Fotograf Sofie Gustafsson »

Från helgens soliga bröllop, så vacker bukett!

Precis som vanligt, rasar tiden iväg i en väldig fart.
Just nu, är det ju dock väldigt uppskattat, eftersom vi nu äntligen är inne i rätt månad,
och bara har dagar kvar till vi får flytta in i vårt nya hus.

Konstaterar dock, att det trots mycket fokus på kommande flytt, hanns med en hel del med under April månad!
En härlig vårweekend i Budapest som jag sett fram emot sedan jag fick den i födelsedagspresent av Johan i Januari,
årets första bröllopsfotografering och så har nästan hela jägarexamen klarats av (bara högviltsprovet kvar, så glad!),
för att nämna några extra minnesvärda delar.

Och så trillade vi alltså in i Maj idag, med en ledig dag mitt i veckan. Lyx!
Efter sovmorgon och långfrukost rullade vi iväg på utflykt.
Svängde in spontant på en liten loppis längs vägen. Jag fyndade ett våffeljärn att ha över elden för några ynka slantar
och ett underbart gammalt skrivbord som jag tänkte måla om.
Vi åkte förbi gården också, passerade och kikade på håll.
Som för att återigen konstatera att jo, den är faktiskt där – gården med huset som
vi snart ska bo i.
Vi har inte hittat på.

Och snart, kan jag öppna dörren på morgonen,
släppa ut hundarna på gården och sitta på bron och dricka morgonkaffet.
Utan brus av bilar & människor runtikring.
Knappa två veckor kvar.

Och nej, det går inte att tänka på så mycket annat just nu.


”Och appropå hus.

Tänk den dagen, då jag kan köpa mitt eget drömhus.
Ett hus med en historia bakom sig,
med dubbeldörrar, kakelugnar & stora fönster…

Det lär dröja, innan den dagen.
Men jag älskar att drömma mig bort, dit.”

– ur ett blogginlägg från 2014

Jag ler lite för mig själv,
och känner en lätt rysning dra genom kroppen.
Jag minns när jag skrev det där inlägget.
Tänk att jag faktiskt är där nu. Fem år senare.
Tänk att det händer nu.

Vi har pratat mycket, och jag har haft svårt att landa i vart & hur ska vi bo.
Det är ju som det är. När livet är lite splittrat, och finns i olika delar av landet.
Jag har ju varit där förr. I velandet, avvägandet, obeslutsamheten.
I önskan av att vilja ha allt fint i livet samlat på ett och samma ställe,
och i vetskapen om att det är helt omöjligt att lösa den ekvationen.

Men så kom insikten,
om att livet inte ger någon betänketid.
Att tiden går och livet tickar på, trots mitt funderande.
Så jag landade i beslutet, gav mig hän fullt ut i vårt huskikande,
och då, då dök det upp.
Huset,
eller ja, snarare gården, där vi båda för första gången kände,
att här skulle vi vilja bo. 

Och så blir det.
För några veckor sedan skrev jag & Johan på kontraktet för
ett hus byggt i början av 1900-talet, med dubbeldörrar & stora fönster.
Ingen kakelugn visserligen, men en kamin ska vi nog se till
att installera så småningom.

Det känns fortfarande lite overkligt,
och förmodligen kommer det inte landa helt, förrän i Maj,
när vi flyttar in på vår egen lilla gård. SOM jag längtar.

Livet kan verkligen överraska ibland.
Och nu är det April, fågelkvitter
& ett pirr i kroppen över allt som väntar!


Det är några timmar kvar av 2018,
och jag kikar bakåt, och funderar över året som varit.
Ett år, som precis som andra år,
innehållit såväl toppar som dalar, skratt & tårar.

Det känns dock, som ett år med något mindre
drastiska förändringar än tidigare år.
Vilket nog varit välbehövligt.





Vissa saker blickar jag tillbaka till med lite extra glädje,
som är när J kom hem igen, efter att ha jobbat borta länge.
Vi har därefter flyttat ihop, rest till Thailand & Spanien,
firat jul tillsammans och hunnit med diverse andra små äventyr.
Vandra Jämtlandtriangeln till exempel, det var efterlängtat!
Men kanske framförallt, har vi haft mer vanlig vardag tillsammans,
det saknade jag mycket förra året och är tacksam
över att 2018 gav mer av.


Jag är också glad för alla härliga utomhusstunder med vänner…
För starten av året i Kloten, fjällvandringen i Skäckerfjällen,
tältnätter i skog & på klippor, svampplockning, kajakpaddling,
kaffe framför eld och långa promenader i kända & okända miljöer
med tid för samtal om stort och smått.
Sånt, som är så himla värdefullt.

Vänner & familj har stöttat i vårt och torrt under året.
Det är jag enormt tacksam för.





2018 har varit lärorikt & spännande, likväl som tufft & ångestfyllt.
Jag är tacksam för härliga minnen, nya vänskaper & erfarenheter.

…och 2019?
Då hoppas jag avsluta Jägarexamenutbildningen som startade nu i slutet av året.
Jag önskar mig också ännu mer tid utomhus, med äventyr av olika slag! Framförallt mer fjäll, såklart.
Tid i fjällen kan det ju aldrig bli för mycket av.
Jag önskar mig en gård… och fler djur… och samtidigt att kanska landa lite mer i livet som är nu,
njuta mer av stunden istället för att fastna i det som ska komma sen.

Jag går in i 2019 med nyfikenhet,
och ser fram emot att få göra det till ett härligt år!

Gott nytt år, och var rädda om varandra <3


Nu blickar vi framåt

Är det något jag verkligen kan känna tacksamhet för, så är det vänskap.
Och kanske på ett särskilt sätt, för de där vänskapsbanden som håller
sig hela utan att nötas det minsta, trots långa avstånd & lång tid mellan gångerna man ses.
Banden som hålls starka, tack vare påminnelser om att man tänker på varandra & finns där,
trots att man är på olika platser rent fysiskt.

Maja är den sortens vän.
Vi ses sällan, men håller regelbunden kontakt vi telefonen.
Och ingen är så bra på att skicka peppiga meddelanden
en trött vardagsmorgon som hon!


I helgen,
var det äntligen dags att åka upp till Övik och hälsa på henne, sambon & hundarna.
Det blev en toppenhelg som fylldes med Novembersol,
vandring till Skuleberget & Slåtterskrevan, fotografering,
en himla massa surr & kaffe ur kåsa.
Därtill; vattenfall, eld vid jaktstugan,
fantastisk mat, skogspromenerande
& långa frukostar.

En helg fylld av härligheter helt enkelt,
och en perfekt start på årets näst sista månad.












Jämtland bjöd på snö när jag var där i helgen.
Som gnistrade i solen & knarrade under skosulorna.
Jag saknar den redan, då det här i Västerås idag har
regnat & varit grått precis hela tisdagen.

Dock blev helgen inte helt som önskat, då Noomi under ett
obevakat ögonblick kilade ut på den nylagda isen – gick igenom, och tog sig inte därifrån.
Jag kastade kameran i snön och klev i det kalla vattnet för att kravla ut och hämta henne.
Upp kom vi, genomblöta & iskalla. Men tack & lov gick allt bra.
Som tur var, var vi inte själva där.
Och ännu mer tur i oturen – var att hon inte hann
springa ut så många meter innan isen brast.
Vad som kunnat hända om hon hunnit ta sig längre ut vågar jag knappt tänka på.
Att rädda Noomi var det enda jag tänkte på i stunden, så till råga på allt
föll min mobil ur jackfickan och ligger nu på en sjöbotten någonstans.
Klantigt kanske, men den går ju i alla fall att ersätta.

Så, nu har vi provat på att bada isvak, Noomi & jag,
och jag känner definitivt att vi har tillräcklig erfarenhet av det nu,
och har inget behov av att pröva det igen…

I övrigt,
var det ändå fint att hinna umgås lite med vänner & familj.
Tänk om det gick att klona sig, så att man kunde befinna sig
i norr & söder på samma gång.
Så himla bra det vore.

De senaste dagarna har passerat i en rasande fart,
och snart, är det redan en vecka sedan vi var på bal!

I lördags blev det fördrink, fix & fotografering hos oss
tillsammans med vänner, innan vi sedan rullade vidare till Enköping för
den årliga höstmiddagen på regementet.


Det var andra gången för min del,
och tack & lov kändes det lite mindre pirrigt denna gång.
Men, ändå lika högtidligt med alla uppklädda människor,
mingel, finmiddag, personer att ta i hand, dans,
& annat som hör till när det vankas
festligheter i det militära.

Summan av kardemumman, en rolig kväll fylld
av mycket skratt & bubbel. Och ett fint minne
att kika tillbaka på.

Och imorgon blir det alltså helg igen.
Väskan är packad, och ett par dagar i
Jämtland står på schemat denna gång!
Livets kontraster är bra härliga.


Oktober tickar snabbt förbi, och löven prasslar
under skosulorna ute på gatorna. På vissa ställen ligger de i drivor,
som en påminnelse om, att det snart kommer bytas ut mot drivor av snö.
Jag längtar lite till dess.

För min del, har de senaste dagarna inneburit… I princip ingenting alls.
Vila från feber & halsont, och med en förhoppning om att vara helt frisk till helgen.
Dock, har vilotid också gett tid för reflektion om nuet & framtiden.
Upplever att vi är flera som känner oss lite splittrade i tillvaron just nu.
Kring hur man ”ska” eller ”borde” leva… och med den där känslan av att inte riktigt passa in i ekorrhjulet.
Drömmar om något annat, men inte riktigt vetskap om hur det
där andra skulle kunna se ut.

Lite oklart. Så som livet kan vara.
Kanske mer om det senare, när huvudet är lite klarare.


I alla fall.
En återblick i bildformat,
till två helgen som inneburit besök från Norr.
Först, en helg av nostalgiprat, utomhustid & drinkar tillsammans med käraste Sara.
Och därefter, en helg med mamma & pappa besök,
inklusive en himla massa svampplockande och god mat.
Sånt. Som fyller själen med energi.

Elden sprakar i kaminen & vinden viner utanför fönstren.
Hundarna ligger utslagna, trötta & nöjda efter dagens utomhustimmar.

Det blev en tur med Malin & Samson i hemmaskogen idag.
Vi letade & letade, och trillade så småningom över en del svamp.
Det har tagit 26 år för mig att inse tjusningen med att både äta & leta svamp,
men nu tycker jag att det är ljuvligt att ge mig ut på skattjakt i skogen!


Annars,
så njuter för fullt av hösten.

Sommaren må ha varit varm & solig…
Men hela jag, utifrån & in,
mår så mycket bättre nu.

När luften går att andas,
hela naturen är ett färgglatt konstverk
och höstblåsten river tag & får livet i en att kännas.
När kvällarna blir mörkare och bjuder in till samtal och reflektion,
till eld, till mängder av te.
Och så den där känslan av nystart.
Som hösten alltid kommer med.

Årets bästa tid är precis
just nu.



Sedan sist,
har löven blivit gulare & vindarna kyligare.
September har närmat sig sin mitt och hösten är här med
krispig luft, svamp i skogarna & mörkare kvällar.

Jag har tänt ljus i hela lägenheten,
och njuter av att det börjar skymma utanför.
Och så blickar jag tillbaka på bilderna från förra helgen.

Det blev då en tripp till norr,
och ett par dagar i fjällen tillsammans med
Camilla, Sara, hennes Weimaraner Hirvi & mina två.


Vi åkte till Skäckerfjällen!
En plats bortanför Åre som jag hört om från
olika håll sista tiden, men aldrig förut besökt.
Jag hade läst att det kunde vara blött, och det var det.
Så efter att först börjat vandra mot Strydalen, ändrade vi oss,
rullade en bit längre bort, och tog istället leden mot Mansjön.
Den var bättre spångad, och vi tog oss ganska snabbt upp på fjället.

Ett par härliga dagars vandring & en blåsig tältnatt.
Därtill, en helt magisk solnedgång, skratt, prat,
tid i tystnad, lyckliga hundar & ett vackert höstfjäll att
insupa så mycket vi bara kunde av.

Ett första, men absolut inte ett sista besök till
vackra Skäckerfjällen, alltså.

Och trots att det bara var en vecka sedan,
så funderar jag redan över om det inte kan tänkas
hinnas med en fjälltripp till,
innan hösten övergår till
vinter…



Och så, vips,
har en första semestervecka redan passerat.
En underbar sådan, där pulsen fick gå ner
& ett sedan innan, sinande energiförråd fick fyllas på.


Semestern startades av att jag tillsammans med
Johan & Noomi traskade Jämtlandstriangeln.
Storulvån – Sylarna – Blåhammaren – Storulvån.

Vi gick i ösregn & ett dundrande åskoväder,
såväl som i strålande sol & tät dimma.
Tre dagar där jag fick andas fjälluft och må som bäst.
För avsett om det blixtrar omkring mig, värker i fötterna eller regnet öser ner.
Så fyller fjällen mig med en känsla som inget annat kan.
Lugnet. En vilsamhet i själen.


Jämtlandstriangeln var en fin tur.
En sån man borde gått om man är från Jämtland, kände jag.
Så det var dags. Och jag skulle gärna återvända.
Framförallt till Sylarna, för att gå en topptur.


Och Noomi.
Min älskade regnbågsskatt.
Hon höll.

Jag var lite orolig för om hennes kropp skulle orka 47 kilometer
på fjället under tre dagar. Med tanke på det som hon bär på invärtes.
Men bestämde mig, för att det fick bära eller brista, att jag ju redan tagit
mitt beslut om att hon ska få vara hon, fullt ut.

Och hon höll,
och skötte sig därtill helt perfekt.
Hon är en fantastisk friluftskompis och njöt till max av att traska på leden,
bada i fjällsjöar, mysa under pauserna & framförallt, sova i tält.


Efter tre fina dagar på fjället återvände vi till
Marieby & mina föräldrar.
Det blev sedan några dagar med familj, vänner,
hundar & små utflykter.

Och som avslut,
följde kameran med när jag & J sista dagen
begav oss upp till Svartsjöarna för lite fiske & hjortronplock.
Ljuvligt var ordet!

Och så var veckan i mitt vackra Jämtland alltså slut.
Alldeles för snabbt, men ack så härligt.

Och nu, är vi tillbaka i Västerås.
Väskorna har redan packats om,
och imorgon bär det av mot sommarens nästa anhalt
och (ännu) varmare breddgrader!

 

Jag blickar tillbaka till en härlig tältnatt för några veckor sedan.
När jag & finingarna på bilden ovan sov ute, pratade om livet,
badade & njöt, på en klippa strax utanför Bålsta.

Det har blivit ytterligare ett par tältnätter efter det.
Och det gör mig så gott, det där, att bo i tält.
Att somna & vakna till alla rogivande ljud.
Naturen kommer så nära, på något vis.
Älskar det.

.

Och annars. Så går fläkten här hemma på högvarv,
och jag räknar snart ner timmar tills det är min tur att gå på semester.
Jag tror, att behovet av ledighet, nu är mer behövligt än någonsin förr.
Och jag ser fram emot att fylla kroppen & själen
med ny energi genom vila & roligheter.

Först,
väntar en tur hem till Jämtland.
Jag längtar efter att sätta en fot framför den andra på fjället,
inte ha en enda tid att passa & att fylla lungorna med den friskaste luften.
Vad jag vill fylla semestertiden i Jämtland med mer?
Med nära & kära, en tur till Andersön och kanske Forsaleden
& minst en solig kväll på Stråket, till att börja med.

Sånt, ser jag fram emot nu,
och bestämmer att de sista två jobbdagarna innan
min sommar startar på riktigt,
minisann ska som en dans!

Vilken härlig lördagsförmiddag!
Sova länge, gå morgonpromenad under blå himmel,
äta långfrukost, jobba lite vid datorn ute på verandan,
pussa på Noomi, vattna plantor, äta vattenmelon.
Lugn takt.

Jag kikar igenom bilder från förra helgen,
när jag rullade upp till Jämtland och överraskade min
storasyster som nyligen fyllt 40. Det har konstigt nog knappt hänt att vi hittat på
något tillsammans bara hon & jag, utan vänner eller andra familjemedlemmar,
så efter lite klurande kom jag fram till att en tripp till fjällen, bara vi två,
skulle kunna bli en fin överraskning.
Vi övernattade i en fin stuga i Hovde, gick en tur på fjället,
drack bubbel ur kåsa, och badade badtunna med
utsikt över bergen. Vädret var ju därtill alldeles perfekt!
Tacksam för en fin helg, och för lyckan över att ha
en storasyster som Malin. Hon har alltid varit en otroligt
stor trygghet i mitt liv. <3

Och fjällen, ja.
Det var som vanligt alldeles ljuvligt att få lite tid där.
Känna pulsen gå ner, och låta tankarna fladdra iväg dit de inte
gick att nå dem för en stund.
Inget slår det.

Nu, är det dock dags att börja packa ihop lite
för den här helgens äventyr.
Årets första tältnatt väntar ju,
så efterlängtat!


Lite plötsligt,
och med full kraft, så slog sommaren till.
Med barfotafötter i gräset, grönska, blommande äppelträd,
långa ljusa kvällar med solnedgångar som ger fladder i bröstet,
rabarberpaj & envishet att sitta kvar ute på verandan så länge det bara går.
Trots att mörkret fallit och det behövs en filt för att inte frysa.
Bara för att. Bara för att njuta av känslan att ha tagit sig
igenom ytterligare en höst och en vinter.

Grillkvällar har det blivit flera av under veckan,
både hemmavid & på Ängsö. Så mysigt.
Och bäst av allt just nu,
är ju vissheten om att det här
bara är början.

Och nu, är visst helgen redan slut. 
Några bilder från en Ängsökväll, och från gårdagskvällens fotografering
med Marlenes fina tjejer & Nomsan får avrunda veckan. 

Efter ett par veckor med fullspäckat schema gav
lördagskvällen oss tid för paus.
Utan måsten, utan tid att passa.

Istället,
stilla vatten, vilda hundar,
korvgrillning, fiske
& promenadtid.

Jag andades in, hela vägen.
Njöt.
Och konstaterade att det inte behövs mer än så.
Några älskade, en tjärn & en eld.

Komplett.

Våren har vaknat här i Västerås.
Med solsken, fågelkvitter & vägdiken som
lyser av av tussilago.

Bloggen har vilat helt ett tag, det blir ju så ibland.
Speciellt under den mörkare delen av året,
när energin inte alltid räcker till de mer kreativa delarna av livet.
Även om lusten ibland fallit på, till foto, skrivande och annat.
Har det inte riktigt räckt hela vägen fram,
trots sådant som snurrat i huvudet och önskat landa
i skrivna ord.

Men nu,
har kreativiteten alltså börjat vakna till liv igen.
Precis som tussilagon som kämpat sig upp efter vintern.

Jag känner en pirrande förväntan inför våren & sommaren,
inför de förändringar som står för dörren med
allt vad de nu kommer innebära.
Men det, får det bli mer om framöver.

Önskar Er en fin helg.
På min agenda står att bli frisk från förkylning
& orka spendera lite tid i solen!

 

Jag ska snart kila ut i den kyliga februarimorgonen,
men först kändes det fint att blicka tillbaka till vår härliga Thailandssemester.

Det är ju redan över en vecka sedan vi landade i Sverige igen, jag & Johan.
Tiden har gått så snabbt. Ja, hela Januari tycker jag gick så fort med allt vad den månaden innebar.
Och den avslutades alltså med ett par veckor i Thailand.

Vi startade & avslutade semestern i Bangkok.
Med lite upptäckande av staden, båtåkande,
strosande på en gigantisk marknad, vilesåkande bland
hissar på det galet höga hotellet,
och lite annat smått & gott.

Däremellan,
hann vi med öarna Koh Chang & Koh Samet.
Väldigt fina platser, på lite olika vis!

Vi hade lite otur i början, i form av sjukdom.
Men, det vägdes väldigt snabbt upp av solskenet, havet,
barfotafötter i sanden, snorkling, ananasjuice vid stranden,
tid att läsa böcker, utforskande, mopedåkande, inga tider att passa,
saltvattenstrassligt hår, apor, thaimassage…

Men framförallt, faktumet att känna sig helt & fullt ledig.
Det var längesedan jag kände mig så avslappnad!
Min hjärna ville inte greppa några tankar,
den ville inte fundera & reflektera.
Den ville bara vila,
och det var precis vad som behövdes.

Jag tyckte mycket om Thailand.
Såväl maten som naturen & människorna.
Hoppas absolut på att få möjlighet att
utforska landet mer i framtiden!

En del av mig längtar såklart redan tillbaka.
Men det känns skönt att kunna njuta av att vara hemma också.
Hos hundarna, vännerna, kollegorna. Och kanske framförallt,
att kunna börja landa i en vanlig vardag med Johan igen,
då han jobbat borta mycket sista tiden.

Så, semester i all ära.
Men det är ju kontrasterna som
gör livet sådär härligt!

Det blev en helg fylld av smått gott.
Som fredagsmys hos favoriter,
träning, 30årsmiddag, utomhustimmar, kaffe,
diverse ärenden, sovmorgon, hemmapyssel.

Sånt. 

Som i en salig mix utgjort en skön helg.

Igår förmiddag,
traskade jag & hundarna upp i vår Tortunaskog.
Utforskade stigar vi inte vandrat på förut & hittade så småningom en fin fikaplats.
Jag blickade ut över frostiga träd, iakttog hundarna som strosade omkring,
och kände utomhuslugnet infinna sig.

Det är så fint att ha skogen nära,
& att kunna skapa små äventyr hemmavid.
Det behöver ibland inte vara svårare än just så. ↟

Söndagsmörkret har nu lagt sig utanför fönstren,
kvällens sysslor är avklarade & jag ska strax krypa ner i
soffan med en stor kopp te.

Ser så mycket fram emot veckan som kommer.
Vågar knappt tro det, att den veckan,
äntligen är här.

Efterlängtad.

En kopp te, eld i kaminen.
Sovande hundar.

Jag är själv ganska trött också, efter en fullspäckad dag.
Men samtidigt lite fladdrig inombords efter ett fint avslut på torsdagen.
Sådär, så att man på förhand vet, att det inte kommer gå att somna än på ett tag.
Jag mötte upp Madde för en fika & lite prata-ikapp under eftermiddagen.
Därefter begav vi oss mot ett föredrag om högalpina vandring
jag trillat över på facebook.

Och nu,
är det alltså äventyrsfladder i bröstet.
Och min längtan efter utforska, äventyra, andas friskluft
& vandra långt med glitter i ögonen, 
ökade ytterligare.
För wow, vilka platser det finns att upptäcka.
En härlig liten inspirationsboost sådär,
i slutet av arbetsveckan.

Snart helg ju!
Och med det, tid ute för att
dämpa lite av denna intensiva äventyrslängtan
(mitt försök att dämpa den genom att pynta kontoret med bilder
från Norge-vandring, har ju hjälpt föga…
).
Västmanland bjuder ju inte direkt på några
bergsmassiv & möjligheter till vandring på hög höjd.
Men en och annan vandringsled, kaffe över öppen eld
& kanske lite skidor i ett konstsnöspår,
ska nog duga gott för stunden.

Så var vi där, vid 2018.
Det nya året har börjat lugnt, och jag har funderat
lite smått på vad jag vill fylla året med.
Önskningar & drömmar är det ingen brist på!
Vi får se, vilka av dem som prioriteras och blir av.
Utomhustid, så mycket som möjligt,
är  i alla fall givet.
Såklart.

Bilderna,
är från vårt nyårsfirande i Kloten.
Jag & Marlene rullade från ett regnigt & mörkt Västerås,
och bara omkring en timme bort, så möttes vi av ett
helt fantastiskt vinterlandskap.
Lyckan hos oss båda när vi klev ur bilarna
gick inte att ta miste på.

Så småningom anslöt även Sara.
Vi gjorde oss hemmastadda i den mysiga stugan,
innan hundar, kameror & lunch plockades med ut
på en liten hike i området.
Jag har inte varit i Kloten tidigare, men hört mycket gott om det,
och nu förstår jag verkligen varför.


Efter några timmar utomhus traskade vi tillbaka till stugan,
och tiden rann iväg medan vi åt en massa gott & surrade.
När det sedan vankades tolvslag gick vi ner och gjorde
upp en eld vid den frusna sjön för att grilla
marshmallows & skåla in det nya året!

Långfrukost fick morgonen efter inleda 2018.
Innan det sedan vankades en ny upptäckarvandring.
Rätt in i Narnia, traskade vi.
Och det rusade i mig av glädje över att få
starta året i den vackra miljön!

Det tog senare emot att säga hejdå till Kloten, stugan & snön.
För att åter rulla tillbaka till Vässan, barmarken & vardagen.
Hade jag fått bestämma,
hade jag istället stannat tiden en stund. 

Men,
vi är hemma igen. Hundarna & jag.
Ett fantastiskt fint nyårsfirande rikare!