Fotograf Sofie Gustafsson »

Morgonstund.
Det är mörkt och regnruskigt utanför.
Stor tekopp & tända ljus… Det går ju åt en del av den varan, såhär i oktober.
Jag älskar hösten. Med sitt färgsprakande, krispiga.
Med sitt lugn och viskande om att det är okej att varva ner nu.
Men, alltför många dagar av det här gråa, tunga, leriga.
Det klarar jag mig utan.

Idag är det ju dock fredag – veckans bästa.
Det är så underbart att ha helgen framför sig.
Veckan har gått långsamt, trots att jobbdagarna som vanligt varit fullspäckade.
Det bara är ju sådär ibland, en del veckor springer iväg,
medan andra tar sig fram i sakta mak.

Det speciella med den här veckan, är ju att mina älskade tussar blivit 12 veckor.
12 veckor, som innebär flytta-hemifrån. I skrivandets stund är det bara en tuss kvar,
lille Egon, som min storebror med familj kommer ner och hämtar imorgon.
Lille Viking har flyttat till sin familj där rapporterna säger att han funnit sig tillrätta,
och Skatt & Fritjof får fortsätta bo tillsammans och flyttade igår till en nära vän.
De kommer få det toppen, hela bunten.
Och så fantastiskt det varit, att fått vara med,
från att de tog sina allra första andetag…
Min allra första kull med kattvalpar. Ett minne för livet!

Nu är det dags att plocka ihop här, och bege sig mot jobbet tror jag bestämt.
…trots att det minst sagt lockar att krypa ner i soffan under filt. 


Så är vi plötsligt mitt i hösten.
Kattvalparna fyller snart 12 veckor och blir flytt-redo.
Jag vet att deras nya hem väntar på dem och kommer ge dem en fin tillvaro, men trots det,
vill jag helst stanna tiden och bevara dem som mina små dunbollar för all framtid.
De är ju så ljuvliga, de där små…

Men, min stora valp, Säkringen, som på något vis redan blivit 5 månader,
kräver ju också sitt, precis som Nompan.
Så, att de minsta flyttar snart, kommer bli bra ändå. Det vet jag ju.
För att det är fullt upp med ett väldigt intensivt heltidsjobb, kattvalpar, hundvalp o en vuxen hund.
Och så resten av allt som ska hinnas med  i livet.
Det kan jag ju inte annat än instämma kring. Hur roligt det än är, så tar energin slut ibland.


Och när energin tar slut så är naturen som viktigast, såklart.
Imorse blev det härliga timmar i skogen, att regnet stundvis öste ner gjorde ingenting.
Då är ju ingen annan i skogen, och regnet får naturen att dofta extra gott.
Strax innan hemfärd tog regnet en paus och jag hann fota lite.
Noomi tycker att det är dötråkigt när jag plockar fram kameran,
men Säkra har ännu inte hunnit tröttna…


Säkra, fem månader, alltså.
Hur galet är det inte, att hon snart är ett halvår.
Och att jag äger en Vorsteh?! Förstår fortfarande inte, haha.
Hon är en intensiv tjej med mycket humor & en liten bulldozer med stor envishet.
Hon prövar mitt tålamod och ger mig samtidigt snabb cred för när jag är tydlig och konsekvent.
Jag har aldrig haft en valp som tycker om att vara så nära som Säkra.
Hon älskar verkligen att ligga nära, nära.
Blir glad bara jag tittar på henne,
och smittas av hennes glädje.
Jag hoppas så innerligt att hon får vara hel och frisk,
och att vi får dela många år ihop!


Jag blickar tillbaka, en vecka.
Till fjälltoppar, spegelblanka vatten & jämtlandsluft.
Till kalla tältnätter och morgnar så vackra att man nästan tappar andan. Som gör det värt kylan, trots allt.
Till en trött vorstehvalp nedkrupen i sovsäcken. Till köttbullar på burk och pulvermos,
som smakar fantastiskt för att utsikten maxar smakupplevelsen.
Till att sitta och göra ingenting utan att bli uttråkad,
för att naturupplevelsen är upplevelse nog.

Blickar tillbaka,
och känner åter härvaron.
Känslan av att vara just precis här & nu och ingen annanstans.

Och jag konstaterar, som så många gånger tidigare,
att livet levs bäst ute.


Klockan är bara strax efter 21, men ögonen är redan tunga som bly.
Det blev en söndag som startade tidigt för att smyga ut med sambon på bockjakt i gryningen.
Det blev ingen jaktlycka idag, men väl en fin morgon till skogs.
Och sedan, redan innan 10 hade vi plötsligt hunnit med en himla massa.

Till lunch kom fint besök från Örebrotrakten.
Det var längesedan jag och Linnea sågs senast, men så kul att prata ikapp lite.
Det är så roligt med vänskap som dyker upp oväntat, slås ofta av det…
Linnea & jag lärde känna varandra via ett forum för anhöriga till militärer på utlandstjänst, det är flera år sedan nu,
när våra pojkvänner befann sig utomlands och vi hemmavid, med längtan och oro i bröstet.
Det visade sig att vi bodde ganska nära, arbetade inom liknande sektorer och delade syn på livet på flera plan.
Så vi har hållit kontakten sedan dess. Älskar sånt.
En annan av mina, idag närmsta vänner, träffade jag genom en ”kompis-app”.
Som Tinder, fast för att träffa vänner! En app som jag skaffade när vi flyttade hit ut på vischan utanför Sala
och jag inte kände en kotte i närområdet. Och vips, så visade det sig att det fanns en till, nästan som jag,
knappt tio minuter bort.
Tillfälligheterna.
Eller ödet, kanske.
Vad vet väl jag.



I övrigt är det just nu ganska ständigt full rulle här hemma.
Skolorna har startat igen, och jobbet som skolkurator är därmed så även det, i full gång.
Kattungarna blir 6 veckor imorgon och är sitt gulligaste jag.
Ibland värker det till inuti mig, för att de är så himla gulliga att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Vill bara stoppa tiden, så att de inte blir äldre och stannar såhär söta & förblir mina!

Och så Säkra-Säkring, hon blir imorgon hela 4 månader. Tänderna rasar, och benen växer.
Hon ger mig fjärilar i magen och är underbar. Och stundvis, skitjobbig & busig så att hälften vore nog.
MEN så mycket kul vi har & kommer att ha, hon och jag. Övertygad om det.

Himla fin är hon också,
med risk för att vara lite partisk. 

Men nu, dags att stänga den här helgen,
och ladda upp inför tiptopveckan som väntar.


  • Lisa - Åh Sofie, inte läst din blogg på år och dagar. Glömt bort den här delen helt. Men så fint du skriver – fortfarande, och så fint bloggformatet är. Saknar det lite. Kattungarna är så oändligt söta, och hoppas att jag snart ska ha vägarna förbi er fina plats på jorden så att det blir tid för ett besök.

    Stor Kram!

    //Lisa & Loi (så att du vet vem )ReplyCancel

 

Vi fick några Jämtlandsdagar!
Med hälsa-på-stopp, både på vägen upp & vägen ner.
Jämtlandsdagar, med hjortronplock, blöta fötter på myren &
en Säkra som trillade i vattnet titt som tätt.


Det blev en dag till fjälls också. Som jag längtat!
En dag, i alla väder som sig bör och med lungor som plötsligt blev påminda
om hur mycket luft de faktiskt kunde fyllas med.

Det är bara fjälluften som kan skapa den påminnelsen,
som ger utrymme för de där allra djupaste andetagen.

Det blev ingen lång tur, såklart. Med tanke på valpis.
Men ändock, jag fick andas fjälluft, dricka kaffe ur kåsa med vidunderlig utsikt
och Säkra fick se fjällen för första gången.
Det räcker fint, så.



Det blev en natt i stugan vid sjön också.
Kanske blev det sommarens finaste kväll, när jag tänker efter.
När Johan drog upp en läskig gädda ut Storsjöns mörka vatten,
och vi lyssnade på sommarprat till sent med vedspisen sprakandes i bakgrunden
och två trötta, nöjda hundar bredvid.
Enkelheten är ändå det vackraste.


Några dagar i norr, alltså.
Med friskluft, familj & vänner.
Dagar som, precis som alltid, gick for fort,
och lämnade kvar platser att besöka & vänner att prata ikapp med.
Tur, att det inte dröjer så länge tills nästa gång.




Säkra vaknade tidigt imorse.
Vi tassade ut i morgonsolen, där daggen gnistrade.
Jag drog ett djupt andetag, log för mig själv och kisade mot solen och den klarblå himlen.
Jag andades in igen, och fyllde lungorna.
Luften var annorlunda nu.
Krispigare, friskare, lättare att andas.

Och jag förstod,
att den bara ville ge en liten hint om att den snart är påväg. Hösten.
Jag njuter lika mycket varje år, av att få känna den där krispigheten i luften igen.
För ja, sommaren må vara vacker på många sätt, men september-hösten,
det är min tid, det.


Här på gården har tiden fyllts och rusat iväg sista tiden.
Med gäster i huset, diverse projekt, valp-hyss och annat.
Och så har vi ju väntat, längtat och räknat ner.
Till kattvalparnas ankomst.

För det blev ju en riktig baby-boom här på gården den här våren & sommaren.
Med en liten valp & Estrid vars mage växte och växte, för att förra veckan äntligen visa
sig innehålla fyra, friska små liv. Det var fantastiskt att få vara med när de föddes!
De börjar öppna ögonen nu, och utforska sin värld mer och mer.
Helt ljuvliga, och svåra att slita blicken från!


Vi startar långsamt, långsamt idag, jag & tjejerna.
Jag fyller på kaffekoppen igen, äter några fler jordgubbar.
Lyssnar på Mumford & Sons;
before you leave,  you must know you are beloved.
Det får mig att tänka på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat,
har ni lyssnat på det? Om inte. Tycker jag att ni ska göra det.
Det griper tag, får tårarna att forsa och hjärtat att värka av smärta,
men det väcker också beundran för hans kloka, vackra ord.
Det skapar insikter och ger perspektiv.
För vad är viktigt i livet, egentligen? 

Själen har skavt lite sedan jag lyssnade.
Sådant som verkligen berör mig,
gör ju det så djupt och innerligt. Det stannar kvar ett tag.
Det behöver processas & reflekteras kring.
Och jag behöver få fatt i vad det är som träffar hårdast,
i just mig.


Så, en sådan vecka har det varit.
Med lite skav i själen emellanåt, och en känsla av skörhet.
Och trots att jag sagt precis det som behöver sägas till mina deltagare genom åren,
och nu till eleverna jag möter;
”alla känslor är okej, de behöver få kännas ordentligt, även de jobbiga”
har jag fortfarande ibland svårt att påminna mig själv om det, att det är okej med dagarna när
ledsenheten, skörheten & ångesten ligger nära till hands.

Vi är ju bara människor, allihopa.
Med de lätta och de tunga känslorna, med lyckan & tvivlet och allt däremellan.
Några av oss, känner in allt, med ständiga känselspröt ute. Medan en del, känner in lite mindre.
Men alla bär vi på samma sorts känslor. Och varenda en av dem, får plats i vår kropp.
Varenda en, av känslorna som känns, kommer med ett budskap.
Så, vad säger dina känslor till dig, idag?


Mina känslor säger att en långsam start var precis vad som behövdes.
Att bröstkorgen idag behöver fyllas med frisk efterregnetluft & fotsulorna behöver skog under sig.
Sen, är jag redo för att skåla i bubbel för en nybliven 30-årig vän och prata bort halva natten.

Det blir en fin lördag, det.


Och den här lilla, hon har blivit 10 veckor och är alldeles
ljuvligt busig, kramgo och nyfiken på livet. 

Jag tycker så mycket om henne! 

  • Lena Deimo - En sådan fin författare du är! Fortsätt skriva på alla de sätt du kan komma på.
    Kram från LenaReplyCancel

Sommardagarna rullar på här i Varmsätra.
Det är ju inte klokt vilka varma dagar vi haft!
Och lilla Säkra, hon har nu bott här i över en vecka.
Dagarna sedan jag hämtade henne har bara rusat iväg, späckade med smått & gott.
Men framförallt med valpbus, såklart. Och passande, så att valpis inte hittar på alltför mycket tok.
En liten bustjej är hon allt, ingen tvekan om den saken!

Benen blir längre för varje dag som går, och en del av mig vill stoppa tiden…
Det var ju så längesedan jag hade en lill-liten valp. Noomi var 5 månader när jag hämtade henne,
och det var en helt annan grej. Så jag njuter nu, av valpgoset och skratten som Säkra bjuder på
genom sina diverse tokigheter (men jodå, visst kommer jag även bli ett och annat grått hår rikare på kuppen!).

På samma gång, så längtar jag såklart tills hon blir lite större, och träningen kan komma igång ordentligt.
Vi har börjat lite smått redan nu, och jag ska erkänna att jag känner mig en aning ringrostig men också otroligt peppad.
Det var ju ett bra tag sedan jag tränade & tävlade hund ”på riktigt” nu. Så, jag försöker insupa så mycket
inspiration & lärdom jag kan om fågelhundsträning från olika håll! Så roligt!


Under första veckan hos oss, så har Säkra lugnt sovit sig igenom ett par olika tillställningar, tjuvat skor,
sprungit i skogen, gjort jämfotahopp i blåbärsriset, doppat tassarna i sjön & trillat i med hela sig, kört rally i potatislandet,
bitit i fingrar, shorts & långt hår, pussats med katterna, sovit nära med kinden tätt intill min,
terroriserat Noomi som är alldeles för snäll, suttit på bron och filosoferat, ätit favoriten vattenmelon,
och en hel del annat såklart…

Och så har vi sovit första natten (av många!) i tält, tillsammans med Jossan & Boo!
Vilken kväll vi fick, ute vid Härjarö. Konstigt nog första tältnatten för i år för min del, men så mycket mersmak.
Vill ta tältet och flytta ut i det på heltid.
Finns ju inget mysigare än att somna & vakna mitt i naturen!




På självaste midsommaraftons morgon, åkte vi till Kolsva för att hämta hem en efterlängtad liten valp.
Lilla Tappra Säkra. Den lilla valp som klättrade upp i mitt knä och somnade,
redan första gången jag träffade dem, och som från den stunden förblev favoriten i kullen.
Hon blev det, som tillsammans med mina fjärilar i magen fick följa
med hem till Varmsätra i fredags.

Att hitta på ett namn med början SÄ var inte det enklaste,
men nu känns det självklart, att hon är just en liten Säkra.


Allting har rullat på fint första dagarna här på gården.
Hon är en nyfiken tjej med långa öron, vassa tänder,
fart under tassarna & glimten i ögat.
Hon är mysig, framåt men inte för på, och iakttar och funderar innan hon
sedan tar sig an det hela, om något verkar läskigt.  Hon älskar verkligen att vara nära
och somnar helst av allt i knät. Ser fram emot att lära känna än mer och se henne utvecklas!

Och lika härligt som det känns, lika overkligt är det ju, att jag nu äntligen har en stående fågelhund.
Och tänk, att Säkra och jag framöver ska utforska fågelhundsvärlden och allt som hör till,
tillsammans. Lite svindlande & läskigt är det ju, att ge sig in i något helt nytt.
Men ack så spännande.

Tänk, den dagen, när vi jagar ripor tillsammans på fjället. 
Det är målbilden, det.

Men först, så njuter vi av att vara i valp-bubblan en stund.
Och av att sommaren precis börjat på riktigt.

Tänk att hon är här nu.


Fredag kväll är nog veckans skönaste stund.
Med en arbetsvecka bakom sig att reflektera över, stunder att glädjas åt & andra att klura vidare kring.
Och med helgen som stundar, redo att fyllas med återhämtning och roligheter.
Den här veckan, främst det förstnämnda.
Herregud så trött jag varit om kvällarna under veckan…
Fortsatt många nya möten och intryck på jobbet & så väderomslag på det, har nog gjort sitt.
Så, i helgen blir det vila, utomhustid och grillning med vänner. Fint så.
Det där med att lyssna på vad kroppen behöver, är ju så viktigt.
Men, lätt att glömma när så mycket i livet är roligt
och timmarna snabbt bokas upp.

Veckans bästa?
I onsdags såklart, när jag & Camilla for iväg och hälsade på valparna.
Det var tredje gången jag träffade dem,
och de är ju så ljuvliga, busiga och fulla av liv och nyfikenhet.
Och, med tänder som pirayor, som sig bör.
Förstår ni att ett av de här småtrollen följer med hem om bara två veckor?!
Helt galet faktiskt. Ser så fram emot att snart få veta vem av dem det blir<3




 

Juni månads första dag,
och med den så kom sommaren
verkar det som.

Jag undrar var våren passerade, hann nog inte riktigt med.
Inser att jag redan jobbat en månad på nya jobbet.
Jag har varit skolkurator i en hel månad.
Ena stunden trygg & säker & övertygad om att det här är rätt just nu.
Andra stunden tvivlande, vacklande och undrande om jag verkligen kommer lära mig allt,
tänka rätt, göra rätt, komma ihåg allt.
Allt det där som det innebär att vara ny på jobbet, det vet jag ju.
Men i magen känns det rätt ändå.
Att få möjligheten att lyssna på alla kloka funderingar, stötta, nicka
och känna med, i allt det där som livet innebär när man går
i högstadiet och är någonstans mittemellan att vara barn & att vara vuxen.


Så,
våren kom med nytt jobb, en himla massa fixande här hemma på gården,
och så föddes ju ett gäng små nya liv också.
Åtta små Vorstehvalpar föddes hemma hos Philippa på Kennel Tappra för några veckor sedan,
och en av de små flickorna kommer flytta hit till Varmsätra!

Efter 12 år med vallhund, testar jag något nytt – stående fågelhund.
Det känns spännande och så himla roligt.
Jag ser så fram emot att få välkomna en ny liten kompis till vår flock, att få lära känna henne,
och lära mig massor av nytt framöver inom fågelhundsvärlden.
Och jo, visst pirrar det lite i magen, av förväntan och igenkänning vid tanken
på att komma igång med hundlivet på riktigt igen.
Det var ju ett tag sedan nu. Men nu är det dags igen.

  • Elin - Så fint att du är kurator tycker jag, känns som att du har den rätta empatin & de rätta perspektiven för att göra det bra. Kul med ny liten valp också!ReplyCancel


Snart har halva 2020 passerat. Jo, men nästan ändå.
Bloggen har verkligen fått rekordfå inlägg, text har formulerats i mitt huvud men inte satts på pränt.
Livet har rullat på i snabb takt, och på samma gång långsamt.
Den mörka vintern skapade nog lite oreda i mitt inre, jag tror det var min norrländska själ som
längtade så innerligt efter snögnistret, som aldrig kom…
Själen har fått mer ro nu, när våren ankommit, om än i något stillsam takt.

Strax innan Coronavågen sköljde över världen tog jag mod till mig, och tackade Ja till ett nytt jobb.
Så sedan några veckor tillbaka arbetar jag inom skola istället för inom arbetsrehabilitering.
Det är som en helt annan värld, som jag längtat tillbaka till, och det känns så bra & inspirerande.
Det får bli ett eget inlägg framöver, tror jag bestämt.

Helgen har varit en väldigt fin sådan.
Med valpgos, trädgårdspyssel, kompistid & utflykt.
Igår vandrade jag och Eva en tur i Hårsbäcksdalen.
En pärla, som visade sig ligga endast en kort biltur härifrån.
Vi vandrade bland vitsippor, längs stigar vid porlande bäckar med solstrålar som
letade sig fram genom grönskan.
Var och varannan meter stannade vi,
bara för att det var så vackert!

Så, våren är här nu, med ljuset, grönskan, nytt jobb, mer energi
& en pirrande längtan till sommaren.
Samtidigt härjar Coronan, och jag är tacksam över varje dag jag & mina nära får vara friska.
Och över att ha en gård att dona på, som inte gör det det minsta jobbigt att hålla social distans.

Tacksamheten, tror jag är det viktigaste vi har,
i sådana här märkliga tider.

Bydalsfjällen, Jämtland.
Så vackert att jag fick gåshud.

Det har varit en solig lördag i Sala.
Och det slog mig, återigen, vilka kontraster livet & vårt avlånga land bjuder på.
För två veckor sedan befann jag mig till fjälls, och från en helikopter tog jag bilderna ovan.
Helgen efter det, var jag återigen på plats i Jämtland och åkte skidor tre dagar i rad med lyckobubbel i bröstet.
Och i helgen, är jag kvar i södern & Västmanland,
och har sett både blåsippor & tussilago!

Livet bjuder som alltid på smått & gott i en salig blanding.
Önskar bara att det gick lite enklare att teleportera sig mellan
allt härligt man vill hinna med att uppleva,

…för visst är det väl ändå det livet handlar om.
Att uppleva. Både inuti & utanför sig själv!

Tacksam för tre soliga, härliga lördagar i rad.
Imorgon ser jag fram emot att hugga tag i bröllopsbilderna som
helikopterturen som nämns ovan förde med sig. <3


Så har vi trillat ett par veckor in i Januari & 2020.
Jag tycker om att sammanfatta året som passerat, det är något lättande i det,
att skriva ner, sätta punkt, och sen kliva in i ett nytt år,
som väntar på att fyllas av liv.

Orden har dock inte riktigt kommit till mig för
att plocka samman 2019,
förrän nu.

Jag kikar tillbaka på 2019 med blandade känslor,
det har på flera sätt varit ett underbart år, men det har också varit ett år
fyllt av mycket sorg, ångest & obeskrivligt många tårar.


Året var händelserikt.
Första delen av året präglades av oro, pirr & så småningom stor lycka,
när vi, efter lite om och men, tillslut fick ett samtal från mäklaren att säljaren godtagit vårt bud,
och att gården utanför Sala blivit vår.
– Vi skulle äntligen få flytta ut på landet, till vårt eget hus!

Därefter började våren spira.
Jag & Johan tog jägarexamen och vi spenderade en weekend i Budapest.
På hemvägen möttes jag av beskedet att en fin person & inspirationskälla
valt att inte leva jordelivet längre, det träffade hårt,
och tankarna på henne har funnits med hela året.
Samtalen med vänner, om livet, mening och valen vi gör.
Har varit många & meningsfulla.


Vi flyttade in i Maj. Och våren på gården var härlig!
Att kunna sitta ute på bron och dricka kaffe,
strosa runt och bara njuta. Vi trivdes snabbt i vårt nya hem, och hundarna njöt minst lika mycket som
vi av att ha utrymme att springa massor på. Jag minns Diezels lyckorus och hur hela han strålade.
Vi var på bröllop och dansade natten lång. Och firade första midsommaraftonen på gården med vänner.
Emrick, en ljuvlig liten kattvalp flyttade in, och spred så mycket glädje.
Sådär som bara en kattvalp kan, med en massa tok & upptåg.


Strax innan semesterns ankomst så blev Noomi huggormsbiten.
Hon blev plötsligt halt och apatisk en eftermiddag, och vi åkte i ilfart till Uppsala där Noomi stannade över natten.
Då visste man inte helt vad som hade hänt, och oron var stor tills veterinären, morgonen efter,
konstaterade att det var ett ormbett. Tack och lov repade hon sig väl.
Semestern rullade igång och startade sedan i Jämtland.
Diezel blev hängig, och det gick inte över. Oron för Noomi blandades för oro för Diezel.
Och det hela slutade med jag fick ta avsked av min allra vackraste Diezelfarbror. 11 år gammal.

Jag var inte redo för det, skulle aldrig kunnat bli redo.
Men det var oundvikligt. Hans kropp var klar med jordelivet nu,
och hans själ var redo att flyga vidare.


Tårarna var många och smärtan stor. Jag sörjde, men kanske inte så mycket jag hade behövt.
Sånt kommer alltid ikapp, och har funnits med i bröstet under hösten.
Älskade, älskade, Diezel. Känner ännu sån tacksamhet att
han fick leva sin sista tid här på gården.

Sommaren,
trots att något så viktigt fattades oss så, rullade ändå vidare.
Lilla Estrid flyttade in och gjorde Emrick sällskap. Det donades på gården och familjen kom på besök.
Vi spenderade större delen av dagarna utomhus och njöt av landetlivet.
Att kunna öppna dörren och direkt komma ut i naturen och tystnaden.
Inget slår det. Det var motigt att börja jobba igen efter semestern – jag hade en ständig hemlängtan.
En skön känsla. 



Hösten och vintern som inte blivit någon riktig vinter,
har rullat på i mestadels vardagslunk men med flera fina inslag.
Fjälltur, sovrummet blev färdigrenoverat, jag insåg hur roligt det är att cykla MTB,
Johan fyllde 30 & firades, vänner har kommit på besök, långa pannlampe-promenader
& många tända ljus. Och så har jag stått stilla, länge, med blicken vänd uppåt
och känt tacksamhet över hur väl man ser stjärnhimlen här ute.


Ett år med lite av varje. Som alla år, antar jag.
Ett fint år, och på samma gång, ett fult.
Ett år med lärdomar, insikter & nya erfarenheter.
Ett nytt, fantastiskt hem, nya bekantskaper och nya drömmar.
Två älskade kattvalpar.
Jo, visst var det ett fint år, på väldigt många sätt,
2019.


Och 2020, då?
Jag hoppas på ett år med lite mer av det mesta som är härligt, helt enkelt.
Och lite mindre av det där andra, mer ohärliga.
Förhoppningar om mer energi, mer glädje, mer mod & mer tillit.
Mer äventyr. Små. Och kanske något större.
Jag vill skapa en tillvaro där jobbet tar mindre energi än det gjorde 2019 och
att livet utöver timmarna på jobbet därav känns mer lustfyllda.
En tillvaro med en gnutta färre känslor av oro vore fint, och så en massa roligt
att längta till och se fram emot tillsammans med människor jag tycker om, förstås.
Det. Vill jag fortsätta skapa,
nu under 2020.

Och konstaterar, att jag till viss del, redan börjat.

Så har julen passerat, en grön sådan, men fin ändå.
Än står dock julgranen kvar och pryder huset, och ledigheten,
den har ju bara kommit halvvägs.

Snön föll lagom till julens sista dag, och jag blev så glad att det fladdrade till i
bröstet när gården åter blev snötäckt. Efter att november och december varken
bjudit på särskilt mycket sol eller snö, tror jag att ljuset blivit extra efterlängtat.
Och så är det är väl så, efter en uppväxt i Jämtland, att det inte känns helt som jul,
förrän marken ligger gnistrande vit.

Imorse vaknade jag till en rosa himmel utanför sovrumsfönstren.
Jag hoppade snabbt i kläderna, tog med mig kameran & djuren och begav mig ut i minusgraderna.
Dimman, solen påväg upp, djuren som studsade omkring i snön.
Kylan bet lite lagom i kinderna
och jag tänkte på vad en deltagare på jobbet sa för några veckor sedan.
”Jag mår som bäst när det är kallt ute!”
Vi pratade om det då, att hjärnan känns klarare på något vis,
och tankarna lättare, när det är kallt ute.
Och jag kan bara hålla med.
I kyla, går det bara att vara här & nu,
i stunden.
Det är underbart.

Det blev kaffe & smörgåsar på en sten strax bakom huset,
till utsikten på bilden nedan, efter morgonpromenaden.
Och jag kan inte tänka mig en bättre lördagsstart.


Julmusik klingar ur högtalaren, kattungarna som börjat bli stora nu, ställer till med bus
som vanligt, och jag, jag dricker te, blundar, och låtsas att det ligger snö utanför fönstren.
Vi är inne i vår första julmånad på gården, efter en November som försvann i ett nafs
med sovrumsrenovering & födelsedagsfirande av J.
I helgen knåpade jag ihop några kransar till dörrarna, vi satte upp en ljusslinga
och jag var en sväng på julmarknad och inhandlade ett fårskinn
(önskar att jag hade råd att fylla hela huset på en gång, det är ju så ljuvligt).
Julkänslorna börjar infinna sig lite smått, med andra ord.

Och idag är jag ledig! På en måndag.
Inget som hör till vanligheterna för min del,
så jag njuter till fullo.
Kanske blir det lite fix hemma, en loppistur, eller en lång, lång promenad i skogen med Nompan.
Eller något annat. Vi får se, helt enkelt.

Jag ska nog passa på att fundera, och kanske skriva lite också,
för att sammanfatta året som gått & blicka framåt.
Det är ju bara några dagar kvar nu, på 2019.
Ett händelserikt år, på gott & ont.

Vad är ert bästa från året som gått? 
Mitt är såklart att vi flyttat hit ut, och katterna.



Älskar förövrigt tapeten vi valde till sovrummet. 
Boråstapter Anno Nora. 

Det är November. Och jag njuter.
Jo, det är faktiskt sant.
November, som brukar vara månaden jag fasar för redan i juni.
Månaden, när mörkret kommer & energin försvinner.
Det är annorlunda i år. Lättare.

I år njuter jag av dimmiga dagar & mörka kvällar, av att gå med pannlampa i beckmörkret
och mötas av katterna på uppfarten när bilen rullar in på gården efter jobbet,
av att fylla huset med tända ljus, och om & om igen säga, tänk att vi bor här.
Men allra mest njuter jag av att känna energi på kvällarna. Trots att det är årets gråaste månad.
Vi snickrar & tapetserar, grejar, donar, dricker te och njuter.
Klart att ångesten kommer vissa dagar ändå, men det är på ett annat sätt nu,
när jag har ett på-riktigt-hemma jag inte längtar bort från.

Det är klart att vi ibland funderat över om vi tagit oss vatten över huvudet
som köpte en gård såhär ute på vischan, om vi har råd, om vi klarar av allt.
Säkert har en del i vår omgivning också skakat lite på huvudet och undrat.
Men sedan vi väl flyttade hit, är det så sällan de tankarna kommer,
för oavsett om vi kommer bo här i 2 eller 20 år, så gjorde vi det,
vi vågade köpa ett eget ställe att bit för bit, göra till vårat.
Och för min del, uppfylla en dröm jag haft sedan jag var liten.
Oavsett, vad framtiden, som vi inte vet något om, innebär. Så får vi chansen att bo här nu,
och jag kan tjata om det i all oändlighet, hur mycket värt det är, och vilken livskvalitet det ger.

Att följa den där magkänslan, det finns inget viktigare. Kom ihåg det.


Starkt chai-te & Melissa Horns nyaste album ur högtalarna.
Jag lyssnar bara på henne på hösten. Det passar sig bäst med det lite melankoliska då,
det eftertänksamma & lugna. Det som jag egentligen känner mig mest bekväm i, om jag ska vara ärlig.
Sommaren är härlig såklart, men hösten är mer jag. Trots min hatkärlek till den.
Den är mer tillåtande, mindre kravfylld och får det att riva till på ett skönt sätt i själen & sinnet
med sina friska, kyliga vindar, på ett annat sätt än vad
sommarens ljumma brisar någonsin klarar av.

Här hemma kör katterna sitt sedvanliga kvällsryck medan jag
tömmer minneskort och förbereder lite för helgens fotojobb.
Hittade i samma veva dessa bilder, från min & Fridas tur på Sonfjället för ett par veckor sedan.
Efter gymnasiet flyttade hon norrut och jag söderut, och vi tappade kontakten mer eller mindre helt.
Nu hade vi 7 år att prata ikapp, och jag tror att en fjälltur kan vara det allra bästa för sånt.
Och höstfjäll, det slår ju det mesta!

Gäspar.
Och känner mig tacksam över att det äntligen är fredag imorgon.
Veckans skönaste dag!


Trots att det tar över halvtimmen att åka till och från jobbet numera,
så känns både mornarna & kvällarna längre här ute.
(Ja, det kan förstås hända att jag säger annorlunda i vinter när allt är becksvart här)
Jag vet inte riktigt vad det är som gör det. Men jag antar att det är en kombination av att ha
naturen utanför dörren tillsammans med tystnaden, trivseln, här&nukänslan
och att det fixas & donas med saker mest hela tiden. Tiden fylls väl.


Och tänk att Augusti månad snart har passerat, och sommaren med den.
Vår första sommar på gården, som varit alldeles ljuvlig och på samma gång
innefattat så mycket oro & sorg. Precis så som livet är.
Glädje, sorg, lycka, besvikelse. Allt får plats.
Livet rullar på, även utan Diezel, men hans finns med i minnet hela tiden.
Såväl hemma, som på jobbet, där kollegor & deltagare ofta nämner honom.
Det glädjer mig. Att han gjorde avtryck hos så många.

Jag är tacksam,
över att livet i samma veva som all sorg,
också innebar att lilla kattvalpen Estrid flyttade in.
Hon & Emrick blev snabbt som ler & långhalm,
och har lyst upp sommaren med alla sina upptåg.
Inget tillför ju så mycket glädje som att ha djur omkring sig.


Men, sommar i all ära.
Nu är jag ändå redo, redo för hösten!
För allt det krispiga & friska, det gula, orangefärgade
och för alla tända ljus inomhus. Bästa tiden på året,
då livet känns som allra mest, om ni frågar mig.