Fotograf Sofie Gustafsson »


Lite plötsligt,
och med full kraft, så slog sommaren till.
Med barfotafötter i gräset, grönska, blommande äppelträd,
långa ljusa kvällar med solnedgångar som ger fladder i bröstet,
rabarberpaj & envishet att sitta kvar ute på verandan så länge det bara går.
Trots att mörkret fallit och det behövs en filt för att inte frysa.
Bara för att. Bara för att njuta av känslan att ha tagit sig
igenom ytterligare en höst och en vinter.

Grillkvällar har det blivit flera av under veckan,
både hemmavid & på Ängsö. Så mysigt.
Och bäst av allt just nu,
är ju vissheten om att det här
bara är början.

Och nu, är visst helgen redan slut. 
Några bilder från en Ängsökväll, och från gårdagskvällens fotografering
med Marlenes fina tjejer & Nomsan får avrunda veckan. 

Efter ett par veckor med fullspäckat schema gav
lördagskvällen oss tid för paus.
Utan måsten, utan tid att passa.

Istället,
stilla vatten, vilda hundar,
korvgrillning, fiske
& promenadtid.

Jag andades in, hela vägen.
Njöt.
Och konstaterade att det inte behövs mer än så.
Några älskade, en tjärn & en eld.

Komplett.

Våren har vaknat här i Västerås.
Med solsken, fågelkvitter & vägdiken som
lyser av av tussilago.

Bloggen har vilat helt ett tag, det blir ju så ibland.
Speciellt under den mörkare delen av året,
när energin inte alltid räcker till de mer kreativa delarna av livet.
Även om lusten ibland fallit på, till foto, skrivande och annat.
Har det inte riktigt räckt hela vägen fram,
trots sådant som snurrat i huvudet och önskat landa
i skrivna ord.

Men nu,
har kreativiteten alltså börjat vakna till liv igen.
Precis som tussilagon som kämpat sig upp efter vintern.

Jag känner en pirrande förväntan inför våren & sommaren,
inför de förändringar som står för dörren med
allt vad de nu kommer innebära.
Men det, får det bli mer om framöver.

Önskar Er en fin helg.
På min agenda står att bli frisk från förkylning
& orka spendera lite tid i solen!

 

Jag ska snart kila ut i den kyliga februarimorgonen,
men först kändes det fint att blicka tillbaka till vår härliga Thailandssemester.

Det är ju redan över en vecka sedan vi landade i Sverige igen, jag & Johan.
Tiden har gått så snabbt. Ja, hela Januari tycker jag gick så fort med allt vad den månaden innebar.
Och den avslutades alltså med ett par veckor i Thailand.

Vi startade & avslutade semestern i Bangkok.
Med lite upptäckande av staden, båtåkande,
strosande på en gigantisk marknad, vilesåkande bland
hissar på det galet höga hotellet,
och lite annat smått & gott.

Däremellan,
hann vi med öarna Koh Chang & Koh Samet.
Väldigt fina platser, på lite olika vis!

Vi hade lite otur i början, i form av sjukdom.
Men, det vägdes väldigt snabbt upp av solskenet, havet,
barfotafötter i sanden, snorkling, ananasjuice vid stranden,
tid att läsa böcker, utforskande, mopedåkande, inga tider att passa,
saltvattenstrassligt hår, apor, thaimassage…

Men framförallt, faktumet att känna sig helt & fullt ledig.
Det var längesedan jag kände mig så avslappnad!
Min hjärna ville inte greppa några tankar,
den ville inte fundera & reflektera.
Den ville bara vila,
och det var precis vad som behövdes.

Jag tyckte mycket om Thailand.
Såväl maten som naturen & människorna.
Hoppas absolut på att få möjlighet att
utforska landet mer i framtiden!

En del av mig längtar såklart redan tillbaka.
Men det känns skönt att kunna njuta av att vara hemma också.
Hos hundarna, vännerna, kollegorna. Och kanske framförallt,
att kunna börja landa i en vanlig vardag med Johan igen,
då han jobbat borta mycket sista tiden.

Så, semester i all ära.
Men det är ju kontrasterna som
gör livet sådär härligt!

Det blev en helg fylld av smått gott.
Som fredagsmys hos favoriter,
träning, 30årsmiddag, utomhustimmar, kaffe,
diverse ärenden, sovmorgon, hemmapyssel.

Sånt. 

Som i en salig mix utgjort en skön helg.

Igår förmiddag,
traskade jag & hundarna upp i vår Tortunaskog.
Utforskade stigar vi inte vandrat på förut & hittade så småningom en fin fikaplats.
Jag blickade ut över frostiga träd, iakttog hundarna som strosade omkring,
och kände utomhuslugnet infinna sig.

Det är så fint att ha skogen nära,
& att kunna skapa små äventyr hemmavid.
Det behöver ibland inte vara svårare än just så. ↟

Söndagsmörkret har nu lagt sig utanför fönstren,
kvällens sysslor är avklarade & jag ska strax krypa ner i
soffan med en stor kopp te.

Ser så mycket fram emot veckan som kommer.
Vågar knappt tro det, att den veckan,
äntligen är här.

Efterlängtad.

En kopp te, eld i kaminen.
Sovande hundar.

Jag är själv ganska trött också, efter en fullspäckad dag.
Men samtidigt lite fladdrig inombords efter ett fint avslut på torsdagen.
Sådär, så att man på förhand vet, att det inte kommer gå att somna än på ett tag.
Jag mötte upp Madde för en fika & lite prata-ikapp under eftermiddagen.
Därefter begav vi oss mot ett föredrag om högalpina vandring
jag trillat över på facebook.

Och nu,
är det alltså äventyrsfladder i bröstet.
Och min längtan efter utforska, äventyra, andas friskluft
& vandra långt med glitter i ögonen, 
ökade ytterligare.
För wow, vilka platser det finns att upptäcka.
En härlig liten inspirationsboost sådär,
i slutet av arbetsveckan.

Snart helg ju!
Och med det, tid ute för att
dämpa lite av denna intensiva äventyrslängtan
(mitt försök att dämpa den genom att pynta kontoret med bilder
från Norge-vandring, har ju hjälpt föga…
).
Västmanland bjuder ju inte direkt på några
bergsmassiv & möjligheter till vandring på hög höjd.
Men en och annan vandringsled, kaffe över öppen eld
& kanske lite skidor i ett konstsnöspår,
ska nog duga gott för stunden.

Så var vi där, vid 2018.
Det nya året har börjat lugnt, och jag har funderat
lite smått på vad jag vill fylla året med.
Önskningar & drömmar är det ingen brist på!
Vi får se, vilka av dem som prioriteras och blir av.
Utomhustid, så mycket som möjligt,
är  i alla fall givet.
Såklart.

Bilderna,
är från vårt nyårsfirande i Kloten.
Jag & Marlene rullade från ett regnigt & mörkt Västerås,
och bara omkring en timme bort, så möttes vi av ett
helt fantastiskt vinterlandskap.
Lyckan hos oss båda när vi klev ur bilarna
gick inte att ta miste på.

Så småningom anslöt även Sara.
Vi gjorde oss hemmastadda i den mysiga stugan,
innan hundar, kameror & lunch plockades med ut
på en liten hike i området.
Jag har inte varit i Kloten tidigare, men hört mycket gott om det,
och nu förstår jag verkligen varför.


Efter några timmar utomhus traskade vi tillbaka till stugan,
och tiden rann iväg medan vi åt en massa gott & surrade.
När det sedan vankades tolvslag gick vi ner och gjorde
upp en eld vid den frusna sjön för att grilla
marshmallows & skåla in det nya året!

Långfrukost fick morgonen efter inleda 2018.
Innan det sedan vankades en ny upptäckarvandring.
Rätt in i Narnia, traskade vi.
Och det rusade i mig av glädje över att få
starta året i den vackra miljön!

Det tog senare emot att säga hejdå till Kloten, stugan & snön.
För att åter rulla tillbaka till Vässan, barmarken & vardagen.
Hade jag fått bestämma,
hade jag istället stannat tiden en stund. 

Men,
vi är hemma igen. Hundarna & jag.
Ett fantastiskt fint nyårsfirande rikare!

2017.
Tänk att det är slut nu.
Alldeles strax.

Ett år med äventyr & prövningar.
Fysiskt, psykiskt & själsligt.
Händelserikt, fantastiskt, omvälvande
& stundvis förbannat tufft.
Sådär som livet är.

 


Årets bästa?

Noomi, såklart!
Hon,
som flyttade in i början av året, och har satt gnistrande guldkant på min tillvaro.
Hennes glädje. Aldrig sinande. Och trots att året med Noomi varit jobbigt
pga att det dykt upp defekter inuti hennes kropp, har jag inte ångrat en enda sekund, att jag körde
milen upp till Sollefteå för att hämta henne. Ett av livets bästa beslut.
Jag är tacksam för varje dag med henne, och hoppas att dagarna blir många. ❥

Jag packade ihop livet & flyttade, igen.
Till Tortuna den här gången.
Till mysig lägenhet med skogen nära, en braskamin att elda i,
närmare jobbet & allt annat.

Och jag har fått känna ordentlig hemmakänsla för första gången på länge.
Jag vet att också det här, bara är en hållplats påväg
mot något större, men det har varit en plats att
verkligen landa på, under det här året.

Indra,
som funnits halva mitt liv.
Fick 13 år gammal somna in i början av sommaren.
Så oerhört sorgligt och smärtsamt.
Samtidigt som det var dags nu.
Hon har haft ett långt, fantastiskt liv.
Men hundliv är ju alltid för korta. 

Indra,
som var starten till allt.
Till hundsporten och allt det bidragit till under livet.
Så tacksam för alla minnen med henne, min guldpärla.
Hon har det bra nu, tillsammans med
mina andra änglar där uppe.

2017,
har öppnat upp för mer utomhustid & friluftsliv.
Timmarna ute på Ängsö har varit otaliga, och härliga dagar har också
spenderats i andra naturreservat i och kring Västmanland
och i Jämtländska fjäll & skogar.

Jag minns min & hundarnas tältnatt i Ullådalen, de välbehövliga dagarna i
Kilsbergen med Marlene, regnig vandring med kusinen och lördagen i
Färnebofjärden tillsammans med Sara.

Och så minns jag & gläds åt alla timmar i skogen och vid lägereldar
tillsammans med andra omtyckta. Alla fina samtal, skratt & drömmar vi delat,
medan naturen omfamnat oss.

Jag & Johan hade härliga sommarveckor ihop.
Roadtrip till flera fina Svenska smultronställen.
Och framförallt, några dagar i Norge.
Naturen var fantastisk, och mäktigare än
allt annat jag hittills upplevt.
Ett minne för livet, som jag är glad att ha upplevt
med just Honom.

Mer om Norgeresan får ni gärna läsa här.

Ja.
Det här året har verkligen varit lite av allt.
Den största prövningen är inte riktigt avklarad ännu, men snart.
En prövning som inneburit stress & oro.
Men också, överraskningar, förväntan & längtan.
Och kärlek, såklart.

Jag har under det här året på flera sätt prioriterat mig själv mer än tidigare,
behövt göra det. Och det är nog mycket därför det blivit så mycket tid i naturen,
för att jag lyssnat in mer, vad jag själv verkligen behöver för att må bra.
Vad jag behöver för att återhämta mig, och fylla på med energi.
Och där är naturen en så stor del.


Summan av kardemumman.
Det har varit ett utvecklande år.
Såväl privat, som arbetsmässigt.

Hjärtat är fullt av tacksamhet
över stödet, kärleken & värmen under det här året.
Tacksam för relationer som blivit starkare,
och för de nya band som precis bundits.

Nu,
säger jag hejdå till det senaste året,
och blickar med förväntan & lite nervositet fram emot 2018.
Jag tror att det blir ett spännande år!

Gott nytt år!
★ ★ ★

 

Så var den plötsligt förbi, julen.
Några dagar i Jämtland, bland familj, vänner & snö. 
Jag har pulsat i snön, åkt skidor efter Diezel,
andats in kylig vinterluft så djupt ner i lungorna
det bara är möjligt. & njutit av
vykortsvackra, snötyngda träd.
Fina dagar, som passerade lite för snabbt.

Nu är vi tillbaka i Västerås igen,
hundarna & jag. Det är regnigt & mörkt,
och det norrländska hjärtat bankar i bröstet
av längtan efter mer vinter, snö & fjäll.
Det har inte känts såhär tydligt på ett tag, den där längtan.
Men nu gör den verkligen det. Känns. 

Jag tänker på texten på muggen som Marlene gav mig i julklapp.
Vi firade ju lilla julafton ute på Björnön förra veckan.
Förövrigt kanske en av årets mysigaste kvällar.
Eld, grillade hamburgare (utan galler men med kreativitet),
skratt så vi kiknade, glögg & julklappar.

Och en mugg med den mest passande texten, alltså.
För det är verkligen så. Naturen ger mig trygghet & hemmakänsla.
Ibland känns lägenheten i Västerås hemma, ibland föräldrarnas hus i Östersund. Ibland inget av det.
Men så fort jag kommer utanför dörren.
Ut i naturen, känns det alltid som hemma. Naturen längtar jag aldrig bort ifrån.
På ett fjäll, vid en sjö eller en eld, i ett skidspår, på en vandringsled
eller i en skog täckt av mossa.

Natur är för mig trygghet, återhämtning, andning
& en plats där jag får vara jag.
Fullt ut, i varje cell.

Men nu, tunga ögonlock & dags av sova.
Tänk va, att det bara är två arbetsdagar kvar.
Sen vankas återigen långhelg & vi ramlar över i ett helt nytt år.
Så spännande & härligt på många vis!

Det är måndagkväll,
och efter en ganska trött & förvirrad start på jobbveckan,
passar det lite extra fint att varva ner framför elden.
Sprakandet från de virvlande lågorna blandas med julvisor.
Just nu, Koppången. Den är bara så himla fin.

Jag glädjer mig åt den mysiga helgen uppe i Övik. Hos Maja.
Och åt att snön fallit även här i södern. Det lyser upp,
och det är så mysigt när det knastrar under skosulorna.

Min blick fastnar i elden, nästan hypnotiseras.
Och jag funderar över året som snart har passerat.
Det som blev ännu ett år med flera stora förändringar.
Jag ser fram emot att blicka tillbaka,
& minnas.
Och ännu mer, ser jag fram
emot att blicka framåt mot nästa år!

Men,
ännu är det allt några Decemberdagar kvar.
Snöfyllda vinterdagar, förhoppningsvis,
att fylla med en himla massa
julmys & annat härligt.

…ett sken ifrån ljuset
bakom fönstrets välvda ram
har förenat de själar
som finns med oss här i tiden

Jag vet att de som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor
så länge vi är här

November, ja.
Den har varit skratt & tårar.
Insikter, saknad & trötthet.
Den har gett mig nya bekantskaper,
förhoppningar, rädsla, tajming
& nyfikenhet.
Men mest av allt, har November ändå,
när jag verkligen tänker efter.
Inneburit Kärlek.

Jag känner mig tacksam för det,
och för att sådant som är svårt också utvecklar.
Att det hänger ihop,
men att det kan vara svårt att se
just där & då.
Det blir tydligare sen. Efteråt.
När man inser att det är okej att vara
både stark & skör.
På samma gång.

& idag.
En sån där dag som fyller
kroppen, huvudet, hjärtat & själen
med precis allt som behövs!

Ett knippe bordercollies & en vän.
Och så vattnet, skogen & elden.

Jag inser att Oktober snart passerat
& att klockan i helgen ska ställas om till vintertid.

Tiden har gått fort & långsamt
på samma gång den här hösten,
hur den nu kan göra det.
Men det har den gjort.

Några bilder från helgen.
Jag & hundarna andades höstluft ute på
Ängsö efter en fotografering.
Och det är ju bara vackert där ute nu.
Ja, det är alltid vackert där,
men lite extra ändå nu,
med alla röda & gula toner!

Fast,
jag kommer säkert säga detsamma till vintern.
Att nu är det som vackrast,
när alléerna är täckta av glittrande snö.
Och sen, kommer jag upprepa mig igen,
när våren kommer med all sin grönska.

Men,
det är något jag är tacksam för,
min innerlighet i känslan
för naturen.

Min lördag startade med sovmorgon,
lång promenad i höstsolen & gofrulle med tända doftljus.
Väldigt mysigt,
men ändå…

– inte riktigt i klass med min lördagsmorgon förra veckan,
uppe på fjället.
När jag & hundarna vaknade med
dimslöjor & blåbär utanför tältet.

Bilderna får tala för sig själva,
medan jag svischar iväg för att reka lite inför
dagens gravidfotografering.

Önskar er en fin höstdag <3

Några ögonblick från förra helgen.
En Jämtlandshelg, framförallt spenderad i fjällen.
Jag behövde det. Jag behövde tiden & utrymmet att
tänka, känna & andas.
Och det hittar jag bäst där,
på fjället. 

Och när jag kikade igenom bilderna nu,
så påmindes jag återigen om vikten av att reflektera
över vad vi själva behöver.
Vilka ledkryss i våra liv, är viktiga?
Vilka leder vill vi, och mår vi bra av att följa?

Ibland är det lätt att veta vilka leder vi ska välja.
Och ibland, är vi helt vilse. Då, är viktigt att
plocka fram kompassen.
Livskompassen.

För att kunna skapa det liv
vi mår allra bäst av, i enlighet med våra värden.


Under våren & sommaren är energiförrådet ofta lätt att fylla på,
men under hösten, så sinar det snabbare i mitt fall.
Detta, trots att jag verkligen älskar hösten & dess färgprakt.
Men det är den mörka tiden som är på ingång, som dämpar känslan.
Så just nu. Är det, åtminstone för mig,
extra viktigt att fundera över vad jag mår bra av,
och vad som ger mig energi. 
Och att ta mig iväg på det, även när det egentligen
lockar att krypa ner i soffan & gå i ide fram till våren.


Den här veckan,
har jag sett till att följa några av mina ledkryss genom att bland annat spendera
tid med vänner jag mår bra av, aktivera hundarna på olika vis
& spendera mycket tid i skogen.

Är ni medvetna om vart er livskompass pekar?
Följer ni era egna, eller andras ledkryss?

En fullspäckad vecka,
med lite avbrott från vanligt jobb i form av
bortadagar på både konferens & utbildning. Roligt!
Men det gör en också himla trött i huvudet,
och kollen på vilken veckodag det faktiskt är,
den försvinner ju helt & hållet.

Men idag är det ju i alla fall lördag!
Jag & hundarna startade dagen med en joggingtur i skogen,
följt av lite strosande bland sammetsgröna mossor.
Så härligt sätt att starta en ledig dag.
Ingen tid att passa, ingen stress.

Och det bästa av allt.
Det är ju September nu.
Årets vackraste månad, tycker jag.
Och speciellt såhär alldeles i början,
när löven skiftar färg, lite i taget,
dag för dag.

September har varit efterlängtad,
och kommer bli en fin månad på så många sätt! ♡

Förra helgen fick jag besök av min Östersundsvän Sara.
Vi åkte på en liten roadtrip och hamnade i Färnebofjärdens Nationalpark.
Spenderade hela dagen utomhus. Utforskade, vandrade, eldade & drack kaffe.
Diskuterade stort & smått, och njöt som bara den av strålande höstväder.

En riktig toppenhelg blev det,
och jag önskar verkligen vi hade möjlighet att ses oftare.

Att sitta vid elden.
Tills mörkret omfamnar.
Lyssna på sprakandet,
låta ögonen hypnotiseras
av lågorna.

Låta tankarna sväva,
och dela funderingar om
stort & smått med en vän.

Fredag. 

Och så hon.
Som bara är ett lyckorus.

Veckorna rullar iväg, dag för dag.
Med en himla fart.

De två senaste helgerna
har innehållit besök av familjen från norr.
Det blir alltid intensivt, men mysigt.
Önskar jag hade dem närmare, så att det gick att ses
mer spontant. Men, allt går ju inte att få på samma plats,
och i samma del av vårt avlånga land,
tyvärr.


Vardagarna, de fylls såklart med jobbtimmar
(tacksam dock, för att många av dessa spenderas utomhus),
men utöver det, spenderar jag så mycket tid jag bara kan
i vandringskängor, springskor & tillsammans med vänner.
Sådant som ger endorfiner & energi!
Det är ju så lätt att trilla ner i efter-jobbet-tröttheten tycker jag,
och tycka att livet känns ganska torftigt & energilöst. Speciellt när det nu blir mörkare framöver.
Men jag gör mitt bästa för att inte ramla in i vardagslunk.
Jag vill njuta av livet & känna mig levande, varje dag,
om så bara för en stund.

Och apropå att känna sig levande,
har jag en helt vansinnig längtan efter fjällen just nu.
Efter frihetskänslan & efter friskluften…
Men utan möjlighet att åka upp än på ett tag,
försöker jag istället dämpa min längtan med
vardagsturer i närheten.

Häromkvällen utforskade jag & hundarna Frösåkers Naturreservat.
Bara varit där någon kortare sväng tidigare,
men det visade sig ju vara riktigt trevligt,
med många fina, ordnade små
rastställen med utsikt över sjön.

Så,
lite ytterligare utforskande av Västmanland med
omnejd får det allt bli framöver, innan hösten anlänt ordentligt
och det äntligen ges tid att åka upp till fjälls.

Men först & främst, hörni.
Slutspurt mot helg!

I slutet av Maj begav jag mig till Jämtland.
Jag hade fått äran att föreviga
Markus & Amandas
stora dag.

Och jag är lika tacksam varje gång jag får föreviga
två personer som lovar att älska varandra livet ut.
Varje gång jag får möjligheten att fotografera
bubblande glädje & glittrande ögon.

Kärlek är det vackraste.