott resultat, ibland inte.
Jag har verkligen beundrat deras styrka och deras tålamod, men jag har aldrig riktigt förstått allt som faktiskt  ligger bakom. Inte förstått att det är så mkt mer som följer med processen,
än att se till att hålla hunden i schack och att åka på rehab & veterinärbesök då och då.

Jag har inte förstått det förrän jag & Elvin snurrades in i just en sån där, lång process i höstas.
De senaste fem månaderna har varit så vansinnigt långa, när jag ser till allt vi faktiskt gjort.
Och jag inser nu, att det är omöjligt att förstå hur förbannat jobbigt det är, innan man hamnat där själv.
Att gå med en ständig oro hängande över sig, det tär på krafterna. Mer än jag först trodde.

elvin

Jag pratade återigen med vår veterinär förra veckan.
Och efter att ha samtalat med henne, och bollat tankar med vänner,
beslutade jag mig, för att låta Elvin återgå till att vara hund och slippa koppeltvånget.
Det är klart att man skulle kunna fortsätta hans smärtutredning i all evighet.
Om man hade ekonomin för det, om han mentalt klarade av livet i stillhet, om övriga flocken inte kom i kläm på grund av hans ökade resursförsvar & lättretlighet och om jag själv,
psykiskt skulle orka med all oro och att gå på helspänn jämt här hemma.
Men att efter fem månaders tappra försök, medicineringar och annat, se honom bli allt mindre och svagare i och med alla muskler som försvunnit den senaste tiden, och inse att vi just nu är tillbaka på ruta 1, och att en ny process skulle behöva dras igång. Det fick mig att känna, att nu får det vara nog.

Nu får han glädjas åt att lite i taget, springa fritt igen,
och träna små mikropass för att försöka bygga upp lite muskler igen.
Och jag kan inte annat än att vänta och se,
hur såväl hans mentalitet som fysiska hälsa, svarar på detta.
Älskade hund. Älskade, älskade Elvin.

& ni, underbara vänner, som lyssnar och stöttar, och bryr er så otroligt mycket.
Som är raka och ärliga, som förstår, respekterar och sätter ord på mina känslor.
Jag är så himla tacksam. Så enormt tacksam för Er. ♥

  • Elaine - Jag tror du gör helt rätt, Sofie. Och jag förstår hur oron gnagt i dig den här tiden, det är mer påtagligt än man kan tro och det tär…
    Hur som helst så får vi på nåt vis vara tacksamma att våra hundar faktiskt är så accepterande, ”förlåtande” och förstående och att vi egentligen inte gör nåt ”fel” under den resa vi gör när vi försöker reda ut vad som är rätt eller fel för dem. Hoppas du förstår hur jag menar med mitt svammel? :)
    Sen tror jag att man inte kan passa sig för allt, eller utreda allt mystiskt i all oändlighet – då ger det precis som du skriver nu, en mer tillfreds hund som får leva som vanligt utan begränsningar, även om det i värsta fall blir en kortare tid än om man valt att inte göra det. Hunden själv väljer nog kvalitétstid före kvantitetstid… Så kände jag i det jag upplevde med min Hippie. Jag gick igenom alla förtvivlade känslor och gjorde allt man kan tänkas försöka göra, men när alla medel är uttömda – så får man bara släppa ödet fritt liksom… och jag är då glad att vi ändå vann vår korta tid tillsammans innan vi var tvungna att säga hejdå.
    Jag önskar er lycka till och man kan ju alltid hoppas som bönderna gammalt brukade säga ”det som kom’ av sig självt, försvinn’ av sig självt”.ReplyCancel

    • Sofie - Tack Elaine, för dina kloka värmande ord. Du om någon är ju förstående i det här med att gå och vänta och undra… <3 Stor Kram.ReplyCancel

  • Anna - Jag hann få hjärtsnörp flera gånger medan jag läste, innan jag förstod att det inte blivit värre och du hade tvingats ta det svåraste beslutet av alla. Fina, fina Elvin. Jag tycker att det låter som att du väljer helt rätt för honom. ♥ Vi håller alla våra tummar och tassar för att det ska bli bättre.ReplyCancel

IMG_019816febEfter en långhelg på jobbet var det väldigt skönt att komma hem igen imorse.
Det pussades på katterna och samlades lite energi.
Innan jag sen följde med en av mina grannar till stallet.
Jag valde ju att prioritera bort hästarna i höstas, och det är klart att det saknas ibland.
Nu när skolan är slut, jag börjar komma in i jobbet &  schemat och sådär,
så blir det kanske läge att ta upp ridningen igen, vi får se.
Oavsett, så var det väldigt mysigt att starta ett par dagars ledighet
med att klappa på hästmular, pyssla i stallet och känna doften av hö.

Hundarna sover tungt efter promenadtid i blåsten & halkan,
och jag har lite smått & gott som väntar på att bli gjort.
Stor tekopp och film, bredvid Diezel som intagit soffans bästa hörn,
känns dock mer lockande… Men, det får bli senare, det.

IMG_0145asta

Veckan har startat med två finfina dagar.
Solen har värmt och fåglarna har kvittrat. Det börjar kännas som vår,
och det går inte att upprepa nog många gånger hur underbart det är!
Och hur efterlängtat.

Idag åkte vi iväg och lydnadstränade.
En liten del seriös träning, och en desto större del lek & lattjande.
Oavsett, så går Diezels lycka över att min träningsmotivation återvänt lite,
inte att ta miste på. Glädjeskall & ögon lysande av bus och energi!

IMG_0151
IMG_0174

Att kika på Towas och Annas träning bidrog till inspirationsboostande,
innan flera timmar på träningsplanen avslutades med lunch och tjatter.

Utomhusdagar som dessa alltså,
de kan man aldrig få nog av!

IMG_0180IMG_0182joxasta

IMG_0160

IMG_0055IMG_0073

Jag hade sådan himla tur att få jobb direkt när skolan tog slut.
Som behandlingsassistent. Med varierande uppgifter & möjligheten att ha hundarna med på jobbet.
Det sistnämnda är värt så otroligt mycket. Utan den möjligheten skulle det aldrig fungera.
Jag är alltid borta minst två dygn när jag jobbar, och det kan självklart kännas intensivt ibland,
men samtidigt blir det ju också luckor med mycket ledighet däremellan.

Som nu.
Över en vecka, att göra precis vad jag vill av dagarna.

Behöver jag säga att jag inte saknar plugget ett endaste dugg? 

IMG_0059

När jag kom hem igår trillade bästa grannen in för lite
middag, filmtittande & ta-igen-prat.
Som sig bör när man inte hunnit ses på länge.

Mysonsdag, alltså.
Med hundar och katter i varje hörn.

IMG_0063Idag,
då startade torsdagen med promenadtid medan solen letade sig upp på himlen,
med kyla som bet i kinderna & som bildade frost i hundarnas morrhår.
Men ack så fint det var!

Därefter långfrukost & lite planerande av de närmsta dagarna,
medan jag kikar ut på katterna som leker tafatt i snön utanför huset.
Är verkligen så glad att de trivs så bra ihop, dedär två busiga.

Men nej, nu tror jag allt att det får vara färdigslöat för stunden.
Fixa sådant som ska fixas, så att jag hinner med så mycket promenadtid som möjligt i det härliga vädret, innan ett efterlängtat besök hos en av mina käraste vänner väntar ikväll.
En tiptoptorsdag på alla vis.

Hoppas att dagen blir fin, även för er.

IMG_0042

Jag undrar som vanligt var tiden tar vägen,
och kan inte riktigt förstå att vi redan är inne i februari.
Snön vräker ner utanför fönstren och verkar aldrig ta slut!
Lite mysigt är det allt. Och vackert.
Även om jag längtar tills den smälter bort.

IMG_0019

Helgen passerade snabbt, mina rara föräldrar och den gula prinsessan kom ner till Vässan på snabbvisit
för att examensfira mig lite. Så en tredje helg med firande blev, inte dumt alls.
Det är väl lika bra att fira när man kan, tänker jag!
Så tid med föräldrarna, god mat och utetid med djuren blev det.
Mamsen & papsen rullade sedan uppåt i landet igen igår,
medan jag själv spenderade kvällen på födelsedagsfirande.

IMG_0031

IMG_0050

 Elvin, han påbörjar idag en antibiotikakur.
Kortisonet inte hade någon effekt överhuvudtaget mer än tappade muskler.
Blodproverna som togs vid senaste veterinärbesöket var negativa, och ovissheten är fortfarande lika stor. Men en ny medicinkur alltså, om det är så att det ligger kvar någon fästingsjukdom i kroppen.
Och så kör vi vidare med massage & novafon.
Något slags mirakel vore önskvärt.

IMG_0039

IMG_9359

Helgen har ägnats åt att njuta av känslan av ledigt. Den är ju fortfarande ovan, den där känslan.
Lediga helgtimmar har fyllts med mycket tid i sällskap av flera fina vänner.
Det har firats, skrattats, pratats ikapp sådant som hänt sen sist
& planerats för framåt.

Härliga dagar, alltså.
Och en bra uppladdning inför kommande vecka som ser ut att innehålla lite av varje.
Mest av allt hoppas jag dock på givande veterinärsamtal och klarhet i ovisshet.
Att klumpen i magen växer i takt med Elvins ökande hälta
ska jag inte sticka under stol med.

Livet alltså…
Det är verkligen en ständig variation av uppförs & nedförsbackar.
Men uppförsbackarna vi möter bidrar kanske till att nedförsbackarna blir ännu lite roligare.
Jag försöker i alla fall intala mig själv så.

Ha en fortsatt fin kväll, alla ni.
Här blir det film, te & lite bloggläsande.
Fint så!

IMG_9981IMG_9983

Vintern yr utanför.
Stora snöflingor som tävlar om att nudda marken först.
& jag, jag längtar till våren.
Till lättare kläder, vägar utan is & tussilagos i dikeskanten.
Men ja, än är det ju ett tag kvar tills dess… Men längta, det får man ju, ändå.

Mittiveckan alltså,
med två hundar ihopkurade efter
utomhustid & varsin behandling med novafonen.
SOM de uppskattar det.

Jag har precis fyllt på energiförrådet lite, dricker nu kaffe & bläddrar i inredningstidning.
Lite slötid sådär, efter att dagens göromål är avklarade.
Om en stund ska jag packa in grabbarna i bilen och åka iväg för ett par dygn på jobbet.
Det blir bra det.

Och ni?
Tack.
För kramar, hållna tummar & stöttande ord.

IMG_9956

Måndag, ny vecka & idag var det så dags igen.
För ytterligare ett veterinärbesök för Elvin.
De senaste fyra månaderna har tre olika veterinärer (en av dem även kiropraktor),
flera fysioterapeuter samt laserspecialisten Linda känt på honom.

Det började alltså med smärtor i ländrygg & baktassar, röntgen utan något konstigt,
rehab i månader med enbart små framsteg,
och en känsla i magen om att det inte kändes helt rätt.

Därefter kiropraktikbehandling x2, låsningar i ryggen återfanns & lättades på,
minskad smärta i baktassar men desto mer framträdande i framtassar.
Även nyfunnen smärta i nacke & bog. Rejält med laser i flera omgångar.
Tittade bakåt i journaler och fann att smärta i tassar funnits med sedan Elvin var valp,
anade artros, bokade veterinärtid någon vecka fram.

Senaste veckan har han börjat markera på höger fram, och haft rejält ont när jag känt på tassen.
Lång, jobbig väntan, men idag alltså, veterinärtid.

Vetten kände igenom.
Fann smärtor i höger framtass, bog, höftled,
ömhet i baktass samt smärta i ryggmuskler kring L7S1 området.
Röntgen av hela frambenet & skulderbladet, samt ett andra utlåtande av bilder på rygg & baktassar.
Inget mer kunde ses än något svullna mjukdelar vid några tår.

Autoimmun sjukdom & fästingsjukdom kom på tal, så där är vi just nu.
Kortisonbehandling har satts in, blodprov är taget
och vi väntar nu på provsvar som skulle dröja ungefär 1 vecka.

Och så kommer tårarna igen.
Tårarna som bildat floder de senaste veckorna
& inte längre ens är värda att försöka kämpa emot.
Jag är så jävla less på det här nu, för att vara ärlig.
Jag lider så med Elvin som inte vill annat än springa, hoppa, träna.

Vara hund.

Jag lider av att se honom verkligen behöva kämpa för att orka hålla ihop sig själv,
och jag lider av att se hur jobbigt han tycker det är när bägaren ibland
verkar rinna över och incidenter sker ändå. När jag inte är beredd och inte hinner tänka åt honom.

Det råder ett kaos i huvudet av att inte se något tydligt slut.
Om vi inte hittar något nu – vad blir nästa steg & hur länge fortsätter man leta?

Ett jävla svar bara. 
Älskade, älskade Elvin.

  • Anna - Åh! Jag hade ingen aning om att Elvins smärtproblem var så illa och bestående. :( Fy, mitt hjärta värker för er! Hoppas verkligen att ni kan få svar och någon sorts handlingsplan. Den där ovissheten är så hemsk… Många varma styrkekramar! ♥ReplyCancel

    • Sofie - Nej, inte trodde man väl i höstas att ryggont skulle bli till smärtor på så många ställen :-( Tack Anna <3ReplyCancel

  • Lisa - Men nej!! Fina fina ni! Fasen vad jobbigt rent ut sagt. Vet så väl hur det är att leta efter grundproblemet (även om det var en helt annan symtombild). Hjärtskärande! Lilla Elvin! Känner med dig Sofie och håller tummarna hårt! <3ReplyCancel

    • Sofie - Ja man blir verkligen knäpp av att inte förstå grundorsaken… Som att kämpa i ständig motvind.
      Tack Lisa <3ReplyCancel

  • Elaine - Men nej… :/ Säger som Anna, jag hade ingen aning om att han hade såna bekymmer och så pass omfattande som du beskriver! Jag minns du nämnde det som valp som möjlig växtvärk… men visste inte att smärtan fanns kvar. :( Jag hoppas verkligen ni får något svar snart. Kram och tumhållning! ♥ReplyCancel

    • Sofie - Ja precis, om ”växtvärken” och den vandrande smärtan han hade i frambenen då hänger ihop med det här vet jag inte, men det får en verkligen att fundera… Tack Elaine <3ReplyCancel

  • Siv - Men vad jobbigt, hoppas det finns hjälp för Elvin! KramReplyCancel

  • Ereeka - Men lilla killen, vad jobbigt! Kramar!ReplyCancel

  • A-K - Jag läser din blogg lite då och då. Känner inte dig men vill ändå lämna en liten kommentar till inlägget om det är OK? Du kan ju ta bort den annars :)

    jag hade en hund som också hade smärtor som kom och gick och inte gick att lokalisera/diagnostisera vid vanliga undersökningar. Till slut åkte jag till Strömsholm och där gjordes en CT och då hittade man felet som tack och lov gick att åtgärda. Så om ni inte gjort det redan så kanske CT eller magnet resonans kan vara nästa steg för att få reda på vad det är? Lycka till med din hund!!ReplyCancel

    • Sofie - Vad snällt att du delar med dig, tack!
      Vilken typ av smärtor hade din hund och vad hittade ni genom CT?ReplyCancel

  • Hanna - Lider med er <3ReplyCancel

IMG_9901

När jag mötte upp Camilla i skolan igår förmiddag darrade vi båda av nervositet.
Opponering av uppsatsen stod på schemat.
Den där uppsatsen som vi ägnat hela hösten åt, och känner någon slags hatkärlek till.
Vi var allra sist, så det blev en del väntan innan det blev vår tur,
och efter opponentens & examinatorns ord
var det som att luften gick ur oss.
Lättnaden.  Vi fick positiva kommentarer,
och har bara några minde korrigeringar kvar att göra.
Sen kommer betyget i den allra sista kursen trilla in på portalen,
och allt kommer då på papperet att vara helt klart.

Beteendevetare, alltså.
Det är tydligen såhär det känns att kunna kalla sig det,
efter tre års stress, press & ångest.
Men också massor av skratt, nya lärdomar,
en stor personlig utveckling & många nya vänner.

Tillsammans med tre av dem som satt guldkant på skoltiden de här åren,
blev det igår kväll champagne, tapas & drinkar, och en massa babbel kring vart den
här tiden egentligen tagit vägen, och vad som komma skall härnäst.

Jag tror inte att jag riktigt landat i det ännu, att verkligen är klart.
Och att jag fixade det.
Men högskoletiden är nu, eller åtminstone
alldeles strax, ett avslutat kapitel…

& jag känner mig så himla redo för att påbörja ett nytt!

  • Maja - Vilken härlig bukett, älskar att ha snittblommor hemma. Så härligt!ReplyCancel

IMG_9872
IMG_9885

IMG_9873

Här i huset har en hel del redan hunnits med, eftersom väckarklockan
ringde tidigt imorse för inlämning av bilen på verkstaden.
Effektiva mornar är ju dock väldigt trevliga när man väl är igång,
och nu anländer snart Camilla för en pluggförmiddag.
Några ynka dagar kvar nu. Det fixar vi!

Onsdag, hörni.
& jag önskar er en fin sådan!

tilde

Jag startade veckan med en trevlig lunchdejt tillsammans med Martina som är på besök i södern,
så fin med sin lilla bebiskula. <3
Flera vänner och bekanta väntar småttingar i år,
och det är så himla roligt!

I övrigt har måndagen varit en ganska trött sådan.
Hela helgen spenderades dock på jobbet som fortfarande är nytt,
så det kanske är okej att ha en tröttmåndag då.
Te, prat & plugg tillsammans med Camilla blev det i alla fall under eftermiddagen.
Trevligt, även om pluggandet inte var det bästa vi presterat…
Jag tror vi båda anser att vi redan tagit examen nu.
Men några pluggdagar till måste vi allt kämpa oss igenom!

Jag sitter just nu och pysslar med ett gäng bilder på min underbara systerdotter
Tilde & hennes medryttarhäst som jag fotograferade i julas.
Det var längesedan jag såg henne rida senast,
så jag blev alldeles varm i hjärtat av att se hur mycket hon utvecklats sedan dess.
Stolt moster, minnsann.

Men bildredigering, ännu mer te, och en film, alltså.
Med januariblåst utanför huset & en kattvalp sovandes bredvid mig.
Det är inte så dumt med tröttmåndagar, ändå.
Åtminstone inte när man har en fin tisdag att se fram emot.

IMG_9851

Gårdagen var en bra dag på flera vis.
Utomhustimmar hanns med under förmiddagen i sällskap av Marlene & hundarna.
Lille Egil fick komma ut och se den stora världen för första gången, också.
Med ögon stora som tefat kilade han omkring, allt skulle ju undersökas!
Escott befann sig självklart hela tiden i närheten. Godingar.

En eftermiddag med ta-igen-tid med vänner väntade sedan.
Både fika med Derebornskan & middag med fröken Larsson hanns med.
Tisdagslyx är minsann att få möjlighet att träffa båda favoritLottorna på samma dag.

Men idag, onsdag.
Och det är dags att vakna till liv ordentligt.
Uppsatsen ansågs ju visst plötsligt vara helt klar,
och ett par hel-lediga dagar tackade varken jag eller Camilla nej till.
Så istället för skrivande väntar idag finbesök av saknad & hemmapyssel.

Först dock, promenadtid i snöfallet.

IMG_9861IMG_9858

januari1

Efter cirkus ett par veckor i norr, så rullade igår bilen söderut igen. Hem till Vässan.
Som tur var, behövde jag bara köra ensam de två timmarna till Sundsvall.
Där plockades nämligen grannen & den lilla svartvita upp, och resterande timmar
flöt på förvånansvärt snabbt. Skönt!

Dagarna i Östersund har varit lugna, och även om jag har lätt för att bli rastlös,
så tror jag kroppen behövde det.
Skönt att vara borta, vara ledig & umgås med familj & Östersundsvänner.
Men det känns bra att vara hemma igen också. I det lilla röda huset.
Nu ska jag landa lite i det. & uppsatsen ska göras färdig & snart lämnas in.
Det är inte länge till opponering nu, och sen börjar det riktiga livet.
Med en ny sorts vardag, jobb istället för plugg och
möjligheten att vara helt ledig när man är ledig & slippa ständig prestationsångest. Wow!

Hemma i Västerås igen, alltså.
För att starta igång ett 2015 som både känns skrämmande & spännande.

2014

Ett år som känts som en evighet men som samtidigt försvunnit i rasande fart.
Ett år som inneburit motvind på många plan och som vid första återblicken
känns som ett tungt år.

Men jag skippar de delarna,
och lyfter årets BRA händelser istället.
& plockar fram guldkornen.
Sådana som ger värme att tänka tillbaka på.

IMG_6626 vbkfika xtrafrontellaIMG_9300IMG_7835lajjanbruksläger2 mia spårläger1 susanna

lisaloi sofiegustafsson_maddeg1

IMG_8035

Året har innehållit så många härliga hundträningsdagar med fantastiska vänner.
Det har också bidragit med ett grymt bruksläger
& ett SM som fick tårarna att forsa nedför kinderna.

towafredrikarko2 towagladOch så gav ju 2014 mig en favorit i repris i form av ljuvliga Gotlandsdagar.
En natur som är som balsam för själen & tre superbrudar som sällskap.
Längtar tillbaka.

gotland1 gotland2 IMG_5961-2 IMG_6232 IMG_6289 IMG_6332

Sommaren gav mig inte bara Gotland,
den gav också möjligheten att vara gäst på Ida & Eriks tokroliga bröllop
tillsammans med tjejerna i klassen. Ett så glädjefyllt dygn!

bröllop3 IMG_0134
Och utöver det, gav sommaren också underbara dagar på bryggan hemmavid.
I sällskap av Marlene.
Hon, min på-låtsas-storasyster som i början av året blev min granne några minuter bort.
Jag är så tacksam för alla de dagar hon förgyllt under året!

bryggan1 IMG_1908 IMG_9841

Som foto-år, har året som passerat varit helt fantastiskt.
Jag har fått äran att fotografera en hel drös härliga individer,
både två & fyrbenta, i olika sammanhang.
Så otroligt roligt, utvecklande & energiboostande!

IMG_0339crashblogg1

IMG_8124

IMG_0597 sofiegustafsson_LooAnnaTomas1408091shirinmarcus

Skulle jag välja en endaste favoritbild från 2014, så skulle det bli den här ovanför.
Den bröllopsbild, som jag hittills är allra mest stolt över.

egil egil2

Året innebar ju en nykomling också.
Underbaringen Egil som snabbt hittade sin plats i mitt hjärta. Gotroll!

IMG_7434 IMG_7314

Och härliga dagen i fjällen.
Den får ju inte glömmas!

Några av guldkornen från året som gått.
Det finns fler, men jag nöjer mig såhär.
Det är dessa minnen som just nu känns
närmast och mest glädjefyllda.
Som jag vill ha möjlighet att snabbt kunna blicka tillbaka till,
och påminna mig om.

2014, alltså.
Ett år med uppförsbackar men med mycket värme & glädje.
Och framförallt ett år med så vansinnigt mycket omtanke och positiv energi
från de underbara människor jag har omkring mig.
Jag är lyckligt lottad som har alla Er. ♥

Dags att sätta punkt och blicka framåt, mot ett år fyllt av förändringar.
Och jag önskar er,
ett Gott Nytt År!

  • Maja - Åh vilka härliga bilder vännen! Mot 2015 och nya äventyr!ReplyCancel

  • Moverare - Jätte fina bilder finaste!! ReplyCancel

IMG_9482

Några bilder från ett vintrigt Jämtland.
Där jag precis avslutat året med en jul i feberfrossa & hosta.
Kroppen tog visst tillfället i akt att slå omkull mig så fort jag slappnade av lite…
Nu börjar det äntligen vända, och jag ser fram att slippa spendera dagarna i soffan
& istället ägna tiden till att umgås med Östersundsvänner,
den där kusinvitaminen och övrig släkt,
innan det är dags att åka hem till Vässan igen.

Nej, dags att sova tror jag bestämt. Tänkte bara kika in här, och säga hej.
Tidig morgon vankas imorgon, då ska vi tillbaka till allra bästa Linda Laser igen,
för att kika på Elvins rygg som inte riktigt vill bli bra.
Efter tre månader i koppel är vi båda ganska rastlösa kan jag lova.
Och det känns som att vi är osams mer tid än vi är sams just nu, Ellabella och jag.
Vansinnigt tråkigt. Det är ju inte så det ska vara!
Så ett slut på detta, inom snar framtid, tack.

IMG_9472IMG_9473IMG_9477IMG_9522IMG_9529IMG_9538IMG_9546

busunge

Det där med tillfälligheter alltså. 
Ibland undrar man ju, hur det ens är möjligt. 

Eftersom Marlene är min klippa & alltid, alltid ställer upp,
så köpte jag en liten julklapp. Några smågrejer bara,
med sådant jag vet att hon tycker om.

I fredags fick jag ett sms-tack, och senare samma dag,
öppnade jag julklappen jag fått av henne.
Det första var en bok jag länge velat läsa. Vad gulligt! Tänkte jag,
eftersom jag nyligen skickat en länk på Fb till henne med just den.
Det var bara det, att hon hade köpt just den boken till mig, precis innan jag skickade länken.
Vi har aldrig tidigare pratat om den. Lite galet.

Men sen. Då öppnade jag det andra paketet,
började skratta för mig själv och utbrast ”hur FAN är det möjligt?”
Av alla saker det finns att köpa i Västerås, så hade vi köpt precis likadana julklappar till varandra.
En liten förpackning med olika sorters téer.
Vi har inte ens varit i ett köpcenter tillsammans på jättelänge,
och jag har aldrig sett den där förpackningen tidigare.

Det är bland det sjukaste jag varit med, och jag förstår inte hur det går till.
Telepati?! 
Jag tar det som ett tecken på äkta vänskap,
och jag är så glad att hon finns, min bästa Marlene!

Frukosten är precis uppäten, och jag ska alldeles strax börja
packa in alla mina saker och mitt fyrbenta lilla zoo i bilen.
Dags att börja rulla mot Norrland!