Fotograf Sofie Gustafsson »


Trots att det tar över halvtimmen att åka till och från jobbet numera,
så känns både mornarna & kvällarna längre här ute.
(Ja, det kan förstås hända att jag säger annorlunda i vinter när allt är becksvart här)
Jag vet inte riktigt vad det är som gör det. Men jag antar att det är en kombination av att ha
naturen utanför dörren tillsammans med tystnaden, trivseln, här&nukänslan
och att det fixas & donas med saker mest hela tiden. Tiden fylls väl.


Och tänk att Augusti månad snart har passerat, och sommaren med den.
Vår första sommar på gården, som varit alldeles ljuvlig och på samma gång
innefattat så mycket oro & sorg. Precis så som livet är.
Glädje, sorg, lycka, besvikelse. Allt får plats.
Livet rullar på, även utan Diezel, men hans finns med i minnet hela tiden.
Såväl hemma, som på jobbet, där kollegor & deltagare ofta nämner honom.
Det glädjer mig. Att han gjorde avtryck hos så många.

Jag är tacksam,
över att livet i samma veva som all sorg,
också innebar att lilla kattvalpen Estrid flyttade in.
Hon & Emrick blev snabbt som ler & långhalm,
och har lyst upp sommaren med alla sina upptåg.
Inget tillför ju så mycket glädje som att ha djur omkring sig.


Men, sommar i all ära.
Nu är jag ändå redo, redo för hösten!
För allt det krispiga & friska, det gula, orangefärgade
och för alla tända ljus inomhus. Bästa tiden på året,
då livet känns som allra mest, om ni frågar mig.




Det är måndag morgon och tredje veckan av semestern har därmed precis rullat igång.
Noomi och jag har gått en morgonpromenad i den lite disiga augustiluften,
och Emrick försöker i detta nu att stjäla både min tepåse & sladden till den bärbara hårddisken.
Jag sitter ute på bron i väntan på att sambon ska
vakna så att vi kan äta frukost.
Det är en fin morgon, och ändå, är det ju så uppenbart att något saknas.


För semestern startade inte alls som det var tänkt.
Noomi blev huggormsbiten med allt vad det innebär,och så snart det verkat stabilisera sig,
så blev Diezel hastigt sjuk. Han låg på Ultunas intensivvårdsavdelning ett
dygn innan det konstaterades att det inte fanns något mer att göra,
hans 11,5 år gamla kropp var klar med livet på jorden nu,
och från en dag till en annan så fanns han plötsligt inte hos oss längre.


Jag kikar på bilderna jag nyligen hittat på minneskortet, tagna för ett par veckor sedan.
Jag visste inte, att de skulle bli de sista, av alla hundra bilder jag
tagit på Diezel under våra år tillsammans.

Min fina, älskade, svarta prins.
Jag minns så väl, vart jag stod i Kastalsskolans glaskorridor när smset från Stina kom för 11 år sedan.
Jag hade väntat hela dagen, och tillslut kom det ”svart hane, lång svans”. De övriga meddelandena minns jag inte.
För det var ju han det blev, den svarta hanen med lång svans, trots att jag bara skulle ha en valp om det blev en tik.
Vilken tur, att mina föräldrar gav med sig den gången, och gick med på att vi skulle ta en hane ändå.

För sedan den dagen, så har Diezel gett mig så enormt mycket.
Han har stått vid min sida genom både gymnasiet & högskolan och han har hängt med alla gånger jag flyttat.
Tack vare Diezel har jag lärt mig så enormt mycket och hundträning,
och fått uppleva såväl träningar som tävlingar och läger. Alla fjällturer, timmar i skogen.
För att inte tala om alla vänner jag känner, tack vare honom & hundsporten.
Det har inte enbart varit en dans på rosor med min svarta, lurviga kompis.
Vi har kämpat mycket med hans rädslor redan från start, men det har gett lärdom,
och trots alla hans knäppheter blev han en
trygg & fin individ som gett så enormt mycket kärlek till människor omkring sig.
Han har spridit så mycket glädje min älskade Diezeltornado.
Och nu är det så tomt. Så tomt & lugnt & tyst utan honom som far runt.

Han har slickat bort mina tårar så vansinnigt många gånger genom åren,
trots att han tyckte det var jobbigt när jag grät, så har han alltid tröstat mig när jag behövt det.
Låtit mig fläta in fingrarna i hans långa, svarta päls, slickat bort tårarna, tittat mig djupt i ögonen
och med en djup suck lagt sig nära mig, tätt intill. Som för att säga, att det kommer ordna sig, den här gången också.
Och precis så, gjorde han sista gången vi möttes också, trots tröttheten kom han fram,
försökte slicka bort tårarna som aldrig slutade rinna, tittade på mig, och la sig lugnt vid min sida,
för att för sista gången, somna in.
Det var dags nu, dags för honom att gå.
Men han fattas mig något enormt, och det kommer han alltid att göra.

Men så tacksam jag är, över att min väg mot att bli vuxen, har delats med just honom.
Och jag är så innerligt glad, att han, sina sista två månader i livet, fick bo här ute på landet.
Jag har sagt det flera gånger, att Diezel sett så himla lycklig ut, när han lufsat runt här på gården, kastat pinnar i luften,
hämtat dom, och lagt sig på rygg i gräset.
Han fick sluta på bästa sätt, och jag tror att han finns med oss här ute, på sig eget vis.
Och jag finner sån tröst i det, att tro att han fortfarande finns kvar på något sätt.
För kanske, var de hjärtformade stenarna som plötsligt och första gången någonsin,
trillat ur sin skål på fönsterbrädan och ner på golvet, samma kväll som Diezel somnade in, bara en tillfällighet.
Kanske var också sorgmanteln som flög in och satte sig på dörrmattan härom morgonen, också det.
Eller, så var det inte det.
Oavsett, kommer han alltid finnas med mig,
min högt älskade Diezelprins.
Ända tills vi ses igen, där på andra sidan. ♥

Det ligger en varm, kurrande liten varelse i mitt knä.
Han trampar med tassarna försiktigt mot låret och kikar mot
mig med plirande, gula ögon. Lite hemlighetsfulla, sådär som kattögon är.
Vad tänker han på, egentligen?

När mäklaren ringde mig och berättade att säljaren av gården accepterat vårt bud,
var bland det första jag sa till kollegan på jobbet:
”Vet du vad det här betyder! Nu kommer vi kunna köpa en katt!”


Och nu,
nu har vi bott här i snart två månader, och lille Emrick har äntligen blivit vår.
Jag har tänkt så mycket på Escott & Egil sedan vi flyttat in,
önskat att de också fått dela den här drömmen med oss.
Sett framför mig hur Escott studsat framför oss på grusvägarna,
som han brukade göra.
Jag hoppas de är med här på sitt sätt, i någon form…



Lille Emrick.
(Eller ja, Kenneth-Emrick som han heter då jag och Johan inte
kunde enas om vad han skulle heta och det istället fick bli ett dubbelnamn!)
Har trots att han bara bott här i några dagar, funnit sig väl tillrätta. En trygg och modig liten grabb.
Med mycket fart under tassarna, som sig bör, när man är en liten kattvalp.
Om några veckor får han dessutom sällskap av en liten kattfröken,
men mer om henne då.


Helgen har varit full av besök som avlöst varandra, gos med Emrick,
fika under äppelträdet, långa promenader och fix på gården.
Idag blev det även ett besök på en gårdsmarknad i närheten,
det ökade suget efter såväl höns som kaniner.
Tänk att möjligheten & utrymmet finns nu ändå, för fler djur!
Bara vetskapen är ju nästan svindlande,
jag har ju drömt om det här så länge.

Nej, nu när kattvalpen somnat ska jag & de andra två fyrbenta passa på att kila ut i
trädgården och greja lite innan ytterligare finbesök väntas.
Livet på landet är verkligen ljuvligt och nedräkningen
till semestern och mer tid för pyssel hemmavid,
är i full gång.

Det är mitten av Juni och just ikväll är det inte lika fint väder som på bilden ovan.
Istället faller regnet, och skänker ett lugn till tillvaron. Jag njuter av det.
Det är mysigt att sitta inne lite, dricka te och tända ljus. Känna efter.
Det har ju varit så många fina kvällar sista månaden,
så jag har knappt hunnit med den där för mig, ack så viktiga reflektionstiden.
Istället har vi spenderat så mycket tid som möjligt utomhus på kvällarna.
Vi har fixat, donat, målat, planterat. Och haft familj & vänner på besök.
Maj försvann kvickt.

För vi bor ju här nu. Tydligen.
På Erik-Persgården, utanför Sala.
Det är ju helt vansinnigt faktiskt, och trots att det gått en månad,
har jag inte riktigt hunnit vänja mig vid tanken.
Än känns det lite ovant att köra bilen längs uppfarten och förstå att det är hemma.

Den ”riktiga” kameran har inte heller prioriterats sedan vi flyttade in,
men jag ser fram emot att dokumentera lite mer framöver,
för att kunna gå tillbaka sen, och minnas
förändringarna som kommer.

Så, sommaren har alltså börjat, och vi bor här nu
(ja, jag behöver upprepa det flera gånger för att verkligen förstå).
Bland öppna fält, och med en drös röda byggnader att ta hand om.
Med en bro att kunna dricka morgonkaffet på och tystnad att njuta av.
Och så insikten,
som ibland får mina ögon att bli blanka och hjärtat att
banka av tacksamhet när jag tänker på det.
Insikten
att en livslång dröm för bra precis en månad sedan gick i uppfyllelse.
Jag bor på en gård nu, tillsammans med mannen jag älskar.
Behöver nypa mig i armen ibland.

Vilken sommar vi har framför oss här.
Och inte bara det, förhoppningsvis många fina år.

Från helgens soliga bröllop, så vacker bukett!

Precis som vanligt, rasar tiden iväg i en väldig fart.
Just nu, är det ju dock väldigt uppskattat, eftersom vi nu äntligen är inne i rätt månad,
och bara har dagar kvar till vi får flytta in i vårt nya hus.

Konstaterar dock, att det trots mycket fokus på kommande flytt, hanns med en hel del med under April månad!
En härlig vårweekend i Budapest som jag sett fram emot sedan jag fick den i födelsedagspresent av Johan i Januari,
årets första bröllopsfotografering och så har nästan hela jägarexamen klarats av (bara högviltsprovet kvar, så glad!),
för att nämna några extra minnesvärda delar.

Och så trillade vi alltså in i Maj idag, med en ledig dag mitt i veckan. Lyx!
Efter sovmorgon och långfrukost rullade vi iväg på utflykt.
Svängde in spontant på en liten loppis längs vägen. Jag fyndade ett våffeljärn att ha över elden för några ynka slantar
och ett underbart gammalt skrivbord som jag tänkte måla om.
Vi åkte förbi gården också, passerade och kikade på håll.
Som för att återigen konstatera att jo, den är faktiskt där – gården med huset som
vi snart ska bo i.
Vi har inte hittat på.

Och snart, kan jag öppna dörren på morgonen,
släppa ut hundarna på gården och sitta på bron och dricka morgonkaffet.
Utan brus av bilar & människor runtikring.
Knappa två veckor kvar.

Och nej, det går inte att tänka på så mycket annat just nu.


”Och appropå hus.

Tänk den dagen, då jag kan köpa mitt eget drömhus.
Ett hus med en historia bakom sig,
med dubbeldörrar, kakelugnar & stora fönster…

Det lär dröja, innan den dagen.
Men jag älskar att drömma mig bort, dit.”

– ur ett blogginlägg från 2014

Jag ler lite för mig själv,
och känner en lätt rysning dra genom kroppen.
Jag minns när jag skrev det där inlägget.
Tänk att jag faktiskt är där nu. Fem år senare.
Tänk att det händer nu.

Vi har pratat mycket, och jag har haft svårt att landa i vart & hur ska vi bo.
Det är ju som det är. När livet är lite splittrat, och finns i olika delar av landet.
Jag har ju varit där förr. I velandet, avvägandet, obeslutsamheten.
I önskan av att vilja ha allt fint i livet samlat på ett och samma ställe,
och i vetskapen om att det är helt omöjligt att lösa den ekvationen.

Men så kom insikten,
om att livet inte ger någon betänketid.
Att tiden går och livet tickar på, trots mitt funderande.
Så jag landade i beslutet, gav mig hän fullt ut i vårt huskikande,
och då, då dök det upp.
Huset,
eller ja, snarare gården, där vi båda för första gången kände,
att här skulle vi vilja bo. 

Och så blir det.
För några veckor sedan skrev jag & Johan på kontraktet för
ett hus byggt i början av 1900-talet, med dubbeldörrar & stora fönster.
Ingen kakelugn visserligen, men en kamin ska vi nog se till
att installera så småningom.

Det känns fortfarande lite overkligt,
och förmodligen kommer det inte landa helt, förrän i Maj,
när vi flyttar in på vår egen lilla gård. SOM jag längtar.

Livet kan verkligen överraska ibland.
Och nu är det April, fågelkvitter
& ett pirr i kroppen över allt som väntar!


Det är några timmar kvar av 2018,
och jag kikar bakåt, och funderar över året som varit.
Ett år, som precis som andra år,
innehållit såväl toppar som dalar, skratt & tårar.

Det känns dock, som ett år med något mindre
drastiska förändringar än tidigare år.
Vilket nog varit välbehövligt.





Vissa saker blickar jag tillbaka till med lite extra glädje,
som är när J kom hem igen, efter att ha jobbat borta länge.
Vi har därefter flyttat ihop, rest till Thailand & Spanien,
firat jul tillsammans och hunnit med diverse andra små äventyr.
Vandra Jämtlandtriangeln till exempel, det var efterlängtat!
Men kanske framförallt, har vi haft mer vanlig vardag tillsammans,
det saknade jag mycket förra året och är tacksam
över att 2018 gav mer av.


Jag är också glad för alla härliga utomhusstunder med vänner…
För starten av året i Kloten, fjällvandringen i Skäckerfjällen,
tältnätter i skog & på klippor, svampplockning, kajakpaddling,
kaffe framför eld och långa promenader i kända & okända miljöer
med tid för samtal om stort och smått.
Sånt, som är så himla värdefullt.

Vänner & familj har stöttat i vårt och torrt under året.
Det är jag enormt tacksam för.





2018 har varit lärorikt & spännande, likväl som tufft & ångestfyllt.
Jag är tacksam för härliga minnen, nya vänskaper & erfarenheter.

…och 2019?
Då hoppas jag avsluta Jägarexamenutbildningen som startade nu i slutet av året.
Jag önskar mig också ännu mer tid utomhus, med äventyr av olika slag! Framförallt mer fjäll, såklart.
Tid i fjällen kan det ju aldrig bli för mycket av.
Jag önskar mig en gård… och fler djur… och samtidigt att kanska landa lite mer i livet som är nu,
njuta mer av stunden istället för att fastna i det som ska komma sen.

Jag går in i 2019 med nyfikenhet,
och ser fram emot att få göra det till ett härligt år!

Gott nytt år, och var rädda om varandra <3


Nu blickar vi framåt

Är det något jag verkligen kan känna tacksamhet för, så är det vänskap.
Och kanske på ett särskilt sätt, för de där vänskapsbanden som håller
sig hela utan att nötas det minsta, trots långa avstånd & lång tid mellan gångerna man ses.
Banden som hålls starka, tack vare påminnelser om att man tänker på varandra & finns där,
trots att man är på olika platser rent fysiskt.

Maja är den sortens vän.
Vi ses sällan, men håller regelbunden kontakt vi telefonen.
Och ingen är så bra på att skicka peppiga meddelanden
en trött vardagsmorgon som hon!


I helgen,
var det äntligen dags att åka upp till Övik och hälsa på henne, sambon & hundarna.
Det blev en toppenhelg som fylldes med Novembersol,
vandring till Skuleberget & Slåtterskrevan, fotografering,
en himla massa surr & kaffe ur kåsa.
Därtill; vattenfall, eld vid jaktstugan,
fantastisk mat, skogspromenerande
& långa frukostar.

En helg fylld av härligheter helt enkelt,
och en perfekt start på årets näst sista månad.












Jämtland bjöd på snö när jag var där i helgen.
Som gnistrade i solen & knarrade under skosulorna.
Jag saknar den redan, då det här i Västerås idag har
regnat & varit grått precis hela tisdagen.

Dock blev helgen inte helt som önskat, då Noomi under ett
obevakat ögonblick kilade ut på den nylagda isen – gick igenom, och tog sig inte därifrån.
Jag kastade kameran i snön och klev i det kalla vattnet för att kravla ut och hämta henne.
Upp kom vi, genomblöta & iskalla. Men tack & lov gick allt bra.
Som tur var, var vi inte själva där.
Och ännu mer tur i oturen – var att hon inte hann
springa ut så många meter innan isen brast.
Vad som kunnat hända om hon hunnit ta sig längre ut vågar jag knappt tänka på.
Att rädda Noomi var det enda jag tänkte på i stunden, så till råga på allt
föll min mobil ur jackfickan och ligger nu på en sjöbotten någonstans.
Klantigt kanske, men den går ju i alla fall att ersätta.

Så, nu har vi provat på att bada isvak, Noomi & jag,
och jag känner definitivt att vi har tillräcklig erfarenhet av det nu,
och har inget behov av att pröva det igen…

I övrigt,
var det ändå fint att hinna umgås lite med vänner & familj.
Tänk om det gick att klona sig, så att man kunde befinna sig
i norr & söder på samma gång.
Så himla bra det vore.

De senaste dagarna har passerat i en rasande fart,
och snart, är det redan en vecka sedan vi var på bal!

I lördags blev det fördrink, fix & fotografering hos oss
tillsammans med vänner, innan vi sedan rullade vidare till Enköping för
den årliga höstmiddagen på regementet.


Det var andra gången för min del,
och tack & lov kändes det lite mindre pirrigt denna gång.
Men, ändå lika högtidligt med alla uppklädda människor,
mingel, finmiddag, personer att ta i hand, dans,
& annat som hör till när det vankas
festligheter i det militära.

Summan av kardemumman, en rolig kväll fylld
av mycket skratt & bubbel. Och ett fint minne
att kika tillbaka på.

Och imorgon blir det alltså helg igen.
Väskan är packad, och ett par dagar i
Jämtland står på schemat denna gång!
Livets kontraster är bra härliga.


Oktober tickar snabbt förbi, och löven prasslar
under skosulorna ute på gatorna. På vissa ställen ligger de i drivor,
som en påminnelse om, att det snart kommer bytas ut mot drivor av snö.
Jag längtar lite till dess.

För min del, har de senaste dagarna inneburit… I princip ingenting alls.
Vila från feber & halsont, och med en förhoppning om att vara helt frisk till helgen.
Dock, har vilotid också gett tid för reflektion om nuet & framtiden.
Upplever att vi är flera som känner oss lite splittrade i tillvaron just nu.
Kring hur man ”ska” eller ”borde” leva… och med den där känslan av att inte riktigt passa in i ekorrhjulet.
Drömmar om något annat, men inte riktigt vetskap om hur det
där andra skulle kunna se ut.

Lite oklart. Så som livet kan vara.
Kanske mer om det senare, när huvudet är lite klarare.


I alla fall.
En återblick i bildformat,
till två helgen som inneburit besök från Norr.
Först, en helg av nostalgiprat, utomhustid & drinkar tillsammans med käraste Sara.
Och därefter, en helg med mamma & pappa besök,
inklusive en himla massa svampplockande och god mat.
Sånt. Som fyller själen med energi.

Elden sprakar i kaminen & vinden viner utanför fönstren.
Hundarna ligger utslagna, trötta & nöjda efter dagens utomhustimmar.

Det blev en tur med Malin & Samson i hemmaskogen idag.
Vi letade & letade, och trillade så småningom över en del svamp.
Det har tagit 26 år för mig att inse tjusningen med att både äta & leta svamp,
men nu tycker jag att det är ljuvligt att ge mig ut på skattjakt i skogen!


Annars,
så njuter för fullt av hösten.

Sommaren må ha varit varm & solig…
Men hela jag, utifrån & in,
mår så mycket bättre nu.

När luften går att andas,
hela naturen är ett färgglatt konstverk
och höstblåsten river tag & får livet i en att kännas.
När kvällarna blir mörkare och bjuder in till samtal och reflektion,
till eld, till mängder av te.
Och så den där känslan av nystart.
Som hösten alltid kommer med.

Årets bästa tid är precis
just nu.



Sedan sist,
har löven blivit gulare & vindarna kyligare.
September har närmat sig sin mitt och hösten är här med
krispig luft, svamp i skogarna & mörkare kvällar.

Jag har tänt ljus i hela lägenheten,
och njuter av att det börjar skymma utanför.
Och så blickar jag tillbaka på bilderna från förra helgen.

Det blev då en tripp till norr,
och ett par dagar i fjällen tillsammans med
Camilla, Sara, hennes Weimaraner Hirvi & mina två.


Vi åkte till Skäckerfjällen!
En plats bortanför Åre som jag hört om från
olika håll sista tiden, men aldrig förut besökt.
Jag hade läst att det kunde vara blött, och det var det.
Så efter att först börjat vandra mot Strydalen, ändrade vi oss,
rullade en bit längre bort, och tog istället leden mot Mansjön.
Den var bättre spångad, och vi tog oss ganska snabbt upp på fjället.

Ett par härliga dagars vandring & en blåsig tältnatt.
Därtill, en helt magisk solnedgång, skratt, prat,
tid i tystnad, lyckliga hundar & ett vackert höstfjäll att
insupa så mycket vi bara kunde av.

Ett första, men absolut inte ett sista besök till
vackra Skäckerfjällen, alltså.

Och trots att det bara var en vecka sedan,
så funderar jag redan över om det inte kan tänkas
hinnas med en fjälltripp till,
innan hösten övergår till
vinter…



Och så, vips,
har en första semestervecka redan passerat.
En underbar sådan, där pulsen fick gå ner
& ett sedan innan, sinande energiförråd fick fyllas på.


Semestern startades av att jag tillsammans med
Johan & Noomi traskade Jämtlandstriangeln.
Storulvån – Sylarna – Blåhammaren – Storulvån.

Vi gick i ösregn & ett dundrande åskoväder,
såväl som i strålande sol & tät dimma.
Tre dagar där jag fick andas fjälluft och må som bäst.
För avsett om det blixtrar omkring mig, värker i fötterna eller regnet öser ner.
Så fyller fjällen mig med en känsla som inget annat kan.
Lugnet. En vilsamhet i själen.


Jämtlandstriangeln var en fin tur.
En sån man borde gått om man är från Jämtland, kände jag.
Så det var dags. Och jag skulle gärna återvända.
Framförallt till Sylarna, för att gå en topptur.


Och Noomi.
Min älskade regnbågsskatt.
Hon höll.

Jag var lite orolig för om hennes kropp skulle orka 47 kilometer
på fjället under tre dagar. Med tanke på det som hon bär på invärtes.
Men bestämde mig, för att det fick bära eller brista, att jag ju redan tagit
mitt beslut om att hon ska få vara hon, fullt ut.

Och hon höll,
och skötte sig därtill helt perfekt.
Hon är en fantastisk friluftskompis och njöt till max av att traska på leden,
bada i fjällsjöar, mysa under pauserna & framförallt, sova i tält.


Efter tre fina dagar på fjället återvände vi till
Marieby & mina föräldrar.
Det blev sedan några dagar med familj, vänner,
hundar & små utflykter.

Och som avslut,
följde kameran med när jag & J sista dagen
begav oss upp till Svartsjöarna för lite fiske & hjortronplock.
Ljuvligt var ordet!

Och så var veckan i mitt vackra Jämtland alltså slut.
Alldeles för snabbt, men ack så härligt.

Och nu, är vi tillbaka i Västerås.
Väskorna har redan packats om,
och imorgon bär det av mot sommarens nästa anhalt
och (ännu) varmare breddgrader!

 

Jag blickar tillbaka till en härlig tältnatt för några veckor sedan.
När jag & finingarna på bilden ovan sov ute, pratade om livet,
badade & njöt, på en klippa strax utanför Bålsta.

Det har blivit ytterligare ett par tältnätter efter det.
Och det gör mig så gott, det där, att bo i tält.
Att somna & vakna till alla rogivande ljud.
Naturen kommer så nära, på något vis.
Älskar det.

.

Och annars. Så går fläkten här hemma på högvarv,
och jag räknar snart ner timmar tills det är min tur att gå på semester.
Jag tror, att behovet av ledighet, nu är mer behövligt än någonsin förr.
Och jag ser fram emot att fylla kroppen & själen
med ny energi genom vila & roligheter.

Först,
väntar en tur hem till Jämtland.
Jag längtar efter att sätta en fot framför den andra på fjället,
inte ha en enda tid att passa & att fylla lungorna med den friskaste luften.
Vad jag vill fylla semestertiden i Jämtland med mer?
Med nära & kära, en tur till Andersön och kanske Forsaleden
& minst en solig kväll på Stråket, till att börja med.

Sånt, ser jag fram emot nu,
och bestämmer att de sista två jobbdagarna innan
min sommar startar på riktigt,
minisann ska som en dans!

Vilken härlig lördagsförmiddag!
Sova länge, gå morgonpromenad under blå himmel,
äta långfrukost, jobba lite vid datorn ute på verandan,
pussa på Noomi, vattna plantor, äta vattenmelon.
Lugn takt.

Jag kikar igenom bilder från förra helgen,
när jag rullade upp till Jämtland och överraskade min
storasyster som nyligen fyllt 40. Det har konstigt nog knappt hänt att vi hittat på
något tillsammans bara hon & jag, utan vänner eller andra familjemedlemmar,
så efter lite klurande kom jag fram till att en tripp till fjällen, bara vi två,
skulle kunna bli en fin överraskning.
Vi övernattade i en fin stuga i Hovde, gick en tur på fjället,
drack bubbel ur kåsa, och badade badtunna med
utsikt över bergen. Vädret var ju därtill alldeles perfekt!
Tacksam för en fin helg, och för lyckan över att ha
en storasyster som Malin. Hon har alltid varit en otroligt
stor trygghet i mitt liv. <3

Och fjällen, ja.
Det var som vanligt alldeles ljuvligt att få lite tid där.
Känna pulsen gå ner, och låta tankarna fladdra iväg dit de inte
gick att nå dem för en stund.
Inget slår det.

Nu, är det dock dags att börja packa ihop lite
för den här helgens äventyr.
Årets första tältnatt väntar ju,
så efterlängtat!


Lite plötsligt,
och med full kraft, så slog sommaren till.
Med barfotafötter i gräset, grönska, blommande äppelträd,
långa ljusa kvällar med solnedgångar som ger fladder i bröstet,
rabarberpaj & envishet att sitta kvar ute på verandan så länge det bara går.
Trots att mörkret fallit och det behövs en filt för att inte frysa.
Bara för att. Bara för att njuta av känslan att ha tagit sig
igenom ytterligare en höst och en vinter.

Grillkvällar har det blivit flera av under veckan,
både hemmavid & på Ängsö. Så mysigt.
Och bäst av allt just nu,
är ju vissheten om att det här
bara är början.

Och nu, är visst helgen redan slut. 
Några bilder från en Ängsökväll, och från gårdagskvällens fotografering
med Marlenes fina tjejer & Nomsan får avrunda veckan. 

Efter ett par veckor med fullspäckat schema gav
lördagskvällen oss tid för paus.
Utan måsten, utan tid att passa.

Istället,
stilla vatten, vilda hundar,
korvgrillning, fiske
& promenadtid.

Jag andades in, hela vägen.
Njöt.
Och konstaterade att det inte behövs mer än så.
Några älskade, en tjärn & en eld.

Komplett.

Våren har vaknat här i Västerås.
Med solsken, fågelkvitter & vägdiken som
lyser av av tussilago.

Bloggen har vilat helt ett tag, det blir ju så ibland.
Speciellt under den mörkare delen av året,
när energin inte alltid räcker till de mer kreativa delarna av livet.
Även om lusten ibland fallit på, till foto, skrivande och annat.
Har det inte riktigt räckt hela vägen fram,
trots sådant som snurrat i huvudet och önskat landa
i skrivna ord.

Men nu,
har kreativiteten alltså börjat vakna till liv igen.
Precis som tussilagon som kämpat sig upp efter vintern.

Jag känner en pirrande förväntan inför våren & sommaren,
inför de förändringar som står för dörren med
allt vad de nu kommer innebära.
Men det, får det bli mer om framöver.

Önskar Er en fin helg.
På min agenda står att bli frisk från förkylning
& orka spendera lite tid i solen!