gråskala.

November, ja.
En månad jag inte alls kommer överens med.
Jag kommer inte överens med regnet, leran
och framförallt inte med mörkret.

Familjen känns lite längre bort än vanligt, när dagarna är konstant mörka.
Och jag kan ibland verkligen sakna möjligheten att bara kunna kliva på hos mina syskon,
föräldrar eller min mormor.
Sådär kravlöst, som det på något sätt bara blir till ens familj.
Jag har ju en hel drös underbara vänner här, men för att umgås,
så behövs det oftast planeras.
Det är inte så att jag kan kliva på, och bara vara, precis när som helst jag känner för det.
Och det, det kan jag sakna extra mycket. Tider som dessa.

Så, mörker i kombination med vansinnigt mycket pluggande och
uteblivna hundträningsmöjligheter som i vanliga fall brukar ge glädje
när pluggandet känns övermäktigt, har inte inneburit något vidare energiflöde på sistone.
Snabbt konstaterat.

Men ju längre vi kommer med C-uppsatsen, ju fler blir energitopparna.
Energin har dessutom boostats lite extra i veckan av peppiga tentaresultat,
många skratt med goa vänner, ständigt galna upptåg av kattvalpen här hemma
& lite frost i gräset i morse.
Och så Elvin förstås, som tar den tråkiga vilan så pass bra.
Guldpojke.

Snart är det faktiskt bara en månad kvar av det här året,
och jag bestämmer härmed att det ska bli en bra sådan!