Fotograf Sofie Gustafsson »

En spontantripp till Jämtland över helgen,
fick sätta punkt för årets första månad.
Tänk att Januaris trettioen dagar redan har gått…
Det har varit en händelserik start på året i både stort och smått.
Bland annat har jag deltagit i Seasons of You som Sara Rönne & Therese Furudahl hållit i.
En månad av yoga, meditation och olika
uppdrag & reflektionsuppgifter i självutvecklingssyfte. Så givande & inspirerande.

Jag har lätt för att coacha och peppa andra, men att göra detsamma för mig själv är lite av en annan femma.
Så att investera i Seasons of You och verkligen avsätta och prioritera tid för mig själv och
mitt eget välmående har varit superfint att starta 2021 med!
Glad att jag hoppade på det hela, och vill nu se till att hålla i detta under det kommande året.

Och som avslutning på månaden, blev det alltså ett par dagar i norr.
Ett par riktigt kalla sådana, där ögonfransarna snabbt blev isiga och det bet
i kinderna, men det trots det, inte gick att gå in – för det var ju så vackert.
Det är ju något med solglittret & krispet som de kalla vinterdagarna skapar,
som är som ren magi!



Måndagsmorgnar,
kan förmodligen vara den tid då ögonlocken känns som allra, allra tyngst.
Speciellt sådana, när hundarna vaknar och behöver gå ut, lite extra tidigt.

Nåväl, nu är vi uppe och har försiktigt startat igång den här veckan.
Och med mig, har jag en riktigt fin helg.

I lördags mötte jag & Säkringen upp Josephine & Swinga i Långtora.
Vi spenderade sedan förmiddagen i lite olika terränger för att leta främst fasaner.
Även om det inte blev några fasta fågelsituationer då de flesta fåglarna höll sig i väldigt ett snårigt buskage,
vilket blev lite svårt för två unga hundarna, så blev det en fantastiskt nyttig dag för både mig och Säkra.
Hon fick se fåglar lyfta, känna massor av fågelvittring, öva på passivitet medan Swinga jobbade, lyssna på skott på avstånd, mm.
Tjejerna jobbade på så bra och till största delen av tiden lyssnade Säkra fint, ett par tillfällen fick hon lite knäck i öronen,
men jag påminner mig om att hon ännu är en ung, tuff brud i lyxförpackning och att vi nog ska få ordning på alla bitar tids nog.
Det ska bli väldigt roligt att utveckla allt detta, allt känns ju så himla spännande!

Jag passade även på att köpa med mig lite apportvilt hem,
så söndagens ”äventyr” för Säkra blev att prova apportera fågel för första gången.
Hon tyckte att anden var lite märklig till en början, sen tyckte hon att den var lite svår att greppa innan
poletten trillade ner och hon (mycket!) stolt insåg att hon faktiskt klarade av att apportera den. Så kul!

Kolbulle-lunch, hemmafix av olika slag & promenader i solen hanns också med denna helg
och igår kväll hade båda tjejerna totalt checkat ut, lika nöjda som jag, efter en skön helg.

Men nu, måndag alltså.
Det ska nog bli bra, det med.


Efter jul kom vi ner till ett grått & lerigt Västmanland.
Det kändes…sådär. Och själen längtade tillbaka till snön & kylan.
Men, så slog den ju faktiskt till, vintern. Och kom på besök även här nere under veckan.
Med knarr under fotsulorna, bitande kinder & frisk, kylig luft som
strömmade ner i lungorna vid varje andetag.
Äntligen!

Och nog för att jag njuter av snön, men det trumfar inte hundarnas,
och kanske speciellt Säkras glädje.
SOM hon älskar detta.

Så, nu njuter vi av helg, skidåkning och pulsande i snön.
Och det är ju faktiskt en hel söndag kvar att ta tillvara på,
innan vardagen åter är ett faktum.
Vi får se, hur vi bäst spenderar denna!





Så är vi där nu, alltså, vid 2020’s sista dag.
Det är nyårsafton, ett tunt lager snö vilar på marken utanför och ljuset är långsamt påväg.

Jag tar ett djupt andetag och blickar tillbaka på året som precis passerat.
För ja, det känns som nyss, som vi klev in i det här året, ovissa om vad som väntade.


Nog har det varit ett speciellt år, det här, på flera sätt.
Med en pandemi & stor kollektiv oro som påverkat oss alla,
och väckt tankarna kring vad som verkligen är viktigt här i livet.
Som fått de flesta av oss att behöva stanna upp, känna efter, reflektera.
Jag hoppas pandemin släpper greppet om oss snart, jag vill tro det.


För min egen personliga del, har 2020 varit ett år av förändringar och utveckling.
Året började med att jag gick i tankarna kring en kommande hund, och efter många olika tankebanor landade i fågelhund
& Vorsteh. En tid av letande och väntande påbörjades.

Jag sa upp mig,
efter 4 år i Samordningsteam Västerås. 4 lärorika, roliga och utmanande år med fina kollegor.
Det var dags för något nytt nu, och jag tackade istället ja till en tjänst som skolkurator här i Sala.
Skolans värld är inte helt ny för mig att arbeta i, men att axla kuratorsrollen har varit något helt annorlunda mot det jag tidigare gjort. Ändå har det snabbt känts självklart på något vis. Det är fantastiskt att få ynnesten att prata med så många elever om livet och allt vad det för med sig. Men det är också bitvis tungt, det ska jag inte sticka under stolen med.
Att få jobb i Sala förenklade också det hela med hundarna, och jag hinner nu åka hem till hundarna på lunchen,
vilket gjorde att en stor sten föll från mina axlar efter att under en tid behövt pyssla med att få det hela att fungera.

Ett nytt jobb närmare hemma, öppnade även upp möjligheten för att göra min valpönskan genomförbar,
och på midsommarafton hämtade jag hem en efterlängtad liten tjej från Kennel Tappra. Lilla Säkra, som nu blivit 8 månader.
Hon har virvlat in här som det yrväder hon är. Och med humor, enorm fart under tassarna och en stor portion
envishet stal hon snabbt mitt hjärta. Hon är en utmaning för mig, helt klart. Men en spännande sådan,
och oj så jag ser fram emot allt vi har framför oss att lära oss och uppleva ihop!


Och Noomi, som äntligen fått ha ett år helt utan olycka & smärta. Hon har varit glad och nöjd hela året,
spridit kärlek och glädje som bara hon kan. Är så tacksam precis varje dag för min älskade tjej.
Måtte hon få leva frisk tills hon blir 100 år.



Sommaren blev inte bara förändrad genom att Säkra gjorde entré…
Estrid började bli väldigt rund om magen och vi fick sedan vara med när hon fick sina fyra små kattvalpar. Det var alldeles fantastiskt! Att sedan få följa de små underbara liven under deras 12 första veckor var bland det ljuvligaste jag varit med om. Sådan lycka, och något jag drömt om sedan jag var liten.
I samma veva skaffade även Johan höns till gården, så vips blev vi ett helt gäng här!


2020 gav mig möjligheten att åka helikopter & fotografera brudpar på en fjälltopp för första gången, magisk upplevelse!
Året har också gett mig nya bekantskaper, kvalitetstid med vänner & familj och härlig tid i Jämtland vid fjäll, sjöar & i skidspår, härliga och kalla tältnätter och under sommaren en himla massa finbesök här på gården från olika håll. Många fina minnen.
Under en mörk höst har 2020 visat mig hur härligt yoga & meditation faktiskt kan vara och påmint mig, återigen,
om hur viktig den spirituella delen är i mitt liv är, att den också behöver få sin plats.


Så, 2020.
Ett konstigt år på så många sätt, och samtidigt ett utmanande,
läskigt, viktigt, utvecklande & fantastiskt år.

och 2021 då?
Det känns som ett år som kan överraska med vad som helst.
Jag ser fram emot det nya året, och känner tillit till att det kommer bli fint och spännande år.
Jag har drömmar och förhoppningar, vi får se om ett år, om de slagit in.

Gott Nytt År!

Vi spenderade första tiden av ledigheten och julen, i ett vintrigt Jämtland.
Och vilka fina dagar det blev. Sådana som bevaras i hjärtat och minnet att plocka fram senare,
någon dag när livet inte känns fullt lika härligt.
Vi har mestadels spenderat tiden utomhus, och maxat dagarna med skidåkning,
promenader, snöbus, fika & korvgrillning.

Hundarna har njutit lika mycket, och Säkra har minst sagt tagit vara på sina första
dagar i livet med ordentligt med snö. SOM hon har sprungit och härjat i snön, galenpannan!
Så vi har alla varit trötta och nöjda om kvällarna och jag har mest hasat runt i underställ
och tjocksockar och ätit för mycket julgodis.
Så som man bäst spenderar kvällar i December, alltså.


På juldagen hade vi varit nere vid sjön och grillat korv,
det var några minus ute och kändes ganska lockande att ta det lugnt en stund innan vi skulle iväg igen på kvällen.
Johan ville ta en skidtur, men jag tvekade lite, gäspande. Vi bestämde oss för att låta bli.
Efter en stund kände jag att det pirrade lite i kroppen ändå, och att vi kanske skulle ta en kort tur, ändå…

Så vi plockade på oss skidorna och åkte iväg. Det är ju sådan lyx att spåren finns precis utanför huset.
Vi kom ur första skogsdungen, och möttes av en rosa himmel.
Ju längre upp i skogen vi sedan kom, desto mer sagolikt blev det med all snö på träden.
Ville stoppa tiden där och då och bara leva i det magiska skenet för all framtid.
Vi åkte tills himlen mörknade, och på vägen ner, fick månskenet visa vägen genom de snötyngda granarna.
Jag log när vi svischade nerför de sista backarna. Kände ett fladder i bröstet jag inte känt på hela hösten.
Ni vet, sånt där fladder som känns, när man verkligen känner livet i sig. Sånt kände jag.
Och log, trots att tänderna ilade av kylan.

Vi kunde bara konstaterade att det var rätt beslut vi tog, att ge oss ut den eftermiddagen.
Och att man aldrig ångrar en skidtur.

Kort & gott, en finfin Jämtlandsvistelse, alltså.

Och nu,
har det blivit dags att packa alla grejer igen, och bege oss söderut.
Jag längtar upp igen redan innan vi åkt, men Jämtland finns ju kvar, som tur är.
Det blir fint att komma hem igen också, till katterna och till ytterligare några dagars ledighet.
Jag håller tummarna hårt, att det kommer tillräckligt med snö för lite skidåkning också!


Älskade lortjänta. 

Igår avslutades elevernas höstterminen,
själv jobbar jag även på måndag, men därefter blir det blir ett par veckors jullov även för mig.
Det ska verkligen bli fantastiskt efter en ganska jobbig höst.

Trots att 2020 varit ett konstigt & omvälvande år ur ett större perspektiv,
ser jag fram emot att någon ledig dag,
sätta mig ner och reflektera över hur mitt 2020 har varit…
För det har ju faktiskt, trots allt, innehållit en himla massa ljusglimtar, när jag tänker efter!

Men, det får bli sen.
Först ska jag njuta av helgen som jag startar med att packa väskan med grillkorv & saffransbullar.
Sen tar jag med mig hundarna & rullar iväg för en tur till skogs med en vän.
Känner tacksamhet, över jag och flera av mina vänner, redan sedan tidigare,
haft naturen som en självklar mötesplats.

Aldrig hade vi väl kunnat gissa att det skulle komma så väl till pass,
som nu.


Igår var det ju Lucia.
Inget som jag direkt brukar fira,
men ändå en högtid jag tycker om.
Med ljusen, sångerna & stämningen.

Vi åt frukost till SVTs Luciasändning, och med en kasse med diverse rekvisita så åkte jag sen till skogen.
Jag fotograferade några produkter för ett samarbete och föraren och medpassageraren i bilen som passerade
uppe i skogen såg lite undrande ut inför alla tända ljus i en liten skogsglänta…
Skulle så gärna vilja veta vad de gissade att jag höll på med!

Med ljus och annat på plats, blev det som upplagt för att fotografera hundarna lite också.
Mina fina lussehundar. Och – hur mysigt blir det inte med en liten ljusslinga i skogen såhär års?
Blir nog nya måstet i packningen. Så enkelt sätt att piffa upp den mörkaste av dagar!

Skogen bjöd på dis & regnet hängde i luften,
men ändock är det alltid underbart att fylla lungorna med skogsluft
och se hundarna njuta av spring & bus.

En luciadag till skogs alltså, som uppladdning inför en kväll med julbak.
Ett fint avslut på tredjeadventshelgen.

Säkra ligger intrasslad i mina ben och snarkar högt, Noomi sover med huvudet mot min axel
och Johan puttar ner Estrid gång på gång, för att hon inte ska skymma handbollsmatchen på tvn.
Det är måndagkväll och dagens energipott är minst sagt slut.
Och den där energin, den kommer inte av sig själv just nu,
den behöver jobbas lite för, i dehär mörka tiderna…

Helgen blev,
trots vädret, ändock mestadels spenderad utomhus.
Jag mötte upp en vän för coronavänlig dejt i skogen, värmde glögg på gaskök och pratade ikapp sedan sist vi sågs,
medan mörket föll runt oss och dimman smög sig närmare. Lite spöklikt och mysigt på samma gång.

På söndagen spenderades förmiddagen hemmavid, utomhus för lite adventspyssel.
Några julkransar som fick pryda dörrarna och annat smått & gott.
Jag spelade julmusik och lät lite julkänsla fylla kroppen medan
jag band granris runt kransarna.
Det är så meditativt att pyssla och dona, när man väl tar sig tid till det.
Sen, blev det skog & hundtid resten av dagen.
Och det var den helgen det.
Som trots utebliven snö och knappt något dagsljus att tala om,
blev en mysig sådan.

Och nu, är även måndagen snart slut och ögonlocken blir tyngre & tyngre.
En måndag med en stressig jobbdag, långpromenad i mörkret, ett yogapass
och ett par intrasslade, snarkande hundar i soffan.
Jag tror det får räcka, för idag.

Ernst julpysslar på tvn i bakgrunden och jag har precis ätit en sen frukost.
Efter att ha rastat hundarna och vinkat hejdå till sambon som åkte på jobb tidigt imorse,
somnade jag och hundarna om och tog rekordlång sovmorgon för att vara vi.
Jag tror det behövdes!

Utomhus råder novembermörker och regn, trots att det är december nu.
Min själ riktigt värker av längtan till snö & kyla. Jag blir grön av avund när jag ser
vänner & bekanta från norr lägga upp bilder och filmer på snö & turer på långfärdsskridskor!

Nåväl.
Även en regnig lördag med snölängtan bör väl tas tillvara på,
så för vår del blir det nog lite hundträning & promenad i skog toppat med glögg, tror jag.
Glögg & lussebullar livar ju upp även de regnigaste decemberdagar, visst?

Bildmässigt, en liten tillbakablick till förra lördagen.
Då jag & Säkra gick kurs för Sören Mulvad tillsammans med några andra Tappra-hundar & ägare.
Det blev en heldag med nyttiga tips, skratt, aha-upplevelser, letande efter rapphönor och självklart,
stundvis en och annan frustrerad hundägare med en slyngel-vorsteh med egna tankar.
Det var otroligt roligt att se alla hundarna stå för fågel. För Säkras del var det första gången.
Jag kan utan problem förstå att många blir som besatta av detta med fågelhundar o fågeljakt.
För wow, det är verkligen häftigt och roligt!



Novembermörkret har precis lagt sig.
Det kommer ju så tidigt om kvällarna nu, det där mörkret.

Det har varit en ganska långsam vecka för min del,
med förkylning & trötthet. Ingen corona dock, tack & lov.
Har fördrivit tiden med att läsa & lyssna på poddar, kramas med hundarna
& dricka mängder av te.
Förmodligen, så var det här precis vad kroppen behövde efter hektiska veckor.

Mycket tid till reflektion & vila alltså,
men jag har också levererat bilder från den senaste fotograferingen.
Från Charlotta & Victors fantastiskt fina dag.
Den, som började med ösregn och avslutades med uppehåll och
en sista fotosession bland alla vackra höstfärger.

Så, den här ganska trötta veckan får avslutas med en dos kärlek, helt enkelt.
Och förhoppningen att helgen bjuder på lite mer energi.


Vi rullade upp till Järndammen efter jobbet igår, hundarna & jag.
Jag la ett varsitt spår till dem, innan vi gick en runda med kaffepaus och titta-på-spegelblankt-vatten.
Lät axlarna sjunka & lungorna fyllas med skogsluft.

Att arbeta i skola är väldigt roligt. Det gäller att ständigt ha huvudet på skaft,
och att skifta från lyssna & förstå, till att sätta gränser & ibland stå ut i frustrationen att
det går inte att hjälpa alla så mycket som man önskar att man kunde. Och orättvishetskänslan av att
skolan som den är utformad idag, inte är flexibel nog. Och därför inte ger alla möjligheten de förtjänar.
Sånt. Gör ibland att otillräcklighetskänslan infinner sig, axlarna spänns och energin inte riktigt räcker till.

Då är naturen det bästa botemedlet. Och hundarna. 

Och påminnelsen om att det faktiskt räcker,
att göra så gott man kan, utifrån det som är.
En så viktig påminnelse för alla, alltid.
Men så lätt att glömma bort.

Och nu, har snart halva lördagen gått, utan att vi gjort särskilt många knop.
Katterna trängs i soffan, hundarna suckar nöjt och regnet öser ännu ner utomhus.
Så, jag tror vi fortsätter i precis det här tempot idag.

Morgonstund.
Det är mörkt och regnruskigt utanför.
Stor tekopp & tända ljus… Det går ju åt en del av den varan, såhär i oktober.
Jag älskar hösten. Med sitt färgsprakande, krispiga.
Med sitt lugn och viskande om att det är okej att varva ner nu.
Men, alltför många dagar av det här gråa, tunga, leriga.
Det klarar jag mig utan.

Idag är det ju dock fredag – veckans bästa.
Det är så underbart att ha helgen framför sig.
Veckan har gått långsamt, trots att jobbdagarna som vanligt varit fullspäckade.
Det bara är ju sådär ibland, en del veckor springer iväg,
medan andra tar sig fram i sakta mak.

Det speciella med den här veckan, är ju att mina älskade tussar blivit 12 veckor.
12 veckor, som innebär flytta-hemifrån. I skrivandets stund är det bara en tuss kvar,
lille Egon, som min storebror med familj kommer ner och hämtar imorgon.
Lille Viking har flyttat till sin familj där rapporterna säger att han funnit sig tillrätta,
och Skatt & Fritjof får fortsätta bo tillsammans och flyttade igår till en nära vän.
De kommer få det toppen, hela bunten.
Och så fantastiskt det varit, att fått vara med,
från att de tog sina allra första andetag…
Min allra första kull med kattvalpar. Ett minne för livet!

Nu är det dags att plocka ihop här, och bege sig mot jobbet tror jag bestämt.
…trots att det minst sagt lockar att krypa ner i soffan under filt. 


Så är vi plötsligt mitt i hösten.
Kattvalparna fyller snart 12 veckor och blir flytt-redo.
Jag vet att deras nya hem väntar på dem och kommer ge dem en fin tillvaro, men trots det,
vill jag helst stanna tiden och bevara dem som mina små dunbollar för all framtid.
De är ju så ljuvliga, de där små…

Men, min stora valp, Säkringen, som på något vis redan blivit 5 månader,
kräver ju också sitt, precis som Nompan.
Så, att de minsta flyttar snart, kommer bli bra ändå. Det vet jag ju.
För att det är fullt upp med ett väldigt intensivt heltidsjobb, kattvalpar, hundvalp o en vuxen hund.
Och så resten av allt som ska hinnas med  i livet.
Det kan jag ju inte annat än instämma kring. Hur roligt det än är, så tar energin slut ibland.


Och när energin tar slut så är naturen som viktigast, såklart.
Imorse blev det härliga timmar i skogen, att regnet stundvis öste ner gjorde ingenting.
Då är ju ingen annan i skogen, och regnet får naturen att dofta extra gott.
Strax innan hemfärd tog regnet en paus och jag hann fota lite.
Noomi tycker att det är dötråkigt när jag plockar fram kameran,
men Säkra har ännu inte hunnit tröttna…


Säkra, fem månader, alltså.
Hur galet är det inte, att hon snart är ett halvår.
Och att jag äger en Vorsteh?! Förstår fortfarande inte, haha.
Hon är en intensiv tjej med mycket humor & en liten bulldozer med stor envishet.
Hon prövar mitt tålamod och ger mig samtidigt snabb cred för när jag är tydlig och konsekvent.
Jag har aldrig haft en valp som tycker om att vara så nära som Säkra.
Hon älskar verkligen att ligga nära, nära.
Blir glad bara jag tittar på henne,
och smittas av hennes glädje.
Jag hoppas så innerligt att hon får vara hel och frisk,
och att vi får dela många år ihop!


Jag blickar tillbaka, en vecka.
Till fjälltoppar, spegelblanka vatten & jämtlandsluft.
Till kalla tältnätter och morgnar så vackra att man nästan tappar andan. Som gör det värt kylan, trots allt.
Till en trött vorstehvalp nedkrupen i sovsäcken. Till köttbullar på burk och pulvermos,
som smakar fantastiskt för att utsikten maxar smakupplevelsen.
Till att sitta och göra ingenting utan att bli uttråkad,
för att naturupplevelsen är upplevelse nog.

Blickar tillbaka,
och känner åter härvaron.
Känslan av att vara just precis här & nu och ingen annanstans.

Och jag konstaterar, som så många gånger tidigare,
att livet levs bäst ute.


Klockan är bara strax efter 21, men ögonen är redan tunga som bly.
Det blev en söndag som startade tidigt för att smyga ut med sambon på bockjakt i gryningen.
Det blev ingen jaktlycka idag, men väl en fin morgon till skogs.
Och sedan, redan innan 10 hade vi plötsligt hunnit med en himla massa.

Till lunch kom fint besök från Örebrotrakten.
Det var längesedan jag och Linnea sågs senast, men så kul att prata ikapp lite.
Det är så roligt med vänskap som dyker upp oväntat, slås ofta av det…
Linnea & jag lärde känna varandra via ett forum för anhöriga till militärer på utlandstjänst, det är flera år sedan nu,
när våra pojkvänner befann sig utomlands och vi hemmavid, med längtan och oro i bröstet.
Det visade sig att vi bodde ganska nära, arbetade inom liknande sektorer och delade syn på livet på flera plan.
Så vi har hållit kontakten sedan dess. Älskar sånt.
En annan av mina, idag närmsta vänner, träffade jag genom en ”kompis-app”.
Som Tinder, fast för att träffa vänner! En app som jag skaffade när vi flyttade hit ut på vischan utanför Sala
och jag inte kände en kotte i närområdet. Och vips, så visade det sig att det fanns en till, nästan som jag,
knappt tio minuter bort.
Tillfälligheterna.
Eller ödet, kanske.
Vad vet väl jag.



I övrigt är det just nu ganska ständigt full rulle här hemma.
Skolorna har startat igen, och jobbet som skolkurator är därmed så även det, i full gång.
Kattungarna blir 6 veckor imorgon och är sitt gulligaste jag.
Ibland värker det till inuti mig, för att de är så himla gulliga att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Vill bara stoppa tiden, så att de inte blir äldre och stannar såhär söta & förblir mina!

Och så Säkra-Säkring, hon blir imorgon hela 4 månader. Tänderna rasar, och benen växer.
Hon ger mig fjärilar i magen och är underbar. Och stundvis, skitjobbig & busig så att hälften vore nog.
MEN så mycket kul vi har & kommer att ha, hon och jag. Övertygad om det.

Himla fin är hon också,
med risk för att vara lite partisk. 

Men nu, dags att stänga den här helgen,
och ladda upp inför tiptopveckan som väntar.


  • Lisa - Åh Sofie, inte läst din blogg på år och dagar. Glömt bort den här delen helt. Men så fint du skriver – fortfarande, och så fint bloggformatet är. Saknar det lite. Kattungarna är så oändligt söta, och hoppas att jag snart ska ha vägarna förbi er fina plats på jorden så att det blir tid för ett besök.

    Stor Kram!

    //Lisa & Loi (så att du vet vem )ReplyCancel

 

Vi fick några Jämtlandsdagar!
Med hälsa-på-stopp, både på vägen upp & vägen ner.
Jämtlandsdagar, med hjortronplock, blöta fötter på myren &
en Säkra som trillade i vattnet titt som tätt.


Det blev en dag till fjälls också. Som jag längtat!
En dag, i alla väder som sig bör och med lungor som plötsligt blev påminda
om hur mycket luft de faktiskt kunde fyllas med.

Det är bara fjälluften som kan skapa den påminnelsen,
som ger utrymme för de där allra djupaste andetagen.

Det blev ingen lång tur, såklart. Med tanke på valpis.
Men ändock, jag fick andas fjälluft, dricka kaffe ur kåsa med vidunderlig utsikt
och Säkra fick se fjällen för första gången.
Det räcker fint, så.



Det blev en natt i stugan vid sjön också.
Kanske blev det sommarens finaste kväll, när jag tänker efter.
När Johan drog upp en läskig gädda ut Storsjöns mörka vatten,
och vi lyssnade på sommarprat till sent med vedspisen sprakandes i bakgrunden
och två trötta, nöjda hundar bredvid.
Enkelheten är ändå det vackraste.


Några dagar i norr, alltså.
Med friskluft, familj & vänner.
Dagar som, precis som alltid, gick for fort,
och lämnade kvar platser att besöka & vänner att prata ikapp med.
Tur, att det inte dröjer så länge tills nästa gång.




Säkra vaknade tidigt imorse.
Vi tassade ut i morgonsolen, där daggen gnistrade.
Jag drog ett djupt andetag, log för mig själv och kisade mot solen och den klarblå himlen.
Jag andades in igen, och fyllde lungorna.
Luften var annorlunda nu.
Krispigare, friskare, lättare att andas.

Och jag förstod,
att den bara ville ge en liten hint om att den snart är påväg. Hösten.
Jag njuter lika mycket varje år, av att få känna den där krispigheten i luften igen.
För ja, sommaren må vara vacker på många sätt, men september-hösten,
det är min tid, det.


Här på gården har tiden fyllts och rusat iväg sista tiden.
Med gäster i huset, diverse projekt, valp-hyss och annat.
Och så har vi ju väntat, längtat och räknat ner.
Till kattvalparnas ankomst.

För det blev ju en riktig baby-boom här på gården den här våren & sommaren.
Med en liten valp & Estrid vars mage växte och växte, för att förra veckan äntligen visa
sig innehålla fyra, friska små liv. Det var fantastiskt att få vara med när de föddes!
De börjar öppna ögonen nu, och utforska sin värld mer och mer.
Helt ljuvliga, och svåra att slita blicken från!


Vi startar långsamt, långsamt idag, jag & tjejerna.
Jag fyller på kaffekoppen igen, äter några fler jordgubbar.
Lyssnar på Mumford & Sons;
before you leave,  you must know you are beloved.
Det får mig att tänka på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat,
har ni lyssnat på det? Om inte. Tycker jag att ni ska göra det.
Det griper tag, får tårarna att forsa och hjärtat att värka av smärta,
men det väcker också beundran för hans kloka, vackra ord.
Det skapar insikter och ger perspektiv.
För vad är viktigt i livet, egentligen? 

Själen har skavt lite sedan jag lyssnade.
Sådant som verkligen berör mig,
gör ju det så djupt och innerligt. Det stannar kvar ett tag.
Det behöver processas & reflekteras kring.
Och jag behöver få fatt i vad det är som träffar hårdast,
i just mig.


Så, en sådan vecka har det varit.
Med lite skav i själen emellanåt, och en känsla av skörhet.
Och trots att jag sagt precis det som behöver sägas till mina deltagare genom åren,
och nu till eleverna jag möter;
”alla känslor är okej, de behöver få kännas ordentligt, även de jobbiga”
har jag fortfarande ibland svårt att påminna mig själv om det, att det är okej med dagarna när
ledsenheten, skörheten & ångesten ligger nära till hands.

Vi är ju bara människor, allihopa.
Med de lätta och de tunga känslorna, med lyckan & tvivlet och allt däremellan.
Några av oss, känner in allt, med ständiga känselspröt ute. Medan en del, känner in lite mindre.
Men alla bär vi på samma sorts känslor. Och varenda en av dem, får plats i vår kropp.
Varenda en, av känslorna som känns, kommer med ett budskap.
Så, vad säger dina känslor till dig, idag?


Mina känslor säger att en långsam start var precis vad som behövdes.
Att bröstkorgen idag behöver fyllas med frisk efterregnetluft & fotsulorna behöver skog under sig.
Sen, är jag redo för att skåla i bubbel för en nybliven 30-årig vän och prata bort halva natten.

Det blir en fin lördag, det.


Och den här lilla, hon har blivit 10 veckor och är alldeles
ljuvligt busig, kramgo och nyfiken på livet. 

Jag tycker så mycket om henne! 

  • Lena Deimo - En sådan fin författare du är! Fortsätt skriva på alla de sätt du kan komma på.
    Kram från LenaReplyCancel

Sommardagarna rullar på här i Varmsätra.
Det är ju inte klokt vilka varma dagar vi haft!
Och lilla Säkra, hon har nu bott här i över en vecka.
Dagarna sedan jag hämtade henne har bara rusat iväg, späckade med smått & gott.
Men framförallt med valpbus, såklart. Och passande, så att valpis inte hittar på alltför mycket tok.
En liten bustjej är hon allt, ingen tvekan om den saken!

Benen blir längre för varje dag som går, och en del av mig vill stoppa tiden…
Det var ju så längesedan jag hade en lill-liten valp. Noomi var 5 månader när jag hämtade henne,
och det var en helt annan grej. Så jag njuter nu, av valpgoset och skratten som Säkra bjuder på
genom sina diverse tokigheter (men jodå, visst kommer jag även bli ett och annat grått hår rikare på kuppen!).

På samma gång, så längtar jag såklart tills hon blir lite större, och träningen kan komma igång ordentligt.
Vi har börjat lite smått redan nu, och jag ska erkänna att jag känner mig en aning ringrostig men också otroligt peppad.
Det var ju ett bra tag sedan jag tränade & tävlade hund ”på riktigt” nu. Så, jag försöker insupa så mycket
inspiration & lärdom jag kan om fågelhundsträning från olika håll! Så roligt!


Under första veckan hos oss, så har Säkra lugnt sovit sig igenom ett par olika tillställningar, tjuvat skor,
sprungit i skogen, gjort jämfotahopp i blåbärsriset, doppat tassarna i sjön & trillat i med hela sig, kört rally i potatislandet,
bitit i fingrar, shorts & långt hår, pussats med katterna, sovit nära med kinden tätt intill min,
terroriserat Noomi som är alldeles för snäll, suttit på bron och filosoferat, ätit favoriten vattenmelon,
och en hel del annat såklart…

Och så har vi sovit första natten (av många!) i tält, tillsammans med Jossan & Boo!
Vilken kväll vi fick, ute vid Härjarö. Konstigt nog första tältnatten för i år för min del, men så mycket mersmak.
Vill ta tältet och flytta ut i det på heltid.
Finns ju inget mysigare än att somna & vakna mitt i naturen!