Fotograf Sofie Gustafsson »

Jag inser att Oktober snart passerat
& att klockan i helgen ska ställas om till vintertid.

Tiden har gått fort & långsamt
på samma gång den här hösten,
hur den nu kan göra det.
Men det har den gjort.

Några bilder från helgen.
Jag & hundarna andades höstluft ute på
Ängsö efter en fotografering.
Och det är ju bara vackert där ute nu.
Ja, det är alltid vackert där,
men lite extra ändå nu,
med alla röda & gula toner!

Fast,
jag kommer säkert säga detsamma till vintern.
Att nu är det som vackrast,
när alléerna är täckta av glittrande snö.
Och sen, kommer jag upprepa mig igen,
när våren kommer med all sin grönska.

Men,
det är något jag är tacksam för,
min innerlighet i känslan
för naturen.

Min lördag startade med sovmorgon,
lång promenad i höstsolen & gofrulle med tända doftljus.
Väldigt mysigt,
men ändå…

– inte riktigt i klass med min lördagsmorgon förra veckan,
uppe på fjället.
När jag & hundarna vaknade med
dimslöjor & blåbär utanför tältet.

Bilderna får tala för sig själva,
medan jag svischar iväg för att reka lite inför
dagens gravidfotografering.

Önskar er en fin höstdag <3

Några ögonblick från förra helgen.
En Jämtlandshelg, framförallt spenderad i fjällen.
Jag behövde det. Jag behövde tiden & utrymmet att
tänka, känna & andas.
Och det hittar jag bäst där,
på fjället. 

Och när jag kikade igenom bilderna nu,
så påmindes jag återigen om vikten av att reflektera
över vad vi själva behöver.
Vilka ledkryss i våra liv, är viktiga?
Vilka leder vill vi, och mår vi bra av att följa?

Ibland är det lätt att veta vilka leder vi ska välja.
Och ibland, är vi helt vilse. Då, är viktigt att
plocka fram kompassen.
Livskompassen.

För att kunna skapa det liv
vi mår allra bäst av, i enlighet med våra värden.


Under våren & sommaren är energiförrådet ofta lätt att fylla på,
men under hösten, så sinar det snabbare i mitt fall.
Detta, trots att jag verkligen älskar hösten & dess färgprakt.
Men det är den mörka tiden som är på ingång, som dämpar känslan.
Så just nu. Är det, åtminstone för mig,
extra viktigt att fundera över vad jag mår bra av,
och vad som ger mig energi. 
Och att ta mig iväg på det, även när det egentligen
lockar att krypa ner i soffan & gå i ide fram till våren.


Den här veckan,
har jag sett till att följa några av mina ledkryss genom att bland annat spendera
tid med vänner jag mår bra av, aktivera hundarna på olika vis
& spendera mycket tid i skogen.

Är ni medvetna om vart er livskompass pekar?
Följer ni era egna, eller andras ledkryss?

En fullspäckad vecka,
med lite avbrott från vanligt jobb i form av
bortadagar på både konferens & utbildning. Roligt!
Men det gör en också himla trött i huvudet,
och kollen på vilken veckodag det faktiskt är,
den försvinner ju helt & hållet.

Men idag är det ju i alla fall lördag!
Jag & hundarna startade dagen med en joggingtur i skogen,
följt av lite strosande bland sammetsgröna mossor.
Så härligt sätt att starta en ledig dag.
Ingen tid att passa, ingen stress.

Och det bästa av allt.
Det är ju September nu.
Årets vackraste månad, tycker jag.
Och speciellt såhär alldeles i början,
när löven skiftar färg, lite i taget,
dag för dag.

September har varit efterlängtad,
och kommer bli en fin månad på så många sätt! ♡

Förra helgen fick jag besök av min Östersundsvän Sara.
Vi åkte på en liten roadtrip och hamnade i Färnebofjärdens Nationalpark.
Spenderade hela dagen utomhus. Utforskade, vandrade, eldade & drack kaffe.
Diskuterade stort & smått, och njöt som bara den av strålande höstväder.

En riktig toppenhelg blev det,
och jag önskar verkligen vi hade möjlighet att ses oftare.

Att sitta vid elden.
Tills mörkret omfamnar.
Lyssna på sprakandet,
låta ögonen hypnotiseras
av lågorna.

Låta tankarna sväva,
och dela funderingar om
stort & smått med en vän.

Fredag. 

Och så hon.
Som bara är ett lyckorus.

Veckorna rullar iväg, dag för dag.
Med en himla fart.

De två senaste helgerna
har innehållit besök av familjen från norr.
Det blir alltid intensivt, men mysigt.
Önskar jag hade dem närmare, så att det gick att ses
mer spontant. Men, allt går ju inte att få på samma plats,
och i samma del av vårt avlånga land,
tyvärr.


Vardagarna, de fylls såklart med jobbtimmar
(tacksam dock, för att många av dessa spenderas utomhus),
men utöver det, spenderar jag så mycket tid jag bara kan
i vandringskängor, springskor & tillsammans med vänner.
Sådant som ger endorfiner & energi!
Det är ju så lätt att trilla ner i efter-jobbet-tröttheten tycker jag,
och tycka att livet känns ganska torftigt & energilöst. Speciellt när det nu blir mörkare framöver.
Men jag gör mitt bästa för att inte ramla in i vardagslunk.
Jag vill njuta av livet & känna mig levande, varje dag,
om så bara för en stund.

Och apropå att känna sig levande,
har jag en helt vansinnig längtan efter fjällen just nu.
Efter frihetskänslan & efter friskluften…
Men utan möjlighet att åka upp än på ett tag,
försöker jag istället dämpa min längtan med
vardagsturer i närheten.

Häromkvällen utforskade jag & hundarna Frösåkers Naturreservat.
Bara varit där någon kortare sväng tidigare,
men det visade sig ju vara riktigt trevligt,
med många fina, ordnade små
rastställen med utsikt över sjön.

Så,
lite ytterligare utforskande av Västmanland med
omnejd får det allt bli framöver, innan hösten anlänt ordentligt
och det äntligen ges tid att åka upp till fjälls.

Men först & främst, hörni.
Slutspurt mot helg!

I slutet av Maj begav jag mig till Jämtland.
Jag hade fått äran att föreviga
Markus & Amandas
stora dag.

Och jag är lika tacksam varje gång jag får föreviga
två personer som lovar att älska varandra livet ut.
Varje gång jag får möjligheten att fotografera
bubblande glädje & glittrande ögon.

Kärlek är det vackraste. 

Jag må ha ett, för mig, jobb av bästa sort.
Men, känslan av f r e d a g
är ju ändå ljuvlig.

Veckan har gått i ett, och varit en bra sådan.
Mycket tid utomhus med hundarna & mycket tid med vänner.
Fina kvällar!

Häromdagen rullade vi till Eva efter jobbet, jag & hundarna.
Noomi fick putta lite på fåren för första gången på länge och blev lycklig.
Jag med, över att hon är så snäll i fårhagen, och över att hennes kropp
inte protesterade mot den typen av rörelser heller.
Hon har levt som vanligt i princip, under sommaren nu.
Ingen hälta har uppkommit, så vi får se vad ortopeden säger
gällande hennes tumör & hennes armbågar nästa vecka.
Vet inte riktigt vad jag har att förvänta mig,
faktiskt. Mer än att jag hoppas att hon
inte visar på någon smärta.

Vi får se, helt enkelt.
Jag njuter i alla fall av varje sekund med min pärla!


Det blev en hel del fotograferande av Evas
grabbar också när jag var där.
Vissa hundar tycker man ju lite extra mycket om,
även om det inte är ens egna.
Och Evas fine Zack är verkligen en sådan hund.
Han är så häftig & go på alla vis, den killen!
Väl förvaltad av Eva.

Fullspäckad vecka, alltså.
Då är livet som bäst,
om ni frågar mig.

Och nu,
nu är fokuset inställt på helg,
och strax trillar mamma & pappa in,
för att spendera ett par dagar i Västerås.
Det blir mysigt att ha dem här lite!


Förra veckan var lite av
en känslomässig berg-och-dalbana.

Därav, var det extra fint,
att helgen sedan spenderades på tur i
Kilsbergen tillsammans med Marlene, hundarna & tältet.
Det var precis vad som behövdes!

Vi har vandrat, fotograferat,
tittat på bävrar, eldat & bara varit.

Hundarna har verkligen njutit lika mycket som vi,
och jag är så himla glad över att Noomi, trots diverse
olika utflykter sista tiden, inte visat hälta en enda gång. <3

Och det gör ju mycket i en,
i själen, hjärtat & hjärnan,
det här.

Att vara i skogen. 

Att blicka ut över spegelblankt vatten,
att traska bland mossor, stenar & rötter.
Det hjälper mig att andas hela vägen ner till magen,
och gör det lättare att tänka klart.


Så efter ett par dagar i vandringskängorna,
en natt i tält & med lungorna välfyllda av friskluft,
är det nu dags att starta igång en ny jobbvecka!

Hoppas ni får en fin måndag där ute. 

Det är söndagkväll & regnet duggar utanför.
Imorgon börjar jag jobba igen, efter tre veckors semester.
Tre veckor som varit härliga, men som gått
alldeles, alldeles för fort.
Som alltid, när man är ledig.

Mycket fint har dock hunnits med,
under dessa veckor!

Efter Norgeresan,
väntade för min del en tripp till
norr. Detta, för att hämta mina fyrbenta,
träffa några saknade, och traska i lite fjällen.
Underbara, ljuvliga fjäll!
Det bara måste bli en tripp till,
framåt hösten.

Som avslutning på semestern
blev det ett par soliga dagar i
Stockholms Skärgård,
så härligt!

Helgen har därefter passerat snabbt med
utflykter av olika slag & tid med vänner.

& nu alltså,
bara timmar kvar innan det är dags
att sticka hål på semesterbubblan och återgå
till verkligheten med jobb & annat.
Det blir nog bra, det med.
När saker & ting börjat rulla igång.


”Eat, sleep, explore”

stod det på någon slags informations-skylt vi passerade i Norge,
och den kändes som en oerhört passande beskrivning av semestertrippen
i vårt helt fantastiskt vackra grannland!

Vi påbörjade resan torsdag kväll.
Rullade så långt vi orkade, och hittade, någon timme in i Norge,
en fin plats att slå upp tältet på. Mitt i natten var det då,
så antalet sömntimmar blev inte alltför många.

Vi vaknade till strålande sol,
och åt frukost vid en sjö innan vi rullade vidare.
Därifrån dröjde det inte länge innan naturen blev otroligt mäktig.
Det kändes som att vi plötsligt befann oss i ett vykort
– med det klarblå vattnet & bergen som tornade upp sig runtom.

Så under fredagen, efter lunch vid en av alla fina rastplatser,
nådde vi resans första vandrings-etapp.
Preikestolen.

Vi plockade i ordning all packning, och hade tältet med upp för att kunna sova där en natt.
En kort, till en början ganska brant men väldigt fin vandring upp. Om än med ett litet break när
sömn & vattenbrist gjorde sig påmind hos mig. Efter lite energipåfyllnad gick det dock bra,
och utsikten när vi kom upp var helt fantastisk!

Det var inte så många andra som valt att gå upp så pass sent,
så vi behövde inte trängas där uppe. Väldigt skönt.
Middagen intogs & utsikten beundrades, innan vi letade upp en okej tältplats
(som inte bestod av myrmark) strax nedanför klippan.
Aningen ojämnt underlag i riset, haha – men åtminstone torrt,
och vi sov tungt den natten, med några tappade
sömntimmar att ta igen.

Vi hade kvällen innan pratat om att vi borde
ta oss upp och se soluppgången…
Ingen av oss hade dock ställt klockan.
Men som tur var, vaknade Johan tidigt,och vi kilade upp och satte oss på en klippa
med utsikt över fjorden och solen som var påväg upp.

Ja, det var verkligen magiskt. Det är det enda ord som duger.

Därefter packade vi ihop våra saker, tog ner tältet samtidigt som vi slogs mot knott, och började traska neråt.
Vi stannade till vid en spegelblank sjö för att fylla på kroppen med energi,
innan vi med lätta steg vandrade neråt.

Så var det sedan dags att fortsätta mot nästa anhalt
– Trolltunga.

Vi stannade längs vägen till vid vattenfall
och fyllde flaskorna med iskallt & friskt vatten,
körde genom massvis av tunnlar
och längs smala, slingriga vägar.
Naturen vi passerade var
mäktig, hänförande, dramatisk.
Ja, allt på en gång.

Norge är verkligen så vackert att det gör ont i en.

 

Vi kom efter några timmar fram till Tyssedal,
funderade på att slå upp tältet & ha en lugn kväll.
Men, så hittade vi ingen bra plats… och väderprognosen sa att det vankades
regn under natten & framförallt morgondagen.

Att gå Trolltunga-vandringen i ösregn lockade inte alls,
så efter lite överläggande föll valet på att ändra tankarna kring packning,
och ändå ta med oss tält & allt, och börja
traska upp redan under eftermiddagen.

”Vi går en bit” 
slutade dock i fem timmars vandring hela vägen upp,
samt några kilometer neråt igen, innan vi,
precis innan regnet kom, slog upp tältet.

För den som undrar,
är det förbannat jävla svinjobbigt,
att med tung ryggsäck gå en 1-kilometer lång stentrappa brant uppåt.
Den längsta kilometer jag någonsin gått, faktiskt.
Men det gick!
Med några svordomar om såväl stentrappa som ryggsäck.
Och tack vare peppen från J under vägen,
så avverkades också resterande, jobbiga kilometrar.
Och utsikten där uppe sen – wow.
Läskigt och häftigt att kliva ut på tungan!

Preikestolen & Trolltunga på samma dag alltså,
inte helt enligt planen direkt. Men såhär i efterhand ändå rätt,
för att slippa ta oss ner på hala stenar i regnet.

När vi kom ner till bilen igen på söndagsmorgonen, var vi helt slut båda två.
Hjärnkapaciteten var ungefär lika med noll – så vi valde att checka in på hotell.
Ett dygns återhämtning på Trolltunga Hotell var så underbart & välbehövligt.
Våra kroppar fick vila upp sig, tältet fick torka efter nattens skurar
& energin letade sig tillbaka igen.

Efter hotellfrukost (bästa!) & utcheckning rullade vi iväg, återigen.
Dagen bjöd på en kort men rolig vandring till fina Vøringsfossen.
Det var skönt att gå ur lite träningsvärk ur benen,
och blev ett fint avslut på vår vandringssemester!

Ytterligare en tältnatt, lite tid i Oslo,
och sen, rullade bilen åter mot Västerås.

Varken bild eller ord sammanfattar den här resan särskilt bra
– naturen i Norge måste lixom upplevas på plats.

Men,
åtminstone ett försök till lite
kom-ihåg-den-här-resan, för mig själv.
Att kunna kika tillbaka till,
sen.

Så, en Norgesemester, alltså.
Med 200 mil i bil, många vandringssteg,
storslagen natur & sällskap av en älskad.

Det har varit både svinjobbigt & alldeles fantastiskt,
och jag är så himla glad att det blev av,
det här!

Och så har den äntligen tagit fart – semestern!

Den startade med härligt midsommarfirande inklusive bland annat
kransbindning, lite strosande runt firandet vid
herrgården i Virsbo, kubbspelande, skratt & ösregn.
Precis sådant som hör midsommar till,
alltså.

Därefter blev det en tripp söderut.
Lunch hos Matilda & Glenn, innan vi rullade vidare och landade hos en vän till J.
Både vi & Noomi blev rejält bortskämda. Fröken charmade verkligen in sig ordentligt
och hade förmodligen blivit kvar där nere, om husfolket fått bestämma.
Goa Nomsan, hon är så fin att ha med sig!

Lite utforskande av nya platser (bland annat otroligt gulliga Hjo)
promenerande i solen, grillning med mera.
Kort & gott en mysig minisemester-tripp
& en prima start på tre lediga veckor
som ska njutas av till MAX.

Härnäst – dags att göra sig i ordning för middag med vänner!

Fullspäckad vecka, med jobb, fotograferingar & annat.
Tiden har bara sprungit förbi, och vips,
så är det ju äntligen torsdag!

Igår fick jag äntligen något mer klarhet kring tiden framåt gällande Noomi.
Förändringen hon har runt bogleden är något som kallas Calcinosis Circumscripta.
Någon form av tumörbildning/kalkansamling, som tros i sig vara ofarlig.
Det som gör det tokigt, är att den sitter illa till och inte kan tas bort.
Om det är denna som är orsaken till hennes tidigare hälta eller ej,
är dock fortfarande oklart.
Likaså varför den uppkommit, hur länge den funnits osv.

På CT:röntgen kunde veterinären även se viss förändring på armbågarna,
så kanske är det detta som är huvudorsaken till smärtan. Ingen som vet.
Men nu gör vi så att hon får lagom med aktivitet så länge hon är hältfri,
och så följer en ortoped upp armbågarna i början av Augusti.

Situationen känns inte bra,
men ändock tusen gånger bättre än att det var en elakartad cancer.
Jag håller hoppet uppe, hoppas hältan fortsätter hålla sig borta,
att armbågs-situationen går att lösa,
och att jag får ha kvar min älskade pärla
i många år till. ♡

Nu – försöka väcka hjärnan till liv,
och därefter är det dags för sista
arbetsdagen innan tre veckors
e f t e r l ä n g t a d semester!

Det är verkligen sommar nu,
trots att jag inte riktigt kan förstå det!

Förra veckan spenderades många kvällar
utomhus med vänner & hundar. Ibland runt en eld,
ibland med kameror i högsta hugg.
Väldigt trevligt, oavsett.
Och jag känner det verkligen så tydligt –
ju mer tid utomhus jag ger mig själv,
desto bättre mår jag.

Vi pratar ofta med deltagarna på jobbet om just det
– vad som är viktigt & värdefullt i våra liv.
Vad vi, var och en av oss, bör lägga mest tid & energi på,
för att må så bra som möjligt.
Värt att tänka till kring.

För mig,
är naturen,
och mina relationer till mina
käraste två & fyrbenta,
det mest värdefulla. ♥

Vad är mest viktigt och värdefullt för Er?

Helgen då.
Den bjöd på roadtrip!

Jag & Johan åkte till Malingsbo.
Inte speciellt långt bort, och bara en helg.
Men ändå, gick kroppen snabbt in i semester-mode.
Vandring, fotografering, invigning av nya tältet,
bad för hundarna, besök av vänner, fiske, äta-utomhus
och inga tider att passa.
Ljuvligt, kort & gott!
Och naturen runt Malingsbo
var ju dessutom fantastisk!

En himla mysig helg, och energiförrådet är nu
påfyllt på bästa sätt inför kommande vecka.

Sista veckan innan semester på riktigt!

Så fort jag kände att energin började återvända igen, i helgen,
så begav jag mig ut.
Med hundar i släptåg
& frukost i ryggsäcken.

Ut.
Ut till Ängsö.
Till stigar inramade av gröna bladverk.
Till klippor, vatten, stillhet.
Andades djupt. Blundade.

Under kvällen åkte sedan jag & Camilla på en liten utflykt.
Promenerade i regn & körde längs kurviga småvägar.
Hittade smultronställen.
Sen landade vi ute i Frösåker.
Åt middag vid elden, njöt av rosafärgad himmel
och körde hemåt igen genom dimman,
först när klockan blivit över midnatt.
En sån där kväll,
som är så fin att man inte vill gå in.

Många, många
sådana kvällar vill jag ha i sommar.
Ser så fram emot det!

Inkommen från kvällspromenad i juniregn.
Mysigt. Med lugnet som kommer med regnet,
med doften av sommar & den ljumma luften.

Halsontet har gett sig av, äntligen.
Nu hoppas jag att den här
vansinniga tröttheten också ger sig av snart.
Så att livet kan återgå till normalt sen.
Längtar så till vardagsäventyr, till jobbet,
och till inplanerade fotograferingar.
Och sen, såklart – till semestern som nalkas
om bara några veckor!
Galet nära. 

Det har förövrigt fotograferats lite för lite privat sista tiden.
Mobilkameran följer ju med överallt,
men det är inte riktigt samma sak…
Jag tycker ju om att
dokumentera, gå tillbaka,
minnas, känna igen.
Och det gör sig ju bäst
med riktiga bilder.

Så.
Ett nytt försök,
med mer foto & mer blogg,
helt enkelt.

Life isn’t about finding yourself,
it’s about creating yourself.  ☀

Så trillade vi in i Juni.
Med grönska, solgula rapsfält,
blommande vägkanter & långa, ljusa kvällar.

Ljuvligt, men för tillfället har vi sjukstuga här i Tortuna,
och har inte kunnat njuta av sommaren på riktigt ännu.

Noomi vilar efter sin operation,
och jag, jag försöker vila bort min
eländiga körtelfeber som slog till förra helgen.
Man ska bara kunna ha körtelfeber en gång, tydligen.
Men se, jag lyckades få det en andra gång.
Bah. Såå trött på halsont & vila
så det finns inte, just nu.


Nomsans operation då.
Hon opererades för ett par veckor sedan.
Det blev mer komplicerat än beräknat att ta biopsin,
så efter ingreppet har det varit strikt vila för fröken.
Nu är bandaget åtminstone borttaget,
men koppelvilan fortsätter tills jag
får något ytterligare besked.
2-3 veckor skulle det ta, innan provsvaren kom,
så det bör väl närma sig nu.
Jag försöker att inte tänka så mycket på det, men det är klart att
ovissheten & oron hela tiden hänger över mig.
Lite som ett grått moln.
Speciellt nu när jag också är sjuk,
och har på tok för mycket tid att kunna tänka & fundera…

Otroligt duktig på att köpa läget, och acceptera att livet är tråkigt nu,
är hon dock, Noomi. Lika glad & gosig som vanligt.
Älskade hund!

Lite stiltje i livet för nuvarande alltså.
Men det blir bättre snart, så småningom.

Nu,
ytterligare en kopp te
& fördriva lite tid med
redigering av bröllopsbilder. ♥

Mörkret har lagt sig & ögonlocken är tunga.
Men ingen riktig ro att gå och lägga sig har infunnit sig än, så jag dricker te,
kliar Noomi på magen & försöker sortera lite av allt som rör sig i huvudet.

Det blev en omtumlande vecka,
det här.

Noomi har haltat ett några gånger sista veckorna.
Några steg sådär, vid ett tillfälle ett par dagar.
Utöver det, inget specifikt,
mer än en magkänsla av att hennes rörelser
inte varit helt rena.

Jag anade OCD, och vi besökte veterinären i tisdags.
Noomi blev undersökt, men visade ingen smärta någonstans,
och vetten kunde inte se någon hälta just då.
Misstanken om en lindrig OCD fanns kvar,
och det blev röntgen av bogar & armbågar.
Huvudmisstanken var att hitta något på höger sida då hältan setts där,
men den vänstra röntgades också, för att kunna jämföra.

Någon OCD var det inte, lederna såg fina ut.
Däremot hittades något som ingen kunnat ana,
en cellansamling/tumör bredvid den vänstra bogleden.
Luften gick ur mig.
Det här finns bara inte, det är omöjligt,
hon är ju bara 8 månader.

Förra året vid nästan exakt samma tidpunkt
fick jag det ödesdigra & vidriga beskedet att Escott hade en obotlig hjärtsjukdom.
Och nu, när jag känt att livet börjat stabiliseras igen efter alla
förändringar som varit det senaste året – kom nu detta.

Jag känner mig så tom på kraft. Vill bara stoppa huvudet i sanden & inte låtsas om det här.
Bara köra på som att det inte alls finns något i Noomis kropp som inte borde vara där.
Men det kan jag ju inte.

Vi har fått tid på Strömsholm på måndag, för CT & biopsi.
Sen får vi se. Kan bara vänta nu. Avvakta. Hoppas.

Det tar så mycket energi, sånt här.
Så förbannat mycket energi, att inte veta.

Så jag försöker fylla på, så gott jag kan,
Trots att jag egentligen helst vill krypa ner i
sängen & dra täcket över huvudet.

Tid med vänner & på Ängsö.
Att prata, springa, fotografera,
promenera & att omges av vacker natur.
Det är sånt som hjälper mig att skingra tankarna.
Trots att det ibland är motigt att ta sig ut,
är det alltid värt när man står där på klippan eller i skogen,
och andas in den friska luften,
djupt. 

Måndag & ytterligare besked, alltså.
Till dess,
ska jag försöka stänga av känslorna & tankarna lite,
och bara njuta av en fin helg.

Ta hand om varandra, hörni.
& ta aldrig något eller någon för givet. <3